Trafikinfarkten fortsätter i fyra år till

Det sägs att i en demokrati har väljarna möjlighet att rösta för den politik de efterfrågar, och på så sätt rösta bort den politik som de ogillar. Det tycks inte gälla i Stockholms stad. Allra minst vad gäller trafikfrågorna. Det spelar nämligen ingen roll vad Stockholmarna röstar på. De får ändå Miljöpartiets trafikpolitik.

”Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) håller på att omvandla Stockholms stads trafiksituation till en blandning av en cirkus och en hinderbana. Förseningar och sämre punktlighet har blivit en del av vardagen. Stockholmarna förtjänar en bättre trafiksituation. Det är dags att byta styre i Stadshuset.”

Så skrev Moderaterna i Stockholm så sent som i maj i år i ett inlägg på sin Facebooksida, som i ljuset av de senaste dagarnas händelser inte har åldrats särskilt väl. Miljöpartiet var nämligen valets stora förlorare. Partiet backade från 14,3 till 8,4 procent, sedan stockholmarna fått erfara de praktiska konsekvenserna av Miljöpartiets politik de senaste fyra åren.

Likväl när Daniel Helldén paradoxalt nog valets stora vinnare. Trots krympande väljarstöd kommer han nämligen att kunna fortsätta sin framfart fyra år till, den här gången med de borgerliga partiernas goda minne.

För att åstadkomma detta har han och de övriga miljöpartisterna framgångsrikt förhandlat över blockgränsen. Miljöpartisterna är av lätt insedda skäl nöjda. Socialdemokraterna är missnöjda. Allianspartierna säger sig vara nöjda. Väljarna har inga skäl att glädjas.

För många borgerliga väljare var ett av de tyngsta skälen till att rösta på ett alliansparti att de skulle få slippa Miljöpartiets destruktiva infrastruktur- och trafikpolitik.

Två av tre stockholmare vill att den östliga förbindelsen ska byggas. För många borgerliga väljare var ett av de tyngsta skälen till att rösta på ett alliansparti att de skulle få slippa Miljöpartiets destruktiva infrastruktur- och trafikpolitik, att döma av diskussionerna i sociala medier. Särskilt Moderaterna har i sin valkampanj vädjat till denna opinion, såsom i det citerade Facebookinlägget ovan. När de rödgröna i Stadshuset drog sig ur Sverigeförhandlingarna om Österleden kallade det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons det för “det största trafikpolitiska sveket i modern tid”.

Precis som på riksplanet är det spelteori som ligger bakom dessa besynnerliga turer. Eftersom Centern och Liberalerna hellre låter de rödgröna styra i evighet än tar passivt stöd från SD var enda sättet att få bort Socialdemokraterna från makten i Stadshuset att övertyga MP om att byta block. Frågan är dock om inte priset för att låta Miljöpartiet härja ostört i de för många alliansväljare så viktiga trafikfrågorna kommer att visa sig vara för högt.

Att de borgerliga partierna och framför allt Moderaterna hamnat i denna situation från början beror i sin tur på deras märkliga agerande under valrörelsen. För en utomstående betraktare är det onekligen svårt att förstå varför Moderaterna så envist klamrade sig fast vid frågan om Nobelcentret på Blasieholmen, som Moderaterna vill bygga vilket sannolikt spelade en avgörande roll för partiets stora tillbakagång i valet.

Om nu Nobelcentret var så viktigt för partiet att det var berett att offra betydande väljarstöd för den sakens skull, hur kommer det sig att man lättvindigt släppte frågan i förhandlingarna med Miljöpartiet?

Om nu Nobelcentret var så viktigt för partiet att det var berett att offra betydande väljarstöd för den sakens skull, hur kommer det sig att man lättvindigt släppte frågan i förhandlingarna med Miljöpartiet? Hade det inte i så fall varit slugare att driva en linje som väljarna efterfrågade och på så sätt förhoppningsvis inte ha blivit beroende av stöd från MP?

Att staden inte kommer att överklaga domen i Mark- och miljödomstolen avseende Nobelcentret är en av få positiva saker som kommit ut ur allianspartiernas förhandlingar med MP. Alliansföreträdarna själva säger sig vara mycket nöjda. De borgerliga får också åtta av tio borgarrådsposter. Den för moderata väljare så avgörande posten som trafikborgarråd skänker man dock till Helldén, tongångarna i valrörelsen till trots.

Det huvudlösa beslutet kommer också att få konkreta konsekvenser. Dels kommer staden inte att driva frågan om den nödvändiga östliga förbindelse som krävs för att Stockholm ska få en komplett ringled som avlastar stadskärnan trafikmässigt. Dels kommer man att fortsätta att driva frågan om dieselförbudszoner (felaktigt kallade ”miljözoner”).

Det är inte bara ett svek mot väljarna i Stockholm, framför allt är det svek mot de boende i kranskommunerna, som drabbas av trafikinfarkten, utan möjlighet att rösta emot den. Risken är att Stockholmsmoderaternas agerande också kommer att drabba partikamraterna i grannkommunerna när väljarna efter ytterligare fyra år (eller mindre) av Helldéns trafikpolitik skall gå till valurnorna på nytt.

Att låta Miljöpartiet styra över trafikfrågorna är som att låta Vänsterpartiet få makten över den kommunala ekonomin, alldeles oavsett hur små de är. Nästan vilken annan borgarrådspost som helst hade varit lämpligare.

Trafiksituationen i huvudstaden är under all kritik. Infrastrukturen är eftersatt vad gäller samtliga trafikslag. Biltrafiken ökar inte för att det byggs fler vägar, utan för att det flyttar in fler människor. Det ökar trycket på bilvägarna och gatorna likväl som på kollektivtrafiken och gång- och cykelstråken. Miljöpartiet har under de gångna fyra åren visat att det inte är vuxet uppgiften att ansvara för detta politikområde.

Att de borgerliga låter dem fortsätta sitt nedmonterande av framkomligheten i Stockholm är ett självskadebeteende som tyder på bristande insikt i väljarnas prioriteringar.

”Stockholm hade behövt en färdig ringled för länge sedan. Om inte tidigare S-regeringar strukit den Österled som fanns med i 90-talets Dennispaket, så hade den varit färdig idag. Men vi kan inte gråta över spilld mjölk utan måste ta nya tag för att lösa det vi ser som regionens utmaningar.”

Så skrev Anna König Jerlmyr tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i Nacka Mats Gerdau 2016. I dag vet stockholmarna vad moderata löften är värda.