Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Turkiets folkomröstning är en varning för oss

I helgen röstade det turkiska folket med enkel majoritet bort stora delar av sina demokratiska rättigheter till förmån för ett mycket mer auktoritärt presidentstyre under President Erdogan. Utöver att detta innebär en negativ och islamistisk framtid för turkarna och Europas gränsområde ger det oss anledning att reflektera över vilket skydd våra egna fri- och rättigheter åtnjuter.

Den turkiska folkomröstningen gällde 18 ändringsförslag. Alla är inte kontroversiella. Att ta bort kravet på fullgjord militärtjänst för att få kandidera till politiska poster visar exempelvis på en ambition att skilja militär och politik åt. Men den huvudsakliga förändringen är problematisk. Presidentens makt stärks avsevärt på bekostnad av parlamentets, och Erdogan blir både stats- och regeringschef om (när?) han vinner nästa val.

Valresultatet var väntat, men har mötts av kritik. Både OSCE och Watchdog har uppmärksammat oegentligheter med valsedlar.

Turkiet kan verka avlägset, men även i Västeuropa blåser auktoritära politiska vindar. Populistiska krafter går framåt i flera länder. Efter den turkiska folkomröstningen påpekade många att turkarna har röstat bort sin demokrati med en enkel majoritet. De glömmer att en ändring av den svenska grundlagen inte kräver mer än en enkel majoritet, om än två gånger med ett riksdagsval mellan.

Dåvarande Högerpartiets partiledare Jarl Hjalmarson lanserade under 1950-talet begreppet ägardemokrati. Det var både en kritik mot socialiseringen av samhället och en breddning av demokratibegreppet. Demokrati är mer än majoritetsstyre, där ett lamm och två vargar röstar om vad det blir till middag. Det är en fråga om att skydda minoritetens rättigheter från majoritetens tvång.

Under slutet av 1970- och början av 1980-talet tog Moderaterna kampen mot den expropriering av företag som Socialdemokraternas löntagarfonder skulle innebära. Även det var en principiell strid om gränsen för vad en majoritet ska få göra mot minoriteten.

Det gäller att se om sitt hus innan en storm kommer, och det svenska bygget är på många sätt sårbart. Det gäller både skyddet av fri- och rättigheter, grundlagens motståndskraft mot ändringsförsök och maktdelningen. Den svenska högern behöver ännu en gång rikta sin uppmärksamhet mot demokratins fundament. Det finns mycket som kan göras.

1. Inför en författningsdomstol. I dag finns visserligen Lagrådet, men regeringen måste inte rådfråga det vid propositioner och dess invändningar är enbart rådgivande. Tvärtom borde lagrådsprövning vara obligatorisk och mer bindande.

2. Låt riksdagen pröva regeringens nomineringar. Länge krävdes det rätt partibok för flera högre tjänstemannaposter, som ambassadör eller generaldirektör. Sveriges riksdag borde få möjlighet att fråga ut och i vissa fall godkänna regeringens nomineringar till exempelvis justitieråd, såsom det fungerar i den amerikanska senaten och när EU:s kommissionärer utses.

3. Gör det svårare att ändra grundlagen. Två likalydande resultat med enkel majoritet och ett riksdagsval mellan är allt som behövs. Inte väsensskilt från Turkiet kan riksdagen genomföra en bindande folkomröstning för att godkänna en ändring av grundlagen. En rimlig reform vore att grundlagsändringar åtminstone kräver en kvalificerad majoritet på två tredjedelar av riksdagsledamöterna.

4. Återinför tvåkammarriksdagen. För att vara en parlamentarisk demokrati har Sverige en tämligen begränsad maktdelning. Regeringen har mycket makt, och dess främsta granskare, riksdagen, är samtidigt regeringens maktbas. Att byta till ett system med en andrakammare som väljs enligt dagens proportionella valsystem och en förstakammare där representanter väljs regionalt i länen, skulle skapa ett extra demokratiskt skydd.

Valet i Turkiet visar på att borgerligheten åter behöver börja ta konstitutionella frågor på allvar. Att begränsa politikers makt handlar inte om egen girighet utan om skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Konstitutionella frågor är inget marginalintresse, utan essensen av striden mellan höger och vänster om förhållandet mellan individen och staten.

John Henri Holmberg, ”Sveriges första libertarian”, konstaterade i sitt manifest Befria människan att demokrati kan skydda mot envälde men inte mot majoritetens förtryck. Den klassiskt liberala uppgiften är att lägga band på och begränsa demokratin.

Hugo Selling, ordförande Fria Moderata Studentförbundet