Trump och Biden sitter i samma båt
Det finns skäl tro att USA oavsett vem som sitter i Vita huset kommer att bedriva en politik som är mer merkantilistisk och mer nationalistisk än vad som är bra för USA och för omvärlden skriver Janerik Larsson.
President Donald Trump har varit merkantilist i decennier. Begreppet har ju inte använts i aktuell samhällsdebatt så det kan finnas behov av att från nätet plocka en definition:
”Merkantilism är ett samlingsnamn på de ekonomiska idéer som dominerade i Europa under 1600-talet fram till 1800-talet. Den merkantilistiska läran kan sammanfattas med tron på att handel endast medförde vinst för den ene och förlust för den andre.
Enligt detta tankesätt skulle man sälja dyrt och köpa billigt. Staten skulle därför helst importera så lite varor som möjligt och fylla på statskassan genom export. En följd av merkantilismen blev i allmänhet att staten inrättade skyddstullar, importförbud och annat för att öka exportöverskottet.”
Näringslivsintresset för frihandel har däremot tidigare haft en betydande roll inom det republikanska partiet. Det är nu ett minne blott.
I Trumps fall har det inneburit att han varit angelägen att genom tullar ”skydda” amerikansk tillverkningsindustri och se till att det där finns ett så stort handelsöverskott som möjligt. Trump har aldrig brytt sig om tjänstesektorn eftersom USA har ett handelsöverskott där.
Den amerikanska fackföreningsrörelsen har traditionellt haft en betydande makt inom det demokratiska partiet och det var demokrater som under efterkrigstiden varit minst entusiastiska för frihandel – frihandeln kallas ju globalisering sedan ett antal år och det ordet har aldrig fått en positiv klang i det partiet. Näringslivsintresset för frihandel har däremot tidigare haft en betydande roll inom det republikanska partiet. Det är nu ett minne blott.
Vad kommer att hända efter presidentvalet? Det finns skäl tro att USA oavsett vem som sitter i Vita huset kommer att bedriva en politik som är mer merkantilistisk och mer nationalistisk än vad som är bra för USA och för omvärlden.
En aktuell bok är Fred Hochbergs Trade is Not a Four-Letter Word. Hochberg har varit chef för Export-Import Bank of the United States. Hans bok är en plädering för frihandeln utan att bortse från de påstådda avigsidor som globaliseringen inneburit. Men fördelarna överväger såklart.
Men det politiskt intressanta i dag är att argumentationen i samhällsdebatten som riktats mot frihandeln svängt från att oroas över ”globaliseringens förlorare” i Mellanvästern till tesen att globaliseringen bara gynnar Kina och att USA av det säkerhetspolitiska skälet måste ändra sin långsiktiga politik.
Demokraternas kandidat Hillary Clinton vände sig plötsligt emot Obamaadministrationens stora handelspolitiska projekt TTP.
Inom det republikanska partiet är det senator Marco Rubio som drivit på debatten om vikten att USA siktar in sig på en handelspolitik som skyddar amerikansk tillverkningsindustri.
En av det republikanska partiets högerhökar, senator Tom Cotton, har lanserat ett lagförslag som kallas American Foundries Act vars medel ska användas för att subventionera inhemsk halvledartillverkning.
USA ska bli oberoende av kinesisk halvledartillverkning för att i händelse av krig kunna vara självförsörjande. Detta lagförslag har Cotton lanserat tillsammans med demokraternas minoritetsledare i senaten, Chuck Schumer, och en rad andra så kallade liberala senatorer.
Den som kommer ihåg presidentvalet 2016 kanske minns att demokraternas kandidat Hillary Clinton i valrörelsen plötsligt vände sig emot Obamaadministrationens stora handelspolitiska projekt, Trans-Pacific Partnership (TPP), för att i stället sluta upp bakom Trumps linje att TPP skulle skrotas.
Det var givetvis ett stort misstag även sett ur Trumps eget perspektiv.
Idén om Trans-Pacific Partnership föddes 2003 och hade sin handelspolitiska udd vänd mot Kinas växande inflytande i Asien. Singapore, Nya Zeeland och Chile var initiativtagarna. Intresset för sammanslutningen ökade och i dag ingår också Kanada, Mexiko, Peru, Australien, Brunei, Japan, Malaysia och Vietnam i TPP. Så länge USA under Obama också ingick omfattade frihandelsavtalet 40 procent av världsekonomin. Men TPP lever vidare och i och med att fokus på Kina vuxit så har insikten vuxit om att det var ett misstag av USA att lämna.
Den 23 januari 2017, under sin första dag som president, skrev president Trump dock under en exekutiv order om att USA lämnar avtalet. Detta var givetvis ett stort misstag även sett ur Trumps eget perspektiv. Kinas inflytande stärktes och USA:s roll minskade. Men i Trumps isolationistiska och merkantilistiska världsbild passade TPP inte in – lika lite som Nato eller goda relationer till EU passar in.
Med denna bakgrund finns det all anledning att se med stor skepsis på den föreställning som finns på en del håll om att Joe Biden som president skulle innebära en mer internationalistiskt inriktad utrikespolitik – vare sig det gäller frihandeln eller andra politikområden. EU behöver förbereda sig för komplicerade USA-relationer även med Joe Biden i Vita huset. Sannolikheten för ett sådant utfall tycks för närvarande ha ökat att döma av opinionsundersökningarna.
Men det är långt till november.