Teorin om de många små förolämpningarnas betydelse

Visst är det ofta stora händelser som skapar långvariga politiska konsekvenser. Svälten på 1860-talet är ett bra exempel; den triggade igång emigrationen till Amerika, vilket i sin tur tvingade svenska makthavare till samhällsförändringar. Det är inte alltför långsökt att hävda att ett väderomslag under åren 1867–68 medverkade till att vi fått det samhälle vi har i dag. Eller ta tullstriden i slutet av samma århundrade, eller varför inte storstrejken 1909, liksom världskrigen, skotten i Ådalen 1931 eller upproret 1968.

Men min uppfattning är att det betydligt oftare är mängden av personligen upplevda förolämpningar – kombinerat med motsvarande småjävelskap som folk drabbats av – som påverkar människor politiskt, och som får folk att ändra sin inställning till samhället.

Visst, det kan också handla om personliga motgångar. Som att vi blir rånade eller drabbade av inbrott. Eller att en anförvant avlider i sjukvårdskö. Men minst lika ofta handlar det om småsaker som får oss att bryta gamla åsiktsmönster.

Ibland fnyser vi åt sådant om kallas ”välfärdsproblem”. Med tanke på krig och svält är det kanske lite fånigt att skriva insändare om att affärerna börjar sälja julmust redan i oktober. Eller att gnälla på att posten kommer först klockan 16. Samtidigt är det just små justeringar som avgör om helheten fungerar. Och om krämarna tappar sin moraliska kompass och kränger semlor ända till midsommar, vad kommer deras själlösa profithunger att driva dem till nästa gång? Jo, de fuskar med datumet på köttfärsen!

Kommer inte posten i tid så vet vi dessutom att Mussolini väntar runt hörnet.

Det som driver den politiska utvecklingen är ansamlingen av många små förolämpningar.

Tesen är alltså att det som driver den politiska utvecklingen är ansamlingen av många små förolämpningar. Men det är inte den sista droppens fel att bägaren rinner över, utan den oändliga mängd jävelskap som fanns i glaset innan.

Martin Borgs bok Propaganda (Atlas 2004) innehåller några iakttagelser som påminner om detta. Han säger bland annat att ”folk tror vad de ser” och ”folk tror att en del är hela sanningen”. Visst influeras vi av att andra människor berättar om sina erfarenheter eller händelser. Vi tar intryck av vad medierna rapporterar. Men det som verkligen påverkar är sådant som vi själva kan observera. Och det vi ser uppfattar vi också som representativt för helheten. Som en bekräftelse på sådant andra berättat eller vad vi fått del av i medierna.

När det personligt upplevda blandas med sådant som vi får reda på via andra kanaler blandas en cocktail av många små förolämpningar som till slut får oss att gå på krigsstigen.

Om vi minns alla oförrätter vi drabbats av under 2018 så skulle vi kunna göra en personlig tvåtimmarssändning av ”Ring P1”.

Låt oss lista några exempel på småsaker som droppe för droppe fyller vredens bägare:

Det kan vara skärpta amorteringskrav för bostadsköp, samtidigt som vi ser hur andra får sitt boende levererat på silverfat, nya galna parkeringsbestämmelser och en konstant brist på parkeringsplatser, krav på smartphone för att kunna parkera, svårigheten att använda kontanter, tåg som systematiskt slutat gå enligt tabellen, politiker som inte klarar av att bilda regering, hantverkare som inte kommer i tid.

Det kan vara ungdomsligor som hänger på stan, böneutrop och burkor, regelbundna skjutningar, för mycket att göra på jobbet samtidigt som latmasken i bekantskapskretsen ordnar en förlängd sjukskrivning, Metoo-skandaler (antingen i sig, eller för att de gör folk nervösa för vad de ska våga säga och göra), tiggarna utanför affärerna, bråk om luciatågen, mediernas underrapportering av brottslingars etnicitet, censur av Kalle Anka på julafton, usla pensioner, vårdköer, stenkastning mot blåljuspersonal, dieselbilar som plötsligt ses som miljöförstörare i stället för som förr: subventionerade miljöräddare.

Det kan vara hot mot sjukvårdspersonal, Annie Lööfs piruetter, att tvingas kryssa i en ”jag accepterar”-ruta vid varje besök på en hemsida, förföljelsen av snusare, köttfria måndagar, folk som inte står till höger i rulltrappan, telefonköer på 39 minuter hos myndigheter eller företag som inte har en ”Jag vill bli uppringd”-funktion, bussar som slutar kolla biljetterna eftersom chaufförerna blir hotade, idioter på badhuset som duschar med badkläderna på, idioter som pratar högt i mobiltelefon på allmänna transportmedel, idioter som inte blinkar i rondeller, idioter som tillverkar påslakan utan hål i hörnen.

Det kan vara bankernas ohemula vinster, att Greider får vara med i radio och TV hela tiden, huliganer på fotbollsläktaren, att sjukvården skickar kallelser med snigelpost om när de förväntar sig att vi ska vara där, TV-kanaler som tillåter kockar som använt halvnakna kvinnor i reklam att delta i program – eller att sekundärkränkta fåntrattar ens orkar klaga på sådant.

Det kan vara att det kostar 500 spänn i straffavgift för den som glömmer betala en broavgift på åtta kronor, säkerhetskontrollen på flyget som tar syltburken mormor skickat med, poliser som skjuter först och frågar sen (eller, alternativt, att poliserna inte skjuter mer rent allmänt), folk som har keps inomhus och ändå kräver att bli tagna på allvar, den där Horace och han Eliasson, en strippklubb som öppnar i grannskapet, politiker som sparar på skolan och samtidigt bjuder sig själva och cheferna på julbord, gråtofsar som kör sakta när de är i enkelfil på en 2+1-väg, men gasar när de kommer ut i dubbelfil…

Det hela går att sammanfatta ungefär så här: Om vi minns alla oförrätter vi drabbats av, eller som vi på annat sätt blivit informerade om, under 2018 så skulle vi kunna göra en personlig tvåtimmarssändning av ”Ring P1”.

Politiska beslut bör inte tas, om medborgarna uppfattar dem som trakasserier.

Det finns ett lysande exempel på hur dessa småfrågor kan vävas ihop med de stora perspektiven. Det kanske mest berömda tal som en svensk politiker har hållit är Per Albin Hanssons folkhemstal i riksdagens andra kammare 1928. Det är ofta citerat. Men tittar vi i riksdagsprotokollet så ser vi att hans ord om folkhemmet inte gjorde något större ideologiskt avtryck. De andra partiledarna instämde i princip.

Invändningarna var två. En riksdagsledamot tyckte att statsministern inte tillräckligt tog avstånd från hur strejkande kommunistiska murare i Stockholm betedde sig. Något Per Albin i princip fnyste åt.

Det som fick honom att gå i svaromål var dock en annan invändning, nämligen att Per Albin, om han nu önskade att det goda samhället borde vara som en god familj, inte borde avvisa förslagen på att reglera restaurangdansen.

Vi ska komma ihåg att makthavarna i vårt land alltid har varit angelägna om att moraliskt uppfostra undersåtarna, se till att de lever sunt och dygdigt, att lägga livet tillrätta. Och på den tiden var dansandet ett stort problem som riksdagsledamöter och andra vänner av ordning försökte komma tillrätta med. Folkmoralen och samhällets fortbestånd hängde på att människor lärde sig att inte ta sig en svängom, med alkohol och osedlig förlustelse som givna ingredienser. Således fick Per Albin Hansson frågan om vad han avsåg att göra åt att det svirades på krogarna.

Per Albins svar innehöll tre punkter.

För det första var han personligen inte så intresserad av att dansa. Hans ”korpus” tillät inte det, trots att hans bror faktiskt hade en grammofon.

För det andra fanns det andra metoder att komma åt eventuella avarter av dansandet på näringsställena. Det var inget staten borde ägna sig åt.

För det tredje: Politiska beslut bör inte tas, om medborgarna uppfattar dem som trakasserier.

Detta bör vi ha som en undantagsklausul fogad till folkhemskontraktet. Visst, vi ska samverka för att få ett samhälle där alla blir respekterade, precis som i en god familj. Inga kelgrisar, inga styvbarn. Lika för alla! Men detta kontrakt säger också att de familjeskapande åtgärderna inte får uppfattas som överuppfostrande, som kinkig detaljreglering, som förolämpningar eller småaktigt gnäll. Staten ska se till de stora linjerna, och inte trakassera medborgarna.

Och, tvingas vi tillägga, när företagen blivit så invävda i vår vardag, gäller det också de privata näringsidkarna. Men där har vi oftast den fantastiska fördelen att vi kan byta leverantör eller affär när de jävlas med oss. Vi kan dessutom förpesta deras framtid genom att skriva ner våra dåliga erfarenheter på deras hemsida. Däremot är det svårt att byta länsstyrelse eller hitta klagomuren hos kommunen.

Staten ska se till de stora linjerna, och inte trakassera medborgarna.

För egen del har jag som symbol för min kaskad av många små förolämpningar tagit svårigheten att nuförtiden hitta en vanlig jävla korvkiosk.

Visst, den fantastiska marknaden har levererat en massa popup-ställen med alla sorters näring. Men hur gör en karl från Gävleborg som understundom tvingas äta korv med mos och räksallad för att överleva?

När dessutom denne gentleman inte längre ska få avnjuta en cigarr på landets utomhusserveringar, då är sammanbrottet nära. De många små förolämpningarna hotar att omvandlas till en åskvigg som kan kastas mot någon lämplig representant för tjyvsamhällets etablissemang.

2019 kommer att bli vredens år.