Johanna Trapp: Tråkmånsen som Nato behöver

2024 är tråkmånsarnas år. Både Storbritanniens nyvalde premiärminister Keir Starmer och Natos tillträdande generalsekreterare Mark Rutte har beskrivits som mycket tråkiga män. Samtidigt har de beskrivits som exakt den typ av politiska ledare som behövs just nu.

I veckan är det Natotoppmöte i Washington DC. Det är inte bara Starmers första Natotoppmöte, det är även det sista för försvarsalliansens nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg. I oktober efterträds han, efter 10 år på posten, av Nederländernas före detta premiärminister Mark Rutte.

Det är ett dystert och ängsligt Nato som får en ny generalsekreterare. På andra sidan Atlanten hotar presidentkandidaten Donald Trump med att dra ner på USA:s engagemang och ekonomiska stöd till både alliansen och kriget i Ukraina. Samtidigt blir Orbán och Erdoğan allt mindre intresserade av europeiskt samarbete.

Det är ett dystert och ängsligt Nato som får en ny generalsekreterare.

Mark Rutte har inte flyttat särskilt långt i sitt 57-åriga liv, utan bor kvar i sitt barndomshem i Haag. Rutte har ofta beskrivits som principlös, men det är en förenklad bild. Principen att göra ett bra jobb verkar vara djupt förankrad. Till exempel besökte han inte sin döende mor under pandemin, utan respekterade de restriktioner som hans egen regering satt upp. Det var inte en självklarhet för alla politiker under pandemin. Själv är Rutte både singel och barnlös. Han träffar dock ungdomar två timmar i veckan på en skola i Haag där han extraknäcker som samhällskunskapslärare. Utöver det är han känd för att ha en gammal Nokia-telefon, städa och handla själv. Han har en bakgrund som pianist och konstnär, och en masterexamen i historia från universitetet i Leiden.

Rutte tillhör det liberala partiet VVD, och betonade under sina 14 år som premiärminister ekonomisk disciplin, marknadsliberala reformer och internationellt samarbete. Hans ledarskap har präglats av en balans mellan ekonomiska reformer och sociala frågor, vilket har gjort honom till en av Europas mest långvariga politiska ledare.

Men framförallt är Mark Rutte van vid att samarbeta med många olika parter. Nederländerna har ett proportionellt valsystem med låg tröskel in till parlamentet vilket innebär att det finns många små partier att ta hänsyn till. Detta kräver goda koalitions- och samarbetsegenskaper från regeringschefen. Kompromisser och förhandlingar är en del av Nederländernas politiska DNA, men även en viktig förmåga för att lyckas hålla ihop Nato.

Mark Rutte har beskrivits som den kandidat som alla Natoländer kunde enas om, inte minst amerikanerna.

Mark Rutte har beskrivits som den kandidat som alla Natoländer kunde enas om, inte minst hade han amerikanernas stöd. Han är omtyckt av såväl Donald Trump som Volodymyr Zelenskyj. Under ett toppmöte 2018 där Georgien och Ukraina diskuterades var det premiärminister Rutte som lyckades övertala president Trump om att Natoländerna visst hade höjt sina försvarsanslag, och att det minsann var tack vare Trump. Efter mötet fick Rutte berömmet “I like this guy” av amerikanen, som åtminstone tillfälligt lade ner stridsyxan.

Rutte som generalsekreterare är dock inte helt okontroversiell. Flera östeuropeiska länder menar att Rutte tidigare visat prov på en naiv syn kring Ryssland och att Nederländerna konstant misslyckats med att leva upp till försvarsalliansens mål om två procent av BNP till försvaret. Därför valde flera länder initialt att stötta den estniska premiärministern Kaja Kallas kandidatur 

Holländaren var inte allas favoritkandidat, men alla kunde enas om honom och det är minst lika viktigt. Rutte må vara tråkig, men tråkig betyder ofta trygg. Det är vad Nato ska vara.