Till det svenska jordbrukets försvar

Under sommarens torka har en debatt pågått angående det svenska jordbruket. Debatten tog fart efter ett inslag i Nyhetsmorgon på TV4 den 13 juli. I panelen stod S-märkta Veronica Palm, den liberale debattören Fredrik Segerfeldt och ledarskribenten Carolin Dahlman. Segerfeldt yttrade bland annat åsikten att svenska bönder redan får för mycket bidrag, och avfärdade argumenten för att välja svensk mat – bland annat den låga antibiotikaanvändningen – som en ”löjlig nationalistisk tramsagenda”.

Reaktionerna, framför allt från lantbrukarhåll, lät inte vänta på sig. Förutom angreppen på ”matnationalism” reagerade många på den lättsamma och flamsiga stämningen i studion. Det landande helt enkelt väldigt fel hemma hos bönder vars nerver är spända som fiolsträngar.

Fredrik Segerfeldt följde upp och förtydligade sin ståndpunkt i en debattartikel i Expressen den 20 juli. Där hävdade han bland annat att svenska bönder lever på andras bekostnad eftersom de är ”översköljda med stöd” och att det inte finns något egenvärde i att ha ett svenskt jordbruk.

Det går givetvis att ifrågasätta det lämpliga i att ha en ideologisk debatt kring jordbruket och jordbrukspolitiken mitt under brinnande kris. Å andra sidan: det är när en fråga är som mest aktuell som debatten kan få fart och upplevas som relevant för fler än de närmast sörjande.

Sveriges bönder har drabbats av en sommar som, rent vädermässigt, är väldigt ovanlig. Det har inte bara varit torrt; det har även varit extremt varmt. Det som odlas på åkrarna har bränts bort. Hela landet har drabbats och framför allt de regioner där den största andelen av den svenska livsmedelsproduktionen sker.

Jordbrukspolitiken i Sverige, men också i övriga Europa, utformades av människor som upplevt matbrist och svält.

Varje sommar brukar det förekomma reportage där någon sommarvikarie på lokaltidningen, i brist på annat, berättar om att bönderna i trakten är missnöjda med vädret. Men i år är det annorlunda. I år har hela Sveriges lantbruk drabbats av den värsta krisen i modern tid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med foder till djuren inför vintern. Vi vet ännu inte riktigt vilka konsekvenser som krisen kommer att föra med sig – vi har ju aldrig varit med om en sådan här situation tidigare. Men utan att överdriva, kan man säga att den sannolikt kommer att drabba inte bara enskilda bönder, utan hela livsmedelssektorn. Hela infrastrukturen kring lantbruket och livsmedelsproduktionen är hotad.

De marknadsliberala argumenten mot jordbrukssubventioner är välkända. En bransch som skyddas från konkurrens genom tullar, eller där prismekanismerna sätts ur spel med hjälp av produktionskvoter eller direkta subventioner, är inte effektiv. Resurserna allokeras fel i frånvaron av marknadspriser och det leder till slöseri med ändliga resurser.

Det leder också till att det bedrivs jordbruk i allt för stor omfattning i områden som är olämpliga för detta. Marknadens osynliga hand ska – om den får verka fritt – se till att slå ut produktion som inte bedrivs på ett hållbart och effektivt sätt.

Före EU-inträdet hade Sverige en egen jordbrukspolitik. De första importtullarna infördes redan på 1880-talet för att ”skydda” Sverige från import av billig spannmål från USA. Under 50, 60 och 70-talen präglades politiken av försök att skynda på rationalisering och effektivisering av jordbruket. Politiken i Sverige, men också i övriga Europa, utformades av människor som upplevt matbrist och svält. Målet var att det aldrig skulle få hända igen. Man ville säkerställa överskott eftersom man upplevt konsekvenserna av underskott.

De lyckades över förväntan. En politik som var utformad för att öka produktionen kombinerad med den enorma produktivitetsutveckling som jordbruket haft under lång tid, skapade nya problem. Jordbruksdiskussionerna på åttiotalet kom därför att handla om hur man skulle hantera berg av överskott.

Hade vi inget svenskt lantbruk skulle svenska skattebetalares EU-avgift enbart gå till andra EU-länders bönder.

Sverige var ett av de länder i världen som gick längst när det gäller att avreglera jordbruket i början av nittiotalet. Insikten om att det gamla regleringssystemet hade nått vägs ände delades av böndernas egen organisation, LRF. I sitt inledningsanförande på den extrainkallade riksstämman 30 september 1989 sade dåvarande ordföranden Bo Dockered:

Det är min förhoppning att den här stämman kommer att skrivas in i bondehistorien som en vändpunkt i vår utveckling. En vändpunkt där vi började släppa beroendet av regleringar och byråkrati.

Ur ett liberalt perspektiv kan det därför anses som olyckligt att vi efter bara efter ett par år av avreglering gick med i EU. I och med EU-medlemskapet blev vi en del av unionens gemensamma jordbrukspolitik, ett av få gemensamma budgetområden i EU. En förhållandevis stor del av den gemensamma budgeten i EU används alltså för att finansiera jordbruks- och landsbygdspolitiken. I förhållande till EU-ländernas totala budgetar är det dock en liten del, mindre än EU-ländernas samlade kulturbudgetar, till exempel.

EU:s jordbrukspolitik har också förändrats med tiden. Utformningen av politiken följer WTO:s regler, vilket innebär att marknaden inte får störas (för mycket). Från efterkrigstidens insatser för att öka produktionen handlar politiken nu mer om så kallade ”allmänna nyttor”.

I princip kan man säga att det finns två typer av stöd. Dels ”gårdsstödet” som är kopplat till att marken hålls brukbar och inte växer igen. Man tänker sig att det kan komma en framtid då odlingsbar åkermark kommer att behövas i större utsträckning än i dag. Den andra typen av stöd är kopplat till olika typer av insatser som man tänker sig att bonden inte skulle ha råd att göra annars. Det kan till exempel handla om åtgärder för att bevara vissa typer av biotoper.

Inom EU har vi en fri marknad för livsmedel. Vi är också del av samma jordbrukspolitik, och vare sig vi vill det eller inte är vi med och finansierar jordbrukspolitiken via medlemsavgiften till EU. Tack vare att vi har ett jordbruk i Sverige får vi tillbaka en del av det vi betalar i EU-avgift. Hade vi inget svenskt lantbruk skulle svenska skattebetalares EU-avgift enbart gå till andra EU-länders bönder. Det är en inställning som jag har svårt att hitta bra marknadsliberala argument för.

De gånger lantbruket fört fram förslag på regelförändringar för att stärka konkurrenskraften, har stödet från liberala debattörer lyst med sin frånvaro.

Förutom de regleringar av jordbruket som är gemensamma för EU, har vi dessutom en lång rad unika svenska regleringar. Regleringarna är bland annat tänkta att skapa ett gott djurskydd och minska jordbrukets miljöpåverkan. Vad de svenska bönderna får och inte får göra är alltså till stor del bestämt av nationella lagar och förordningar. Det känns då naturligt, och självklart, att argumentera för att både privata och offentliga konsumenter av livsmedel ska köpa svenskt.

Det är alltså inte en fråga om matnationalism. Den svenska maten är inte bättre än mat från andra länder bara för att den är svensk. Däremot är den producerad på ett sådant sätt som lagstiftaren har bestämt. Svenska bönder får helt enkelt inte producera mat på ett sådant sätt som andra länders bönder gör. Den signal lagstiftaren, och indirekt det svenska folket, ger till svenska bönder är inte bara att det svenska sättet att producera livsmedel är det bästa, utan även det enda tillåtna.

Att svenska bönder och deras intresseorganisation LRF för fram argument för att köpa svensk mat är inte heller i strid med några marknadsliberala idéer. Att tala väl om sina egna produkter i förhållande till konkurrenternas produkter, är snarare en helt naturlig del i en marknadsekonomi.

Liberala debattörer är sällan sena att argumentera för frihandel och slopade jordbruksstöd. Men aldrig står de på barrikaderna för den naturliga konsekvensen av deras ideologi – att svenska bönder inte ska ha några striktare lagar och regler att följa än andra länders bönder. De höga skatterna och de hårdare regleringarna nämns möjligtvis pliktskyldigast i någon bisats. De gånger lantbruket fört fram förslag på regelförändringar för att stärka konkurrenskraften, har stödet från liberala debattörer lyst med sin frånvaro.

Om det inte regnar så kan växterna inte växa. Det sambandet gäller oberoende av vilken jordbrukspolitik vi har.

Situationen som det svenska lantbruket befinner sig i efter sommarens torka är inte orsakad av ineffektivitet, slarv, inkompetens eller ohållbara brukningsmetoder. Orsaken är enkel och brutal: om det inte regnar så kan växterna inte växa. Det sambandet gäller oberoende av vilken jordbrukspolitik vi har. Det gäller också oavsett typ av jordbruk och skicklighet hos bonden – även om det finns de som ser chansen att damma av någon gammal käpphäst och hävda motsatsen.

Med tanke på hur ovanligt det har varit med den typ av torka som vi har haft i Sverige i år, kan man inte säga att Sverige är ett olämpligt land att bedriva jordbruk i, snarare tvärt om. Den bästa svenska åkerjorden är bland den bästa i hela världen. Även om man räknar med ett genomsnitt för hela den svenska spannmålsodlingen, ända upp till de nordligaste delarna, har Sverige bland världens bästa förutsättningar för livsmedelsproduktion. Svenska bönder ligger även i framkant när det gäller både produktivitet, teknologisk utveckling och miljöhänsyn.

Det är alltså svårt att säga att ett statligt stöd till jordbruket för att överleva sommarens extrema väder skulle få några – ur marknadsliberalt perspektiv – skadliga konsekvenser. Däremot: om ett enda års extrema väder tillåts slå ut en hel sektor i vårt näringsliv och stora delar av vår livsmedelsproduktion – då kan man verkligen tala om skadliga konsekvenser och kapitalförstöring.

Stora och oförutsägbara katastrofer som inträffar sällan brukar man hantera genom försäkringar. Det har däremot visat sig vara svårt att utforma försäkringslösningar för dåliga skördar. Det är svårt att sätta premien korrekt och det är svårt att skadereglera. Hur kan man till exempel vara säker på att en enskild bondes dåliga skörd enbart är ett resultat av dåligt väder och inte något som bonden själv har kunnat påverka?

Kanske kan den nya digitala tekniken och högupplösta satellitdata över lokala väderförhållanden möjliggöra väl fungerande försäkringslösningar i en snar framtid. Men Sveriges bönder har alltså inte – i dagsläget – tillgång till några försäkringar som hade kunnat täcka förlusterna.

Med skatter, avgifter och regleringar kväver man långsamt den svenska bonden.

Sommarens torka och den debatt som initierats av bland andra Fredrik Segerfeldt har satt jordbruket, livsmedelsproduktionen och den politik som är kopplad till området på dagordningen. Det är välkommet – för det är viktigt. Det är hög tid att svenska politiker och svenska debattörer inser att vi är med i EU, även när det gäller jordbrukspolitiken. Oavsett färg på svenska regeringar har ointresset för den gemensamma jordbrukspolitiken yttrat sig i att man sitter på läktaren och kritiserar, i stället för att komma med egna realistiska förslag på förändringar.

Det handlar nu om att hålla två tidsperspektiv i huvudet samtidigt. Först och främst gäller det att hantera den akuta situationen. Sedan måste debatten handla om hur vi får ett jordbruk som tillåts ha en lönsamhet som medger att bönderna kan bygga upp en ekonomisk buffert för att klara framtida kriser bättre.

Sedan EU-inträdet har de svenska bönderna hamnat i ett politiskt sammanhang som kan beskrivas som det sämsta kombinationen av två världar. Å ena sidan den marknadsliberala, som driver tanken om frihandel och fri global konkurrens – men med svagt intresse för den extra regelbörda och de extra kostnader det svenska jordbruket har. Å andra sidan en kompakt politisk uppslutning bakom högt ställda krav på miljö- och djurskydd och ett högt skattetryck, men med till synes helt utan insikt om att vi befinner oss i en stenhård konkurrens på en global marknad.

Patrik Ohlsson, ordförande för LRF Värmland, har beskrivit samspelet mellan staten och jordbruket som en stryplek. Med skatter, avgifter och regleringar kväver man långsamt den svenska bonden. Precis innan luften ska ta slut släpper man tillfälligt greppet, för att sedan återigen koppla det. Om det svenska jordbruket ska överleva måste den här perversa leken få ett slut, nu.

Det finns kanske inget egenvärde i att ha ett svenskt jordbruk. Men enligt den subjektiva värdeteorin har inga varor eller tjänster något egenvärde, de får i stället ett värde från att individer eftertraktar dem. Det enorma stöd och engagemang som vi bönder har känt att vi har haft under sommaren tyder på att det svenska jordbruket faktiskt värderas högt. Det känns väldigt bra i mitt bondehjärta.