Erik Thyselius:
Tysklands Skåne ligger i Sachsen – och det är dåliga nyheter
Utblick Reportage
Alternative für Deutschland går mot ett succéval i Sachsen. Ändå är det inte det största orosmolnet som blåser in från öster. Erik Thyselius åkte till Dresden och hittade erfarenheter som känns bekanta från Sverige.
Vi åker på usla motorvägar och passerar den ena ödsliga staden efter den andra. Delstatshuvudstaden Dresden är nedgången och spåren efter de allierades bombningar syns fortfarande vart man än går. De få invånarnas tomma blickar vittnar om att allt hopp om framtiden sedan länge har släckts. En rostig bil av det ryska märket Lada står övergiven i en gränd. I fjärran hörs tonerna från en ensam banjo. Det här är Sachsen, högerradikala Alternative für Deutschlands hjärtland. På söndag kan det mycket väl bli delstatens största parti.
Känns storyn om det gudsförgätna rostbältet igen? Kruxet är bara att nästan inget av det som står ovan är sant. Under några dagar reste jag och en grupp andra journalister runt i Sachsen för att få en bättre bild av läget inför det stundande valet. Motorvägarna i delstaten är några av de bästa i Tyskland. Dresden är numera återuppbyggd i all sin forna barockprakt. På stadens högskolor och universitet bedrivs banbrytande forskning inom teknik och molekylärbiologi.
Här har också den amerikanska halvledartillverkaren Global Foundries en enorm anläggning. Som snart ska bli ännu större. Mindre städer som Pirna (den första att ha en borgmästare som regerar med stöd från AfD), Bautzen och Görlitz är rena turistidyllerna. Det största problemet för näringslivet i delstaten, ja det gäller för hela Tyskland men särskilt i den här delen av landet, är den akuta bristen på fackkompetens.
Ståtliga städer, ett dynamiskt forskningssamhälle och vinnare i det geopolitiska halvledarracet. På många sätt är Sachsen en framgångssaga. Men så var det det där med AfD. I de senaste mätningarna inför delstatsvalet på söndag är partiet med sina drygt 30 procent nästan jämnstora med kristdemokratiska CDU. Sachsen är, tillsammans med granndelstaten Thüringen, verkligen “AfD-land”. Kanske mindre så i mer liberala Dresden och Chemnitz (före detta Karl Marx-Stadt), men definitivt utanför de största städerna.
Under resans gång återkom frågan om varför sachsarna valde bort framsteget till förmån för den högerradikala populismen? Sachsen behövde ju fler invånare och talanger som kunde bidra till ekonomin. Inte färre. Vad var det för fel på dem? Varför agerade de irrationellt? Vi ska återkomma till det.
***
Först en bakgrund: efter murens fall var Sachsen ett av CDU:s starkaste fästen. Under hela 1990-talet fick partiet över 50 procent av rösterna i varje val. Först i början på 2000-talet tvingades CDU ingå koalitioner med andra partier, då man “bara” fick dryga 40 procent av rösterna. Det här har så klart präglat självbilden inom CDU i Sachsen, som inte enbart kan beskrivas som ödmjuk. I det förra delstatsvalet 2019 bildade CDU (32 procent), pressat av AfD:s framgångar (28 procent), en koalitionsregering med SPD (7,7 procent) och De gröna (8,9 procent). Alternativet hade varit att bilda en minoritetsregering. Görbart i teorin, om än att det hade varit kontroversiellt.
Men i Tyskland finns en djup, för en svensk betraktare gränsande till irrationell, aversion mot den typen av lösningar. Det är inte bara, eller ens huvudsakligen, Weimarrepublikens dagar som spökar. Snarare är det en närapå fixering vid stabilitet och förutsägbarhet som styr. Tyska politiker måste veta i förväg att lagar och omröstningar om politiska ämbeten verkligen går igenom parlamentet. Dessutom utgör koalitionsavtalen ett kvitto på vad respektive parti har fått igenom och vad man fått utfört. Det gäller alltså, cyniskt uttryckt, att både säkra platsen vid köttgrytorna för sina egna och sedan kunna visa för väljarna hur stor skillnad man gjort under sin tid vid makten. Det är också anledningen till att avtalen nästan alltid, oavsett politisk nivå, är extremt tekniska och detaljerade. Varje parti måste kunna peka på vad just det har hämtat hem. Därför tar förhandlingarna nästan alltid lång tid, men när väl ett samarbete är på plats vet alla vad som gäller. Tråkigt? Ja. Odynamiskt? Definitivt. Men också stabilt.
Tvärtom verkar det som att fixeringen vid stabilitet driver fram en allt större instabilitet i tysk politik.
Fast den logiken gäller inte längre. Tvärtom verkar det som att fixeringen vid stabilitet driver fram en allt större instabilitet i tysk politik. Det gäller inte bara i Sachsen. Werner Patzelt är professor i statsvetenskap och långvarig medlem i CDU. Han är inte okontroversiell i tysk debatt och är, bör man kanske veta, knuten till den Orbannära tankesmedjan Mathias Corvinus College i Bryssel.
Den stundtals raljerande tonen när Rysslands krig mot Ukraina kommer på tal får stå för honom, men hans analyser om varför AfD växer är väl värda att lyssna på. Patzelt förespråkar inte samarbete med AfD, men menar samtidigt att alla försök att, medelst alltmer artificiella samarbeten och liknande, låsa partiet ute från alla former av inflytande är dömda att misslyckas. I stället menar han att CDU, och de andra partierna, på allvar måste våga möta AfD:s representanter i tv-debatter och övertyga väljarna om varför deras politik är fel i stället för som i dag, tala om partiet utan att det är närvarande. Ett mönster som känns väl igen från det tidiga 2010-talets Sverige.
Ivrigheten, främst från västtyskt håll, att döma ut alla AfD:s väljare som irrationella, korkade eller snudd på onda är också den välbekant. Men faktum är att Tyskland bedriver en huvudlös energipolitik som riskerar industrin, migrationspolitiken håller på att gå rakt in i väggen och det senaste knivdådet i Solingen har åter väckt debatten om statens oförmåga att skydda sina invånare. Att det går bra för AfD, hur otäckt partiet än må vara, är inte konstigt i ett sånt här läge. AfD:s framgångar är en spegelbild av de övriga partiernas misslyckande. De behöver inte göra så mycket för att fortsätta växa. Men den insikten sitter fortfarande djupt inne hos många. Precis som den gjorde i Sverige.
Den stora rädslan för politiskt kaos och farorna med en minoritetsregering tonar Patzelt ned. Tvärtom, anser han, skulle samhället förmodligen bara må bra av en paus på några år från överentusiastiska politiker som måste få igenom just sina favoritprojekt innan mandatperioden är slut. Därför är också rädslan för parlamentariskt “kaos” som störst inom politikerklassen. Vad gäller AfD:s ledarskikt i Sachsen har alla moderata element försvunnit för länge sedan. Kvar återstår en hård kärna där huvudmotståndaren är CDU i allmänhet och dess ledare, ministerpresident Michael Kretschmer, i synnerhet. Allt annat än en kapitulation från CDU:s sida kommer inte att accepteras. Utsikterna till ett samarbete med AfD, ens om CDU skulle vilja, är därmed obefintliga.
Hur konservativa väljare än vänder sig så får de vänsterpolitik. Därmed återstår bara AfD.
Enligt Patzelt bottnar en stor del av den politiska frustrationen bland konservativa väljare i Sachsen i det faktum att det är De grönas politik som får störst genomslag, trots att det funnits en tydlig parlamentarisk högermajoritet i flera år. Hur konservativa väljare än vänder sig så får de vänsterpolitik. Enligt denna logik, som även gäller på nationell nivå, återstår därmed bara AfD. Eller, numera, det nystartade Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) som ligger på stabila 13 procent i opinionen och som huvudsakligen tagit väljare från AfD.
Båda partier förespråkar en aktiv socialpolitik som appellerar till delstatens arbetar- och lägre medelklass. Det är också dessa grupper som drabbats hårdast av de senaste årens inflation och ökade livsmedelspriser. BSW, påstår de själva, är som AfD fast utan främlingsfientligheten. Utåt hävdar båda partier benhårt att ett samarbete dem emellan är fullständigt uteslutet. Grundat i januari detta år av Sahra Wagenknecht, en av Tysklands skickligaste politiker när det kommer till PR och verksam inom politiken redan under DDR:s sista dagar, försöker BSW profilera sig både som ett höger- och vänsteralternativ.
I Chemnitz fick vi chansen att fråga en representant mer precist hur. En ny industripolitik som säkrar ekonomin och höjer levnadsstandarden för arbetarklassen är målet. Vänsternationalism med konservativa förtecken. Typ. Vägen dit sker genom att rulla tillbaka konsekvenserna av “Energiewende” och, framförallt, återupptagen gasimport från Ryssland. Det är också därför BSW, tillsammans med AfD, är de två partier som mest intensivt vill se en “förhandlad fred” mellan Ryssland och Ukraina. Hur en sådan skulle se ut, eller om Ukraina i ett sådant läge skulle ha något att säga till om, eller vad som överhuvudtaget säger att det skulle gå att lita på Putin, är för Wagenknecht och hennes likar egalt. Cynismen är total.
Och det är detta, om något, som verkligen borde oroa. CDU har visserligen uteslutit ett samarbete med AfD. I granndelstaten Thüringen gläntar partiet däremot på dörren till att bilda koalition med BSW. Om SPD och/eller De gröna åker ur lantdagen i Sachsen, vilket alls inte är omöjligt, framstår sannolikt någon form av samarbete med BSW som det minst dåliga alternativet ur CDU:s perspektiv. Kretschmer har sedan länge varit emot Tysklands militära stöd till Ukraina och vill se en “diplomatisk lösning” på kriget. Om han verkligen tycker så, eller måste tycka så på grund av opinionen, är inte relevant. Inte heller att delstater har litet att säga till om i utrikes- och försvarspolitiken.
Poängen är att det som sker i Sachsen, med stor sannolikhet, ger en fingervisning om hur den politiska utvecklingen i Tyskland kommer att se ut på några års sikt. Berlins stöd till Ukraina har redan börjat krokna. Hur kommer en förbundsregering som måste luta sig på BSW agera? Ett scenario som måhända känns avlägset nu kan bli aktuellt snabbare än vi vill inse.
Ända sedan murens fall har politiska förändringar ofta börjat i “de nya delstaterna” och spridit sig västerut. Med skillnaden att det går snabbt i öst, men betydligt långsammare i väst. För Sveriges del har sambandet historiskt gått i syd-nordlig riktning.
Med andra ord: Sachsen är Tysklands Skåne. Och det är dåliga nyheter för Europa.
Omslagsfoto med valaffischer för AfD i Dresden: EPA/CLEMENS BILAN. Den nedre affischen har budskapet ”Vi håller vad CDU lovar”.