Sverige utvisar fel personer

Sexårige Denis hade sökt uppehållstillstånd i Sverige tillsammans med sin mamma. Hans mormor och morfar bodde redan här. Tidigare i år dog mamman, och Denis morföräldrar inledde en process för att få adoptera honom. Ändå beslutade Migrationsverket att Denis skulle utvisas till Ukraina.

Denis har alltså morföräldrar i Sverige som vill adoptera honom och är beredda att försörja honom, men ändå producerade den byråkratiska apparaten ett utvisningsbeslut. Det i sig är illa nog, men dessutom låter samma byråkratiska apparat en stor mängd människor stanna i Sverige som verkligen inte borde vara välkomna – och utvisar i stället människor som borde ha all rätt att stanna.

De senaste åren har exempelvis ett antal uppmärksammade våldtäktsfall, där förövaren eller förövarna varit utländska medborgare, inte lett till utvisning. Enligt Brå är det enbart en tredjedel av de utländska medborgare som döms för våldtäkt eller grov våldtäkt som utvisas. Extra provocerande blir det när personerna undkommit utvisning på grund av sin ”anknytning till Sverige”, vilket i praktiken inte behöver betyda mer än att personen vistats en viss tid i Sverige eller lyckats skaffa sig ett jobb. Andra våldtäktsmän kommer undan på grund av ”humanitära skäl”, något som i sammanhanget förefaller en aning ironiskt.

I mars dömdes exempelvis en man i 20-årsåldern till fängelse efter att ha berusat en minderårig och sedan våldtagit henne på en offentlig toalett – fullt medveten om att han själv bar på en sexuellt överförbar sjukdom. Han får stanna i Sverige efter avtjänat straff. Två män som dömdes för en gruppvåldtäkt på Södermalm slipper också utvisning på grund av anknytning till Sverige respektive humanitära skäl. Förra sommaren beslutade hovrätten att en 18-åring som dömts för grov våldtäkt inte skulle utvisas eftersom han (!) mådde psykiskt dåligt och en utvisning skulle drabba honom hårt.

Andra våldtäktsmän kommer undan på grund av ”humanitära skäl”, något som i sammanhanget förefaller en aning ironiskt.

Våldtäkt är ett avskyvärt brott, och ett av dem som får allmänheten att reagera allra starkast. Ändå behandlas våldtäktsmän ofta påfallande milt av rättsväsendet, tvärt emot det allmänna rättsmedvetandet.

På andra sidan skalan ser vi däremot fall som Denis, en sexårig pojke som förlorat sin mamma, och vars anknytning till Sverige är betydligt mer konkret än att han tillbringat ett par år här. Där finns också alla de arbetskraftsinvandrare som Migrationsverket utvisar för att de tjänat några kronor för lite för fackets smak. Familjen Ahmadi, där pappan hade tjänat för lite enligt fel (!) kollektivavtal och därför skulle utvisas, alldeles oavsett att han hade tjänat tillräckligt om det rätta avtalet använts, fick mycket uppmärksamhet för ett par år sedan. Programmeraren Tayaab Shabab, som beskrevs som en av de skickligaste i sitt yrke i landet, utvisades på grund av en tidigare arbetsgivares miss. Listan kan göras längre; poängen är att när dessa människor får utvisningsbeslut, medan dömda våldtäktsmän får stanna kvar, är det något skevt med systemet.

I går kom det glädjande beskedet att Denis trots allt får stanna i Sverige tills vidare. Hans mormor tror att det är tack vare all uppmärksamhet som fallet fått, och det har hon förmodligen rätt i. Vårt system präglas inte bara av orättvisor, utan av en farlig rättsosäkerhet. Samma mediala uppmärksamhet som räddade Denis undan utvisning, kan i sin frånvaro innebära utvisning för andra i liknande situation.

Skulle det ur det nuvarande regeringsbildningskaoset till slut framträda en regering med intresse av att styra Sverige, kanske dessutom i en positiv riktning, är skevheten i vilka som utvisas något den måste ta tag i. Vill rättsstaten upprätthålla medborgarnas förtroende kan den inte samtidigt utvisa småbarn vars morföräldrar vill adoptera dem, och låta våldtäktsmän stanna av hänsyn till deras hälsa.