Samhälle Åsikt
Tillståndsbyråkratin slår tillbaka
En ny cementkris blåser upp på Gotland. Joakim Broman dyker ner i tillståndsprocessen och frågar sig varför staten ligger i flerfrontskrig med sig själv.
Med allt som har hänt i svensk politik de senaste åren är det lätt att glömma bort cementkrisen. I mitten av 2021 fick Cementa, numera Heidelberg Materials, ett oväntat avslag i Mark- och miljööverdomstolen på sin tillståndsansökan om kalkbrytning i Slite på Gotland. För att inte riskera ett byggstopp redan samma höst fick den dåvarande S/MP-regeringen mer eller mindre i panik stifta en speciallag som medgav att regeringen kunde godkänna tidsbegränsade tillstånd för kalkstensbrytning.
Riksdagen röstade igenom lagen, men osäkerheten kvarstod ett tag eftersom Naturskyddsföreningen och Greenpeace överklagade besluten och begärde inhibition, det vill säga att Cementa skulle tvingas avbryta verksamheten under domstolsprocessen.
Det blev dock varken inhibition eller bifall till överklagan. I december 2022 godkände Mark- och miljödomstolen i stället Cementas parallella ansökan om ett fyraårigt tillstånd. Den akuta krisen var över.
Efter originalet “Nytt hopp” kommer nu uppföljaren “Tillståndsbyråkratin slår tillbaka”.
Men fyra år är kort tid i såväl politiken som i juridiken och betongbranschen. Efter originalet “Nytt hopp” kommer nu uppföljaren “Tillståndsbyråkratin slår tillbaka”. Samma höst lämnade Cementa in en ansökan som syftade till att säkra driften för cementtillverkningen i Slite på lång sikt. Denna ansökan avstyrktes för ett par veckor sedan av Länsstyrelsen på Gotland, som menar att konsekvenserna på naturvärden av ett 30-årigt tillstånd är svåra att överblicka.
Länsstyrelsen pekar på att de tidigare tillstånden som längst sträckt sig över 10 år, som en anledning att avstyrka. Men skälet till att Heidelberg Materials denna gång sökt ett längre tillstånd är inte att behöva slippa fler tillståndsprocesser – det skulle man i och för sig kunna förstå – utan att man vill kunna räkna hem långsiktiga investeringar i vattenförsörjning och klimatomställning. Utan försäkringar om att produktionen i Slite kan fortsätta under lång tid kan exempelvis inte företaget få ihop kalkylen för investeringen i koldioxidinfångning (CCS) som planeras.
En lokal miljöfråga står mot den globala klimatomställningen. Det är en målkonflikt som känns igen, men samtidigt finns det mer i vågskålen. Under cementkrisen 2022 uppskattade Byggföretagen att 200 000–400 000 jobb hotades av ett produktionsstopp i Slite, och att samhällskostnaderna troligen skulle uppgå till 140 miljarder kronor.
Cement är i grund och botten en lokal produkt. Den är inte omöjlig att importera, men när branschorganisationen Svensk Betong tillfrågades om möjligheterna 2022 var vd:n Malin Löfsjögård inte optimistisk. Till tidningen Byggindustrin sade hon:
– Det finns inte tillgång till cement i dessa mängder i närområdet eller Europa då det är hög efterfrågan på cement. Cement är också att betrakta som en lokal vara där kalksten bryts och cement tillverkas och sen används i närområdet/landet. Ska vi ställa om helt till import i stället för produktion i Slite kommer det troligen krävas utomeuropeisk cement från länder som Turkiet, Algeriet och Kina.
Notera att detta var innan kriget i Ukraina, som skapat en enorm och långsiktig efterfrågan på cement, när landet ska byggas upp igen i spåren av Rysslands terrorbombningar. Det finns goda skäl att anta att närområdet kommer att lida av cementbrist under lång tid. Dessutom är inte logistikkedjorna anpassade för cementimport. Troligen behövs större fartyg och ombyggda hamnar och terminaler.
***
Sakfrågan om vattenförsörjningen på Gotland är komplicerad, och det är inte lätt för en lekman att bedöma innehållet i Heidelberg Materials ansökan eller Länsstyrelsens avstyrkan. Men det finns en större frågeställning som följer av konflikten, och det är denna: I vilken utsträckning klarar den svenska lagstiftningen av att väga mellan olika samhällsintressen och mål?
Att byggsektorn är mycket viktig för svensk ekonomi, och att konsekvenserna av ett minskat eller stoppat byggande skulle vara mycket allvarliga, är en sak. Det handlar om hundratusentals jobb, många miljarder i ekonomiska värden, men också om förmågan att bedriva samhällsviktig verksamhet. Vägar och järnvägar, byggen av fängelser och regementen, äldreboenden, skolor och bostäder behöver alla cement. Den aktuella kalkstensfyndigheten på Gotland har redan tidigare pekats ut som riksintresse av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU), och så sent som i början av september utökades det geografiska området. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) utreder om cementfabriken i Slite och kalkbrotten ska betraktas som riksintresse även för totalförsvaret. Därtill har vi den redan nämnda klimatomställningen.
Miljöskydd är naturligtvis ett legitimt och viktigt intresse. Men politikens uppgift är att väga och värdera detta i relation till andra intressen. Farhågan som väcks av andra havererade tillståndsprocesser är att den lokala miljön tillåts trumfa det mesta. “Som att tre vattensalamandrar i en anlagd damm kan stoppa en batterifabrik, eller att en handfull vanligt förekommande fjärilar riskerar Sveriges råvaruförsörjning”, som Peter Wennblad uttryckte det i Svenska Dagbladet efter den förra cementkrisen.
I det sammanhanget kan man också fråga sig varför staten drar åt olika håll i samma process. Länsstyrelsen på Gotland är statens lokala arm, och står mot de andra statliga myndigheterna SGU och MSB. Naturvårdsverket och Vattenmyndigheten har sina uppfattningar, som till viss del står i strid med andra delar av staten.
Hade inte det rimliga varit att staten samordnar sina olika åsikter och levererar en koherent och sammanhållen uppfattning om en tillståndsprocess? Och ännu hellre, tydligt listade under vilka villkor ett tillstånd skulle kunna ges?
I stället bedriver staten ett slags flerfrontskrig mot sig själv. I skottlinjen står Heidelberg Materials, och inte minst, mycket viktiga samhällsintressen.