Tillbaka till sakpolitiken
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
”Sverige måste regeras”, får vi så gott som dagligen höra politiska kännare och tyckare konstatera med anledning av de havererade försöken till regeringsbildning. En svag regering, det vill säga en minoritetsregering som tvingas förhandla i riksdagen för att få igenom sin politik, utmålas som något slags skräckscenario.
Men är det egentligen så farligt? Under flera decennier har riksdagens makt marginaliserats i proportion till regeringens. Rikets lagstiftande församling har allt mer antagit skepnaden av ett transportkompani för regeringens politik, där omröstningarna snarast varit att betrakta som formaliteter.
Från väljarens perspektiv är det inte nödvändigtvis en positiv utveckling. Det är riksdagsledamöterna som påstås vara våra folkvalda representanter. Även om de, till skillnad från i demokratier med personval i enmansvalkretsar, utses av sina partier, är de det närmaste folkets representanter vi kommer i vårt parlamentariska system.
Sett ur det perspektivet är en svag minoritetsregering inte nödvändigtvis av ondo. Först när partierna verkligen är tvungna att förhandla med varandra i sakfrågor i kammaren kan väljarkårens åsikter verkligen få genomslag i den förda politiken. Väljarna har röstat på de partier vars politik de föredrar, eller åtminstone vars politik de ogillar minst. Det är rimligt att deras önskemål också får genomslag i den förda politiken.
Först när partierna verkligen är tvungna att förhandla med varandra i sakfrågor i kammaren kan väljarkårens åsikter verkligen få genomslag i den förda politiken.
Hur snett det kan gå när man låter strävan efter stabila majoriteter styra i stället för väljarnas önskemål har vi nyligen blivit varse i huvudstaden. I Stockholm gick Alliansen, och framför allt Moderaterna, till val på att väljarna skulle få slippa Miljöpartiets destruktiva trafikpolitik. I princip hela den moderata valkampanjen kretsade kring dessa frågor, men eftersom partiet samtidigt passade på att skjuta sig självt i foten genom att inta impopulära ståndpunkter på andra områden, till exempel den om Nobel Center på Blasieholmen, räckte inte mandaten till för att forma en borgerlig majoritet i Stadshuset. Extra märkligt framstår det eftersom man sedan förhandlade bort denna fråga i förhandlingarna med Miljöpartiet.
Eftersom ett majoritetsstyre ansågs viktigare för Moderaterna än möjligheten att genomdriva sin egen politik, eller att hålla sina löften till väljarna, valde de att locka Miljöpartiet över blockgränsen genom att förhandla bort trafikpolitiken. Konsekvensen blev således att det parti som borgerliga väljare röstade för att slippa, fick fortsatt råda över de frågor som den moderata valkampanjen fokuserat på. Den som röstat på Moderaterna för att slippa Miljöpartiet fick alltså se sin röst användas till raka motsatsen till vad rösten syftat till.
Den som röstat på Moderaterna för att slippa Miljöpartiet fick alltså se sin röst användas till raka motsatsen till vad rösten syftat till.
Hade man i stället låtit sakpolitiken vara vägledande skulle det ha spelat mindre roll vilken färg styret i stadshuset hade. Det skulle ändå vara den politik som väljarna röstat på som skulle vinna omröstningarna. Då en majoritet röstat för skattesänkningar skulle det bli svårt för ett eventuellt sossestyre att få igenom en budget som byggde på skattehöjningar. Då en majoritet röstat för att slippa den extrema trafikpolitik som Miljöpartiet visat prov på under fyra år skulle det vara svårt att genomdriva sådana förslag eftersom en majoritet av de valda skulle rösta emot dem. Om sakfrågorna fick styra skulle små och extrema partier få just det inflytande som deras mandat berättigade dem till. I dagens situation, där målet i stället är stabila majoriteter, blir det väljarna som står med Svarte Petter. Miljöpartiet kan fortsätta diktera villkoren för Stockholmstrafiken, trots att nästan ingen röstat på dem.
På motsvarande sätt riskerar situationen att utvecklas i hela riket. Obskyra partier riskerar att få oproportionerligt mycket inflytande över den förda politiken, på tvärs med väljarnas önskemål. Ur ett demokratiskt perspektiv är en stark regering som genomdriver en politik som nästan ingen har efterfrågat ett betydligt sämre alternativ än en svag minoritetsregering som tvingas kompromissa och förhandla i riksdagen och därmed ta väljarnas önskemål på allvar.
Det största problemet blir naturligtvis att få igenom en budget som en majoritet av riksdagens ledamöter kan tolerera. Men inte heller det borde vara ett problem i en fungerande parlamentarisk demokrati. Sverige har haft minoritetsregeringar förut. Blockpolitiken så som den såg ut under alliansåren är ett relativt sentida fenomen. Dagens parlamentariska situation innebär i själva verket en återgång till normaltillståndet i svensk politik, och en återställning av makten där den hör hemma, hos folkets främsta företrädare.
Ett ensidigt fokus på regeringsmakten ger en skev bild av det demokratiska styrelseskicket. Att varken talmannen eller partiledarna för de stora partierna tycks beredda att låta någon regeringsbildare ställas inför riksdagen har dessutom lett till en tröttsam och plågsamt utdragen fars som knappast är någon bra reklam för vare sig partierna eller demokratin som sådan.
Att samtliga parter tycks livrädda för tanken på ett extra val är likaledes talande för synen på väljarna. Om partierna och deras företrädare inte klarar att hantera en fullkomligt normal parlamentarisk situation på ett vuxet sätt är rimligt att väljarna får en ny chans att säga sitt.