Jonas Gummesson:
Bäst före-datum kan gå ut även för försvarsallianser
Utblick Essä
När anslutningseuforin lagt sig väntar Natovardagen, och med det börjar det verkligt svåra. Jonas Gummesson skriver om utmaningarna som väntar Sverige som Natomedlem.
Natos 75-års jubileum ramades som sig bör in med kransnedläggning och högtidstal vid högkvarteret i Bryssel i samband med utrikesministermötet i början av april. Washingtonfördraget från 1949 flögs i original över Atlanten och ställdes ut till allmän beskådan. En orkester spelade för inbjudna gäster. Natochefen bjöd på Natotårta. Försvarsalliansen är världsledande åtminstone på ceremoniella extravaganser.
Frågan är nu vad som väntar runt hörnet på det nya medlemslandet Sverige när anslutningseuforin övergår i Natovardag, och hur regeringen kommer att hantera kraven det ställer. I Bryssel satt en svensk minister med runt bordet för första gången. Det blev utrikesminister Tobias Billström som fick den äran utan att göra något märkbart väsen av sig. Någon rivstart har det inte varit tal om från svensk sida. Tills vidare verkar det vara försiktighetsprincipen som gäller.
Regeringen har snarast backat in i Nato med skygglapparna nedfällda, utan att ge några besked om hur man förhåller sig exempelvis till att skicka Jas Gripenplan till Ukraina eller krigsplacerade värnpliktiga utomlands för att försvara andra medlemsländers territorium.
För samtliga partier tar det emot att föreställa sig svenska 19-åringar som transporteras hem i kistor efter att ha stupat i strid på avlägsna platser, även om just detta kan bli en konsekvens av Natouppdraget. Någon form av undantag vid riksdagsbehandlingen kan vara en utväg för att undvika tvång även om det inte är förenligt med den nyvunna Natostatusens anda.
Även de inrikespolitiskt heta frågorna om det krävs ett uttryckligt förbud för att slippa kärnvapen på svensk mark, och hur det blir med permanenta Natobaser i fredstid, ligger och skvalpar i Regeringskansliet i väntan på svar. Sverige har gått med i alliansen utan förbehåll men de Natokritiska partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kommer inte att nöja sig med det när frågorna tas upp i riksdagen.
I veckan ska regeringen lägga fram propositionen om Sveriges tillträde till vissa Natoavtal, inklusive rättsliga aspekter för militära så kallade statusavtal: ”Statusavtalen medför privilegier som att den sändande statens styrkor och dess personal undantas från delar av den mottagande statens nationella lagstiftning” (DS 2023:22).
I maj kommer på samma tema en proposition om hur försvarsavtalet med USA (Defence Cooperation Agreement) ska regleras, det som Jan Guillou beskrivit som ”unikt i vår historia och obegripligt långtgående. Det handlar om total underkastelse”. Orsaken är att amerikansk jurisdiktion kommer att gälla för amerikanska soldater på utvalda baser, totalt 17 till antalet.
Guillou nämner inte att liknande avtal finns i Norge, Danmark och Finland, att det är så internationella avtal vanligtvis är konstruerade och att alternativet varit att avstå från eller kraftigt försena amerikanskt stöd vid ett angrepp. Det spelar ingen roll. Partierna till vänster har fått sin anti-USA-ammunition serverad på ett bräde. Sammantaget kan regeringen få det hett om öronen i riksdagen trots att Natomedlemskapet redan är ett faktum.
***
När försvarsalliansen grundades i Washington tillhörde Danmark och Norge de tolv instiftarna. Erfarenheterna från nazistisk ockupation under andra världskriget satt djupt, i motsats till i det neutrala Sverige där vi balanserade oss fram och lät tyska soldater transporteras genom landet för att undgå samma öde. I historiens sken är eftergiftspolitiken en skamfläck.
För våra krigshärjade grannländer var en västlig försvarsallians med kollektiva säkerhetsgarantier ett självklart val. I Sverige dröjde det i trekvarts århundrade och till ett ryskt angreppskrig i Ukraina innan vi tog steget ”hem till den krets av nationer där vi under lång tid har hört hemma”, som statsminister Ulf Kristersson uttryckte det med en lite svulstig formulering i sitt Natotal till nationen.
När supermakterna kapprustade med kärnvapen under det kalla kriget var Sovjetunionen och de östeuropeiska satellitstaterna i Warszawapakten den svurna fienden för USA och Europas demokratier. Natos uppgift var lätt att definiera. Avskräckning och militär styrka för att undvika ett nytt världskrig stod i fokus. Efter kommunismens fall var försvarssamarbetet över Atlanten inte en lika självklar konstruktion.
Efter kommunismens fall var försvarssamarbetet över Atlanten inte en lika självklar konstruktion.
Inför toppmötet i London vid alliansens 70-årsjubileum 2019 använde Frankrikes Macron begreppet ”hjärndöd” för att beskriva en i hans tycke ”dysfunktionell” och handlingsförlamad organisation som svävade fritt i atmosfären utan mening och mål. I retoriska ordalag frågade han vilka det fanns att försvara sig mot: ”Är det mot Ryssland eller Kina, jag tror inte det.”
Han fick mothugg av en ilsken Donald Trump som kallade Macrons uttalande för ”förolämpande, elakt och farligt”. Trump fick i sin tur medhåll av Turkiets Erdoğan som kastade tillbaka samma grova tillmäle som Macron använt över bordet i riktning mot den franske presidenten. Stämningen kan beskrivas som tryckt vid samtalen på lyxhotellet The Grove i Hertfordshire.
USA klagade på nivån på andra länders försvarsutgifter. Tyskland stod och stampade på 1,3 procent mot den uppsatta målbilden två procent av BNP. Angela Merkel köpte gas av Putin så det stod härliga till. En andra Nord Stream-ledning, kontrollerad av den ryska statliga gasjätten Gazprom, var på väg att tas i bruk i Östersjön. Erdoğan krävde på känt manér att PKK:s syriska gren YPG skulle terroriststämplas i utbyte mot klartecken för nya försvarsplaner i Baltikum. Nato tycktes stå vid ett avgörande vägskäl.
Fem år senare har det brutala ryska anfallskriget i Ukraina ställt allt detta på huvudet. Det råder knappast något tvivel om att Nato har saker att uträtta och att det finns en ondskefull huvudfiende på nära håll. Rysslands krigföring är med god marginal inne på tredje året. Ukrainska styrkor utkämpar en daglig kamp mot militär övermakt och brist på soldater, vapen och ammunition i det tröstlösa skyttegravskriget vid fronten som krävt tiotusentals liv. Nu på vårkanten finns det ingen ljusning i sikte.
Militärt besitter Nato en otvivelaktig kapacitet. Förutsatt att USA och Europa samordnar sina respektive försvarsresurser enligt det transatlantiska konceptet är alliansen vida överlägsen Putins Ryssland både i numerär och teknologiskt.
Om Europa lämnas ensamt mot det ryska krigsmaskineriet ser det annorlunda ut. Förra året uppgick amerikanska militärutgifter till 67 procent av Natomedlemmarnas samlade försvarskostnader (Secretary General’s Annual report 2023). USA-beroendet är med andra ord smärtsamt tydligt.
Trump vet exakt vilka strängar han spelar på när han hotar att dra tillbaka USA:s stöd om övriga Natoländer inte gör rätt för sig i ekonomiska termer. Att bara drygt hälften av medlemmarna väntas nå BNP-målet på två procent tio år efter att det inrättades ger honom vatten på sin kvarn och är ett underbetyg för alla inblandade.
***
Alliansens verkliga akilleshäl är den politiska handlingskraften och beslutsfattandet som enligt Washingtonfördraget kräver konsensus i varje enskilt ärende. I jämförelse med diktaturer som Ryssland och Kina är det en belastning att ryssvänliga länder som Turkiet och Ungern kan blockera alla beslut när andan faller på. Sveriges Natoansökan är bara ett exempel i raden. Vetohotet vilar tungt över varje toppmöte och kan ha en förlamande inverkan.
När Ryssland krävde en ny säkerhetsordning i Europa i december 2021, inklusive att Nato skulle rullas tillbaka till tiden före expansionen i Östeuropa och Baltikum, är tanken att det borde utlöst febril aktivitet i Natohögkvarteret inte främmande. Stats- och regeringscheferna kunde ha samlats till ett extra toppmöte för att enas om åtgärder mot det ryska hotet med pågående militär kraftsamling vid gränsen mot det nära partnerlandet Ukraina, samma status som Sverige hade före medlemskapet.
I stället hände med ett ord ingenting, förutom att Stoltenberg och Natoländerna var för sig rabblade upp stöd för den ukrainska saken utan att omsätta det i praktisk handling.
Den ryske presidenten visste alltså redan i förväg att han inte hade något att frukta från USA och Nato.
På den amerikanska sidan förklarade Biden i ett telefonsamtal med Putin redan tio dagar tidigare att USA inte skulle bemöta ett ryskt angrepp med militära medel: ”Amerikanska trupper finns inte på bordet. Vid en invasion blir det allvarliga ekonomiska konsekvenser. Han vet det”, refererade Biden själv samtalet (CNBC, 7/12-2021), ett par månader innan den militära operationen iscensattes.
Bidens besked lämnades i samspel med Natoledningen. Den ryske presidenten visste alltså redan i förväg att han inte hade något att frukta från USA och Nato i det avseendet och det kan ha underlättat beslutet att gå till attack.
Alliansen som sådan distanserade sig redan från början från utvecklingen med samma motivering som USA, att inte dras in i kriget som en stridande part, och så har det fortsatt.
Nato har haft obegripligt svårt att komma till skott med tanke på vad som står på spel. Vid sidan av övnings- och träningsverksamhet har militärt stöd till Ukraina överlåtits till andra institutioner och enskilda länder, till synes av rena bekvämlighetsskäl.
Den så kallade Kontaktgruppen för Ukrainas försvar (Ukraine Defense Contact Group) har haft ett 20-tal möten med 50-talet länder under amerikansk ledning för att kanalisera stöd. Nato har nöjt sig med verbala försäkringar om att man uppskattar att Ukraina slåss och offrar människoliv på hela västvärldens vägnar. Landets framstötar om att få öppna förhandlingar om medlemskap avvisades så sent som vid toppmötet i Vilnius i juli 2023.
Både Ukraina och Georgien har stått på alliansens väntelista sedan 2008 med löften som inte infriats. Om Nato ägnat mindre tid åt navelskåderier och mer tid åt att skärskåda Putins verkliga avsikter kunde Rysslands militära aktioner mot båda länderna bemöts med en helt annan skärpa och beslutsamhet.
Så sent som i februari 2024, på tvåårsdagen av invasionen och tio år efter annekteringen av Krim, gjordes ett uttalande i mycket allmänna termer om att ”alliansen förblir lika orubblig som någonsin i stödet för Ukraina så länge det krävs för seger”. Utan substans bakom orden saknar det värde.
Nu står försvarsalliansen vid ett nytt definierande vägskäl. När det amerikanska militära stödet hänger mer i luften än tidigare och Trump rycker fram mot en eventuell comeback i Vita Huset krävs det att någon annan tar över ledartröjan.
Enskilda länder kommer inte att kunna leverera stöd som får det ukrainska försvaret på fötter igen. Bilaterala stödpaket som droppar ner med ojämna mellanrum ger ingen stabilitet och har spelat ut sin roll i ett alltmer pressat och desperat läge.
Putin kan tänkas förbereda en sommaroffensiv för att knäcka försvarsviljan en gång för alla. Ukrainska officerare har varnat för att ryska genombrott längs frontlinjen är nära förestående och att deras egna ställningar riskerar att ”kollapsa” (Politico 3/4). Zelenskyj har gått steget längre och hävdar att kriget går förlorat om det amerikanska stödet uteblir. Det realistiska alternativet när USA har tacklat av och kan stå inför en ny Trumpera stavas då Nato.
***
Strax före 75-årsmötet läckte det passande nog ut uppgifter om att Natochefen Stoltenberg i det tysta lanserat ett nytt initiativ, i så fall det första militärt inriktade stödet från alliansens sida: en särskild Ukraina-fond på totalt 100 miljarder euro under fem år, finansierad av de 32 medlemsländerna, baserat på vars och ens ekonomiska volym mätt i BNP. Nyhetsbyrån Bloomberg rapporterade och det spred sig snabbt vidare. Därmed var agendan satt. Fonden blev ett dominerande ämne under två dagars-mötet.
Förutsättningen för att det ska lyckas är att Natoländernas kan enas utan att vetokortet åker fram. Ungern har hittills varit principiellt emot allt Ukraina-stöd, både i EU och Nato. Orbán har gratulerat Putin till en ny mandatperiod vid makten och står på Trumps sida i det amerikanska valet. Tröskeln kan visa sig vara hög när projektet måste passera parlamenten i varje medlemsland. Det kan ta sin tid och med ukrainska ögon är det tid som inte finns.
Den avgående Stoltenberg tycks mena allvar med att Nato måste kliva fram i ljuset den här gången. I Bryssel svarade han svävande på frågor om fonden och ville ”inte gå in på några detaljer”, men bekräftade att Nato avser att ”spela en större roll” för att koordinera och finansiera ett mer permanent militärt stöd.
I en BBC-intervju några dagar senare var Natochefen lite mer talför och sa sig vara övertygad om att det går att nå enighet om fonden. Tanken är bindande förpliktelser som inte äventyras av politiska förändringar och valresultat vare sig i USA eller i Europa. Men han öppnade också för att Ukraina kan tvingas till ”någon sorts kompromisser” för att få slut på kriget och ”nå ett acceptabelt resultat vid förhandlingsbordet”. Det är dubbeltydiga och svårtolkade besked.
Ett mer aktivt Nato betyder också ett ökat risktagande i förhållande till Ryssland och den ”auktoritära alliansen” med Kina, Iran och Nordkorea som Stoltenberg pekade på och det är inte alls säkert att alla är beredda att ta det steget.
Tobias Billström passade på frågan om hur den svenska regeringen ser på Ukraina-fonden, förutom att instämma i behovet av långsiktighet. Utrikesministern verkade tills vidare obenägen att binda upp sig för en enda svensk krona.
Ett skäl är säkert insikten om att riksdagens försvarsbeslut för 2025-30, som ska klubbas före årsskiftet, blir ett tungt ok att bära för statskassan om regeringen ska komma i närheten av redan deklarerade utfästelser om att rusta upp både det militära och civila försvaret till en acceptabel nivå i Natokontexten. Enbart att kompensera försvaret för materiel som redan skickats till Ukraina på svenskt initiativ kommer att sluka många tiotals miljarder.
Med Natomedlemskapet skärps också de militära kraven på Sverige. Enligt alliansens försvarsplaner och så kallade förmågemål för enskilda länder ska Sverige 2025 kunna ställa upp med öronmärkta förband för insatser på en viss plats vid en viss tid, till exempel en armébataljon i Lettland och flyg- och sjöövervakning i Östersjöområdet.
När Ukraina enligt egen utsago saboterade en missilbeväpnad rysk korvett vid Östersjöflottans bas utanför Kaliningrad kom krigshandlingarna alldeles inpå Sveriges och andra Natoländers gränser. Det kan bli tal om snabba ryck.
Några möjligheter att slippa undan finns i praktiken inte och det innebär en ny verklighet för både regeringen och försvaret. Personal och utrustning måste vara omedelbart gripbar. Det går liksom inte att komma lallandes med att det saknas kängor i armén och så vidare.
Natomedlemskapet ställer även krav på en ändamålsenlig logistik och infrastruktur som kan användas för baser och transporter. Delar av det svenska väg- och järnvägsnätet är i undermåligt skick och måste rustas upp och underhållas om USA och Storbritannien ska kunna skicka soldater och materiel från Norge till Sverige för att undsätta Finland och Baltikum vid ett ryskt angrepp. Natochefen Stoltenberg har talat klarspråk på den punkten.
Enligt näringslivets beräkningar uppgår investeringsbehovet till drygt 100 miljarder. I försvarsbeslutet måste allt detta finnas med i beräkningarna, även när kostnaderna faller under andra budgetposter. Och det kommer inte att gå att fuska utan att det väcker ont blod i Natokretsen.
Utrymmet för friåkning är obefintligt för ett nytt medlemsland när andra medlemsländer ställt upp mangrant för att mala ner motståndet från Turkiet och Ungern.
Utrymmet för friåkning är obefintligt för ett nytt medlemsland när andra medlemsländer ställt upp mangrant för att mala ner motståndet från Turkiet och Ungern. Utan den amerikanska kongressens uppslutning bakom Bidenadministrationens stridsflygaffär med Erdoğan hade Sverige suttit fast i väntrummet. Nu måste regeringen visa att man är värdig uppgiften.
En intressant aspekt i sammanhanget är att försvarsjätten Saab redan försökt tvinga till sig nya beställningar på fler Jas Gripenplan. Annars hotas tillverkningen och uppsägningar väntar är det kärva budskapet i bästa Erdoğanstil.
Faller utpressningsförsöket ut som huvudägarna i Wallenbergsfären hoppas kommer svenskproducerat stridsflyg i likhet med under tidigare Gripenprojekt att ta stora delar av kostnaderna på försvarsområdet i anspråk, alltså precis det som den mångårige regeringstjänstemannen Robert Ihrfors framhöll i en insiktsfull artikel nyligen.
Förre försvarsministern Peter Hultqvist har visat stor förståelse för Saabs krav och vill att staten går in aktivt i bolaget och garanterar fortsatt produktion. Han driver även kravet på en särskild beredskapsskatt mot ”rika” för att finansiera upprustningen. När den politiska borgfreden under Natoprocessen släpper sitt grepp kan försvaret återkomma som ett stridsämne där framför allt Socialdemokraterna ägnar sig åt krypskytte för att plocka billiga poäng på regeringens bekostnad.
Inför utrikesministermötet i Bryssel fanns det en förhoppning om att nå enighet i Natokretsen om en ny generalsekreterare efter Stoltenberg, vars förordnande förlängts med ett år i taget vid två tillfällen på grund av att alliansländerna misslyckats med att vaska fram en lämplig efterträdare.
Bidenadministrationen har lanserat Nederländernas avgående premiärminister Mark Rutte med stöd av tungviktare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Av detta blev intet. Som så mycket annat stupade det på motstånd från Turkiet och Ungern. Att Sverige också står bakom Rutte hjälpte föga.
Nu rinner tiden snabbt i väg inför nästa toppmöte med stats- och regeringscheferna i Washington mitten på juli. För Natos politiska ledning är det ingen merit att inte klara av att lösa ett utnämningsärende när den ukrainska civilbefolkningen utsätts för dagliga övergrepp av hänsynslösa krigsförbrytare i Kreml.
Det borde mana till eftertanke i det taktiska kattrakande som ständigt pågår mellan länderna där var och en tenderar att se till sina egna intressen framför helheten.
Vid toppmötet i Washington senare i år planeras ett storslaget 75-årsfirande. För Joe Biden är det ett utmärkt tillfälle att lysa upp valkampanjen med en framgång på hemmaplan. Men det kommer inte att räcka med att peka på den historiska utvidgningen med två nya medlemsländer för att ge ett trovärdigt intryck.
Både Ukraina-fonden i konkret utformning och namnet på en ny Natochef som kan driva saken vidare måste ligga på bordet för beslut. Annars riskerar alliansen att framstå som precis så dysfunktionell som Macron varnade för redan för fem år sedan. Nato kommer med rätta att kunna dömas ut som en ålderstigen och irrelevant koloss på lerfötter.
När det begav sig den gången fick en av mina artiklar från mötet i London rubriken ”Natos interna kris gör Putin till vinnare”: ”Svängrummet ökar och öppnar för en fortsatt politisk och militär offensiv”, skrev jag då.
Nu vet vi att resultatet blev en mordisk specialoperation i Ukraina med fritt spelrum från USA och Nato. Det kan vara läge att återanvända den sista meningen i texten: Bäst före-datum kan gå ut även för försvarsallianser.
Omslagsbilden föreställer Natotoppmötet i Bryssel i början av april. Foto: Geert Vanden Wijngaert/AP