Samhälle Krönika
Ombytta roller när S skär i välfärden
Att anklaga borgerliga partier för nedskärningar är en socialdemokratisk paradgren, men i höst är det S som går in i valrörelsen med nedskärningar i skolan, skriver Stefan Stern.
Alla resurser som Socialdemokraterna lovar till välfärdens kärna kommer Moderaterna att övertrumfa. Det budskapet hamrade moderatledaren Reinfeldt in i slutspurten av valrörelsen 2006. För att ett maktskifte skulle vara möjligt tänkte Moderaterna inte längre skänka Socialdemokraterna möjligheten att anklaga de borgerliga partierna för nedskärningar på skolelever och andra brukare av Sveriges viktiga välfärdstjänster.
Varianter på sådana anklagelser mot Moderaterna har som bekant funnits i alla moderna val. Jag har själv under mina år i politiken varit med att formulera några av dessa när partiledarna hette Carlsson, Persson och Sahlin.
Ett av de mer klassiska exemplen i svensk politik är valet 1985. Då ställdes Moderaterna till svars för förslag på nedskärningar i skola och äldreomsorg. Till och med knatteidrotten skulle försvinna som följd av ”systemskiftet”. Utifrån mängder av sådana erfarenheter formulerade Reinfeldt tjugo år senare sin stoppboll mot socialdemokratiska anklagelser.
Socialdemokraterna har själva hamnat på de anklagades bänk
Men det unika denna valrörelse är att socialdemokratin själva hamnat på de anklagades bänk. När Moderaterna insett det obegåvade i att gå fram med besparingar i någon del av välfärdens kärnverksamheter, så är det nu istället Socialdemokraterna som lägger skarpa förslag om nedskärningar i en mycket central del av välfärden.
Regeringspartiet har nämligen formulerat en skolpolitik som medför att omkring 400 000 skolelever får kraftigt minskade resurser till sin undervisning. Det kommer skäras ner på skolan om Socialdemokraterna regerar vidare. Skolministern har i intervjuer definierat den minskade skolpengen för landets elever som valt en friskola, både aktiebolag och stiftelser, till i snitt 8–10 procent. Det innebär att cirka var tionde lärare, var tionde skolbok, eller var tionde suddgummi ska skäras bort från dagens utbildningsresurser för dessa elever.
Neddragningarna gäller förvisso inte alla svenska skolbarn. Men 400 000 barn har 800 000 föräldrar. Tillsammans har de därtill flera miljoner mor- och farföräldrar och ännu fler av många miljontals anhöriga som berörs av nedskärningspolitiken i välfärdens kärna. Det är stora delar av väljarkåren, inte minst lättrörliga så kallade storstadsväljare som brukar avgöra val när läget är så extremt jämnt som nu.
Rollen som den som skär i välfärdens kärna har övertagits av Socialdemokraterna.
Fakta talar alltså för att rollen som den som skär ner i en central del av välfärdens kärna självmant övertagits av Socialdemokraterna. Hur har detta parti – i brott med sin egen framgångsrika kampanjhistoria – hamnat här?
Svaret på gåtan finns sökas i den interna S-diskussionen efter den totalhavererade Reepalu-utredningen. Utredningens egen företagsekonomiska expert slog fast att vinstbegränsningarna i praktiken skulle leda till skolkonkurser. Efter att i valrörelsen 2018, på Reepalu-utredningens grund, ha utropat valet ”till en folkomröstning om välfärden” så responderade inte väljarna som socialdemokratin tänkt sig. Trots långa tidsserier av vinstkritik i majoriteten av väljarkåren så var vinstförslaget ingen valvinnare. Frågan anses inte viktig för väljarna. En tumregel i opinionen är att försvaret av valfrihet triggar människors partival i dubbelt så hög grad som ett vinstförbud. Socialdemokraterna gjorde 2018 av flera skäl än dessa sitt sämsta riksdagsval någonsin. Partiet backade även i 251 av landets 291 kommuner.
Där någonstans i spillrorna av misslyckandet formades strategin att försöka ”komma åt” friskolorna på andra sätt än via förbud och vinstbegränsning. Utredningar tillsattes med ”experter” som S-regeringen visste var friskolekritiker. Med hänvisning till kommunernas utbudsansvar, att kommunerna garanterar rätt till plats i den kommunala skolan, så föreslog den så kallade Åstrand-utredningen ett brott med regeringen Perssons socialdemokratiska skolpolitik som varit giltig ända sedan 1997. Persson-regeringen slog då fast att alla skolelever, både i friskolor och kommunala skolor, ska få samma nivå på skolpengen. Ingen elev skulle diskrimineras. Ingen extra skolavgift, som stänger ute många barn, skulle behövas för att finansiera friskolorna. Dessa två principer gjorde det viktigt att friskoleelever inte skulle få lägre resurser till sin undervisning jämfört med eleverna i kommunala skolor.
Baktanken med att socialdemokraterna nu tvärtom vill skära ner i snitt 8–10 procent på den nuvarande skolpengen är att den genomsnittliga lönsamheten i friskolesektorn, drygt 3 procent, inte på långa vägar räcker för att kompensera för dessa nedskärningar. Även stiftelsedrivna friskolor har av lätt insedda skäl deklarerat att de inte längre kan fortsätta driva skola med sådana kraftiga besparingar på verksamheten. Om det nu enbart var en kompensation för det kommunala utbudsansvaret som är syftet med nedskärningarna, så hade det förstås varit mer rationellt att öka de statliga anslagen till kommunerna något.
Det fria skolvalet stryps.
Men i ett val som alltmer kommer att handla om medelklassen är det inte bara nedskärningarna som Socialdemokraterna stoppat in i sin nya brygd av skolpolitik. Upp till hälften av de svenska skolplatserna ska framåt kunna fördelas genom lottning, kvotering, bussning och andra liknande lösningar. Det fria skolvalet stryps alltså på olika sätt. Vidare vill Socialdemokraterna slopa betyget F – en signal om att kunskapskraven i den svenska skolan ska sänkas.
Ovanpå detta har Socialdemokraterna ännu en gång lovat att införa ett vinstutdelningsförbud. Detta kan också komma att drabba Sveriges småbarnsföräldrar med barn i landets mycket populära fristående förskolor. I den senaste av tillsatta utredningar, föga förvånande ledd av en utredare som är välkänd friskolekritiker, medger regeringen att förbudet kan leda till ”negativa effekter” för friskoleeleverna. I klartext betyder det stängningar. Därför ska ”övergångsregler” arbetas fram. Så länge nuvarande friskoleelever går kvar i friskolorna ska negativa effekter av de politiskt framtvingade stängningarna minimeras.
Skolministern har flera gånger i intervjuer betonat att själva skolbyggnaderna kommer att finnas kvar, liksom skolpengen till eleverna, efter att vinstdrivande skolor förbjudits. Men har de föräldrar och elever som exempelvis valt ordning och reda i Engelska skolan, eller fokus på lärartid per elev i Kunskapsskolan, tänkt sig att det bara var själva skolbyggnaden de valde av egen fri vilja – och inte inriktningen, konceptet för inlärning och ledarskapet?
Regeringen har även bett utredaren ta reda på om hela manövern kan strida mot grundlagens bestämmelser om egendomsskydd och näringsfrihet. Bakgrunden är att en tidigare utredning pekar på skadeståndskrav på över 20 miljarder kronor. Även här har skolministern i intervjuer sagt att detta är pengar hon gärna betalar. 20 miljarder är lika mycket som en fjärdedel av hela barnomsorgen eller hela budgeten för Sveriges fritidshem. Det motsvarar också kostnaderna för 33 000 lärare i grundskolan. Se där, ytterligare en klassisk fråga att ställa: Var ska besparingarna göras i svensk välfärd för att få råd med nedstängningar?
Med några månader kvar till valet står vi alltså på ett unikt sätt inför ombytta roller – det är Socialdemokraterna själva som driver nedskärningar i en central del av välfärden. Hur de kunde hamna här kommer sannolikt en framtida socialdemokratisk valanalysgrupp få i uppgift reda ut.