Samhälle Krönika
Tecknen som tyder på maktskifte
Opinionsläget är fortfarande svindlande jämnt. Ändå finns det tydliga strukturella aspekter som talar för att oppositionen har goda chanser att knipa regeringsmakten, skriver Stefan Stern.
Med en månad kvar till valet, och med ett helt öppet läge i opinionen, kommer mycket att kunna hända innan väljarna sagt sitt den andra söndagen i september. Allt större andel av väljarkåren bestämmer sig allt senare. Minst en femtedel tenderar att ändra sig i själva valrörelsen. En oförutsedd X-faktor, eller några viktiga etermedieinslag sista dagarna i valspurten, kan svänga en valseger.
Endast 65 000 väljare krävs för att lyfta den ena sidan i politiken, eller något av partierna, med en procentenhet. Det finns som alltid goda förklaringar till varför det är svårt, på gränsen till omöjligt, att förutspå framtiden. Det stämmer inte minst för svensk politik valåret 2022. Men ändå dristar jag mig till att prognostisera: Det kokar ner till regeringsskifte.
Ett tydligt historiskt mönster stärker min grundkänsla om valutgången. Väljarna ger nästan alltid en regering en möjlighet att avsluta det den påbörjat. I Sverige har vi exempelvis sett det i valen 1979, 1985, 1998, 2010 och på sätt och vis även 2018. En av politikens tyngdlagar har därför blivit att en regering sitter två mandatperioder – men inte längre än så. Därefter tenderar medborgarna regelmässigt tycka att det är dags för förändring.
Väljarna ger nästan alltid en regering en möjlighet att avsluta det den påbörjat.
Det finns förstås undantag från grundregeln. År 1994 gjorde konsekvenserna av finanskrisen att maktskiftet följde redan efter blott en mandatperiod. År 2002 lyckades den dåvarande S-regeringen med bedriften att säkra regeringsmakten en tredje period i följd. Regeringen Carlsson hade under perioden bytts ut mot regeringen Persson. För mig personligen gjorde det att tiden i Regeringskansliet – bland annat som planeringschef, informationschef och statssekreterare – med många lärorika utmaningar på flera departement kom att bli mycket lång. Nu när Löfven har uppgraderats till Andersson önskar förstås regeringen att denna numera mycket sällsynta företeelse ska kunna upprepas.
Men konjunktur och stämningsläget i opinionen är markant annorlunda 2022 jämfört med hur situationen var 2002. S-politiken var då mer mittenorienterad, och budgetsaneringen hade visat påhandlingskraft. Väljarna kände tillförsikt både för landets ekonomi och den egna plånboken. Regeringsfrågan hade ett skapligt svar. Samhällskontraktet mellan medborgare och stat tycktes fungera. Nu i denna valrörelse har S-regeringen tvärtom stora problem med väljarnas prioriterade sakfrågor, med uppvisbara positiva resultat från regeringsåren, med väljarsynen på landets ekonomi liksom den egna vardagsekonomin samt med det politiska sällskapet.
För första gången sedan 1970-talet toppar också brottslighet listan över väljarnas viktigaste frågor. Sedan förra valet har skjutningarna i Sverige tredubblats. Faktum är att i ingen av de sakfrågor och politiska konflikter som dominerar upptakten till valrörelsen uppvisar regeringen några större ansatser till att vara offensiv. Den får snarare ägna debatten till att skademinimera. Förslag som tidigare avvisats tvingas S-statsråden till slut acceptera.
Sedan förra valet har skjutningarna i Sverige tredubblats.
Bryggan mellan den inre säkerheten till den yttre är naturlig. Försvarsfrågan och NATO kan regeringen bara fortsatt försöka hantera i hägnet av kriget i Ukraina. Inte heller migration, integration och kostnaderna för utanförskapet är hemmaplansfrågor för regeringen.
Energifrågan och klimatfrågan landar nära nog alltid i en debatt om varför Sverige lägger ner fullt fungerande klimatneutral kärnkraft. De skenande elräkningarna förstärker medborgarnas upplevelse av fallande levnadsstandard. ”Feelgood-faktorn” i väljarkåren sjunker. Boräntorna stiger samtidigt som priserna på bland annat bränsle och livsmedel. De politiska problemen för regeringen förstärks av att stora delar av den minskade köpkraften beror på politiska beslut såsom höga skatter på el och bensin, på samma sätt som den nyligen införda bankskatten slår på boräntorna för hushållen utöver styrräntan.
Mer klassiska S-frågor såsom sjukvård prioriteras dock ännu högt av väljarna. Här kan regeringspartiet vara sakägare. Men den mest konkreta diskussionen i valdebatterna blir oftast sjukvårdsköerna, och dessa har ökat under S-regeringarna. Omkring 150 000 personer väntar nu på behandling. Den stora vårdskulden växte redan innan covid-19, vilket medförde att operationer och planerade nybesök ställdes in. Här ägnar sig regeringen åt att istället försöka öka den ideologiska konfliktytan kring de 660 000 svenskar som tecknat en privat sjukvårdsförsäkring.
Men kraven på förbud mot försäkringarna ökar snarare sjukvårdsköerna. Dras resurserna bort från de medborgare som betalar två gånger och avlastar den skattefinansierade kön så får det negativa konsekvenser. Samhällsvinsterna i form av minskat lidande och uteblivna sjukdagar försvinner, liksom den viktiga innovation som idag överförs från privat till offentlig hälso- och sjukvård. Dessa sjukvårdsförsäkringar har dessutom oftast tecknats via facket. Den största inkomstgruppen tjänar under 37 000 kronor i månaden, och branscher som bygg och anläggning tillhör de dominerande.
S-hoppet att kommande veckor kunna driva en proaktiv valfråga har hittills därför mest ställts till konflikten kring vinster i välfärden, företrädesvis inom skolan. Men att som regeringen kombinera nedskärningar på 400 000 skolelevers skolpeng med förbud mot Sveriges bäst fungerande skolor – är det verkligen byggstenar för en offensiv valrörelse? Riskerar det inte att bli en debatt om vinstförbudets konsekvenser, nu när regeringen själva utreder övergångsregler för att mildra effekterna för eleverna? Addera sen förslag om lottning, kvotering och en växande kritik mot bussning för att uppnå en allsidig social sammansättning – kommer detta inte mest att ställa frågor hos lättrörliga medelklassväljare om vems barn som ska kvoteras in i vilka skolor?
Väljarna kommer inte att basera sitt partival på vinstfrågan.
Men redan tidigare val visar att vinstfrågan inte flyger. Ett vanligt grundläggande misstag är att många både i och utanför politiken missar att ta reda på om en fråga alls är särskilt viktig för väljarna. Om vi skulle mäta om svenska folket gillar företagsvinster på exempelvis barnmat eller läkemedel så kommer opinionsinstituten konstatera att en majoritet i väljarkåren tycker dessa vinster känns fel. Men väljarna kommer inte att basera sitt partival på den sakfrågan – hur mycket de rödgröna partierna till vänster än skulle försöka tala om den. På samma sätt fungerar det med vinster i välfärden.
Här ger en nyligen genomförd större opinionsmätning från Demoskop anledning för partistrateger på bägge sidor att studera hur den verkliga vinstopinionen ser ut. Den ger vägledning hur debatten kan slå i konkreta väljarflöden. I Demoskop är det endast 8 procent av väljarna som på en öppen fråga anger vinster i välfärden som en orsak till problem inom dagens svenska välfärdstjänster. Frågan finns inte ”top of mind” hos väljarna. Nära två tredjedelar uppger också att andra sakfrågor är viktigare på valdagen.
Är då valfriheten viktig och ser väljarna något samband mellan valfrihet och vinstdrivande aktiebolag? Hela 72 procent av väljarkåren vill kunna välja skola själv. 87 procent vill vidare kunna välja sin sjukvård och 92 procent sin äldreomsorg. Hela 88 procent av alla väljare kan också tänka sig att använda sin röst på valdagen för att försvara valfriheten om den är hotad. 65 procent av väljarna anser att alla, nästan alla, hälften eller mer än hälften av alla friskolor skulle tvingas stänga vid ett vinstförbud. Endast 22 procent av väljarna tror att den egna möjligheten att välja är oförändrad om politikerna ”tar tillbaka den demokratiska kontrollen”.
Mer av Stefan Stern:
Jag har här tagit upp några faktorer. Som ni ser tillhör jag alltså inte dem som förutspår ett regeringsskifte på grund av att Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen samtidigt som Liberalerna klarar sig kvar. Jag tror att andra skäl blir avgörande för ett maktskifte. Men visst är det så att opinionsutvecklingen för Miljöpartiet sedan den kraftiga ompositioneringen åt vänster gör att partiet nu tappat majoriteten av de många lättrörliga väljare i mitten som tidigare så framgångsrikt kunde attraheras. Dessa väljare har ingen stark höger- eller vänsterpreferens men vill rösta på partier med framtidsfokus. Med nuvarande profilering hamnar de gröna nästan i toppen i antipati-index i svensk politik. Detta medan breda väljargrupper kan tänka sig att rösta på Liberalerna.
Finns det omständigheter som talar för motsatt tes? Självklart. Mycket fokus har lagts på S-ledarens förtroendesiffror. Tyder inte dessa på att regeringen liksom 2002 trotsar väljarnas tyngdlag och klarar sig kvar en tredje period? Visst fungerar partiledare antingen som sänken eller flöten. Men även exempelvis Reinfeldt hade mycket höga förtroendesiffror valet 2014 – väljarna ville ändå se sedvanlig förändring.
Även Reinfeldt hade mycket höga förtroendesiffror valet 2014.
Popularitetsfaktorn kan däremot tala för att socialdemokraternas egna partisiffra detta val kan bli högre än det förra. Men då ska vi förstås ha i minnet att valresultatet 2018 var deras sämsta någonsin i modern tid. Den gången kunde man alltså vinna regeringsmakten, efter att på sätt och vis förlorat valet. Det jag nu håller för troligare är lite av det omvända.
Är mitt stalltips kring valutgången rätt så står vi inför många intressanta förändringar nästa mandatperiod. Färre än kanske väntat ur det nuvarande S-ledargarnityret kommer att stanna kvar fyra år i opposition. Idén är inte att leda en förening med 75 000 medlemmar, företrädesvis pensionärer. För partierna och personerna är det som alltid regeringsmakten det handlar om.
Men jag kan förstås också få fel om valresultatet. Då blir frågan snarare hur orken och energin kan byggas upp igen på den andra sidan. För det är svårt att ladda om efter att det mesta talar för ett regeringsskifte. Det är minst lika svårt som att försöka förutse valresultat.