Varning för pojkbandsliberalismen
Vi kan kalla det pojkbandsfenomenet. Vi har sett det i Kanada, med liberalen Justin Trudeau. Vi såg det i Nederländerna, där Trudeaus doppelgänger Jesse Klaver gjorde storslam för sitt gröna vänsterparti. Och vi ser det i Frankrike, med den energiske extremmittenkandidaten Emmanuel Macron. Hopp mot mörker. Öppenhet mot slutenhet. Och en mediedramaturgi som förvandlar politiken, till en ändlös, andlös, ambulerande dokusåpa.
Som liberal drar man förstås en lättnadens suck över att populismens framgångar också föder en motmobilisering. Det är genuint glädjande att domedagscenarier, reaktionär socialkonservatism och regelrätt rasism bemöts – och att argumenten också når en till synes entusiastisk publik.
Men som mediekonsument och politisk betraktare växer åtminstone min frustration för varje vecka som går, detta ”europeiska supervalår”.
För vad är det de goda krafterna egentligen vill, om man skrapar bort slagorden? Vilka politiska kvalitéer, reformer och budskap är det som ska locka tillbaka de väljare som gått över till antietablissemangspartierna?
Av medierna får man få svar. Och vad värre är: vi får det inte av kandidaterna heller.
Emmanuel Macron är på många sätt det kanske mest drastiska exemplet. Han är en kanvas på vilken precis alla kan projicera sina förhoppningar. Han är den vackre mannen som blev rik på investment banking, men vars starka solidaritet med de fattiga ledde honom till den socialistregering som han hann lämna innan socialdemokratin imploderade fullständigt. Nu låter han sina ordmoln blåsa fram och tillbaka mellan andras program. Han vill reformera välfärdsstaten, men inte lika mycket som Fillon. Han vill ha ganska höga skatter, men inte så höga som socialisterna. Han vill ha EU: lagom mycket EU, för han vill också försvara Frankrikes självständighet.
Det var en deprimerande erfarenhet att tvingas hålla med Marine Le Pen, som ju själv erbjuder tittarna det ena luftslottet efter det andra, när hon i den tre timmar långa kandidatdebatten summerade Macrons eleganta men lätt obegripliga inlägg:
”Vet du vad? Du har en otrolig talang. Du kan prata i sju minuter och jag kan inte sammanfatta ditt tänkande. Du har inte sagt ett enda dugg. Det är som ett vakuum, en absolut tomhet.”
Jag är medveten om att denna text kan låta missunnsam – ge mannen en chans! Och det finns absolut anledning till viss optimism. Den marknadsliberala reformviljan har sannolikt aldrig varit så stor i Frankrike som i dag, och Macrons bredspektrumpolitik minimerar risken för en förödande seger för Le Pen.
Men erfarenheterna av att övervärdera politiker vars motståndare förskräcker är inte goda; det senaste exemplet är förstås Hillary Clinton. Och de politiska erfarenheterna för kandidater som försöker göra sig själva till ett ”catch-all parti” är också att hopp snabbt förbyts till förbittring när makten väl måste användas och prioriteringar som aldrig förankrats tvingas fram.
Macron blir Frankrikes nästa president, därom är jag övertygad. Men i mitt huvud dyker brottstycken ur Backstreet Boys gamla hitlåt ”Incomplete” upp:
Where I’m going is anybody’s guess.
Vi borde kräva mer av populismens främsta motståndare.