Ekonomi Essä
Sverige tjänar på låglöneinvandringen
En stor majoritet av Sveriges befolkning tycker att arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva ska vara välkomna till Sverige. Men när är man egentligen självförsörjande? Ungefär 19 000 kronor i månaden räcker, skriver Caspian Rehbinder.
Arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva ska vara välkomna hit. Det är en självklar princip, och en ny undersökning Demoskop utfört för Timbros räkning visar att en stor majoritet håller med – sextio procent av befolkningen instämmer i påståendet ”alla arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva borde vara välkomna till Sverige”.
Om man står på egna ben, försörjer sig själv, och följer lagen, finns det inga skäl att man skulle kastas ut eller hindras från att komma hit. Men när försörjer man sig själv?
Det vanligaste måttet är att titta på det statsfinansiella nettot – alltså hur mycket man betalar in till staten jämfört med hur mycket man får ut av staten.
Att maximera statens inkomster är inte nödvändigtvis bäst för ekonomin. Höjd skatt ger till exempel pengar till staten, men innebär också att handel inte blir av, att färre får jobb och att konsumtion snedvrids. Bra för statens finanser men dåligt för samhällsekonomin.
Arbetskraftsinvandringen har också effekter som inte är direkt statsfinansiella. Den bidrar med tiotals miljarder i ökad produktion, får företag att växa snabbare och möjliggör rekrytering till bristyrken som annars stått vakanta. Invandring innebär också mer kvalificerade jobb för inrikes födda. Det är effekter som stärker ekonomin mycket mer än vad som syns i en statsfinansiell kalkyl.
Men ur ett statsfinansiellt perspektiv, när blir arbetskraftsinvandringen lönsam för staten?
Fram till nyligen fanns inga ordentliga utredningar av effekten av arbetskraftsinvandring på den offentliga ekonomin.
Jonas Öhlin har i en rapport för Svenskt Näringsliv konstaterat att arbetskraftsinvandringen ger 12 miljarder i skatteintäkter, men utan att titta på utgiftssidan och SCB har konstaterat att nästan inga arbetskraftsinvandrare tar emot bidrag.
Arbetskraftsinvandringen bidrar. Inte bara som helhet – utan yrke för yrke.
Tidigare i år publicerade Almega den första rapporten som tittar just på nettoeffekten för staten genom att jämföra arbetskraftsinvandrarnas skatter och offentliga konsumtion. Rapportförfattaren Fredrik Voltaire konstaterar att ”intäkterna för offentlig sektor från arbetskraftsinvandringen – även vid en mycket försiktig beräkning – klart överstiger kostnaderna för den offentliga service och de bidrag som arbetskraftsinvandrarna och deras anhöriga tar emot”.
Arbetskraftsinvandringen bidrar. Inte bara som helhet – utan yrke för yrke. Även enklare jobb med relativt låga löner innebär större intäkter än utgifter för staten.
En invändning är att självförsörjning i stunden inte bevisar självförsörjning över tid. Johan Eklund, professor i nationalekonomi och vd för Entreprenörskapsforum, skriver i Bulletin (22/3) att en inkomst på 16 000 kronor i månaden är ”långt ifrån tillräckligt för att motivera arbetskraftsinvandring utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv”. (Det framgår att Eklund menar statsfinansiellt även om han skriver samhällsekonomiskt.)
Det är lätt att måla upp exempel. En arbetskraftsinvandrare som kommer till Sverige som 60-åring, får permanent uppehållstillstånd efter fyra år och sedan lever som pensionär tills hon är hundra, skulle naturligtvis inte innebära en offentligfinansiell vinst. Men så ser inte heller arbetskraftsinvandringen ut.
Tidigare har Eklund tillsammans med Johan P Larsson i en rapport för Entreprenörskapsforum uppskattat att självfinansiering kräver att man tjänar runt 16 000 kronor. För arbetskraftsinvandringen föreslår han – utan vidare motivering – det dubbla som krav. Gör man realistiska antaganden får man andra resultat.
Den genomsnittliga arbetskraftsinvandraren är 35 år gammal. Det innebär 30 arbetsår innan de går i pension – om de stannar. De flesta stannar dock inte i Sverige, utan drygt nio av tio återvänder till sina hemländer. Av tio arbetskraftsinvandrare kommer alltså en få permanent uppehållstillstånd.
Av tio trettioåriga arbetskraftsinvandrare som tjänar 32 000 kronor kommer alltså en att arbeta till pensionen – cirka 30 år – och nio arbeta några år var och sedan återvända. Antar vi att de nio stannar tre år i snitt och den tionde stannar livet ut och går i pension vid 65, kommer vi alltså ha totalt strax under 60 arbetade år.
Vid en lön på 32 000 kronor kommer varje person betala 15 000 i skatt i månaden (inkomstskatt, konsumtionsskatter och den allmänna löneavgiften – jag lämnar socialförsäkringarna utanför analysen). För 62 arbetade år blir det alltså drygt 10 miljoner kronor i skatteintäkter.
Det ska ställas mot den offentliga konsumtionen. Genomsnittlig offentlig konsumtion varierar kraftigt över livet. Staten har stora utgifter för barn och äldre, men mycket små för personer i arbetsför ålder. Från att man är 35 till och med att man är 64 kostar man staten totalt 2,5 miljoner kronor. Räknar man bort utbildningskostnader (arbetskraftsinvandrarna arbetar, och skulle de ändå plugga vid sidan av betalar de som icke-medborgare i EU själva för sin utbildning) blir det 2,3 miljoner per person.
Om gränsen ska sättas utifrån vad som är lönsamt för staten är 32 000 kronor en allvarlig felbedömning.
Efter pensionsåldern ökar den offentliga konsumtionen snabbt. För åren 65–74 är det ytterligare en miljon, och 75–84 en och en halv miljon till. Antar vi att arbetskraftsinvandare blir lika gamla som medellivslängden i Sverige landar slutsumman på ungefär 4 miljoner kronor, plus 2 miljoner totalt för de nio arbetskraftsinvandrarna som stannar tre år var.
6 miljoner i utgifter och 10 miljoner i skatteintäkter. Om gränsen ska sättas utifrån vad som är lönsamt för staten är 32 000 kronor en allvarlig felbedömning.
För att intäkterna ska matcha de förväntade utgifterna måste man över 57 arbetade år komma upp i 6 miljoner kronor. Det blir 100 000 kronor per år eller omkring 8 800 i månaden, vilket man kommer upp i – om man summerar inkomstskatt, konsumtionsskatter och den allmänna löneavgiften – vid en lön på cirka 19 000 kronor i månaden.
Gränsen för när en arbetskraftsinvandrare i snitt är lönsam för staten ligger kring 19 000.
Beräkningen kompliceras av familjer. Anhöriga till arbetskraftsinvandrare innebär ytterligare utgifter och inkomster. Hur ska man räkna på dem?
En bättre idé är att sätta inkomstgränsen till egenförsörjning och ha försörjningskrav för anhöriga.
Till att börja med borde anhörigas kostnader inte påverka inkomstgränsen för arbetskraftsinvandring. Skulle inkomstgränsen för arbetskraftsinvandring sättas så att anhörigas kostnader täcktes skulle arbetskraftsinvandrare som bidrar till Sveriges välstånd stoppas – bara för att andra arbetskraftsinvandrare har anhöriga med sig.
En bättre idé är att sätta inkomstgränsen till egenförsörjning och ha försörjningskrav för anhöriga.
Barn medför offentliga utgifter på cirka 180 000 per år. Barn som följer med som anhöriga kommer däremot i hög utsträckning stanna i Sverige permanent. I takt med att de blir vuxna kommer de arbeta och tjäna pengar, för att på sikt bli gamla och kosta pengar igen. De barn som stannar permanent bör därför ställas utanför kalkylen.
Vuxna anhöriga har samma kostnadsbild som vuxna arbetskraftsinvandrare. För att få med de vuxna anhöriga i kalkylen kan man räkna 1,3 utgifter per arbetskraftsinvandrare – varje arbetskraftsinvandrare har ju med sig i snitt 0,3 vuxna anhöriga. De vuxna anhöriga har också låg sysselsättningsgrad.
Kvar i beräkningarna är barnen som stannar tillfälligt. Om vi antar att barn lika ofta följer med tillfälliga som permanenta arbetskraftsinvandrare kommer det på 57 arbetade år bli en ytterligare kostnad på knappt 1,5 miljoner. Eftersom barn oftare följer med arbetskraftsinvandrare som stannar i landet är detta en kraftig överskattning av kostnaderna. Den största delen av kostnaden för barn är också barnomsorg – och eftersom vuxna anhöriga i låg utsträckning är sysselsatta är det rimligt att anta att anhöriga barn till arbetskraftsinvandrare mer sällan går i förskola. Att inte räkna in några intäkter från sysselsatta vuxna anhöriga och samtidigt räkna fulla utgifter för barnomsorg innebär med säkerhet en överskattning av de offentligfinansiella kostnaderna.
Vill man att lönekravet ska täcka de anhörigas utgifter direkt blir en mycket restriktiv beräkning – med tilltagna uppskattningar av kostnaderna för både barn och vuxna anhöriga – en total kostnad på omkring 9 miljoner kronor vilket över 57 arbetade år skulle ge ett inkomstkrav på runt 25 000 kronor i månaden. Men då är alla kostnader för anhöriga inräknade och inga försörjningskrav borde införas.
Den rimliga gränsen om man också har försörjningskrav är snarare 19 000 kronor.
Arbetskraftsinvandring även långt under medianlönen innebär en vinst för staten.
Beräkningarna här är grova, men visar var storleksordningarna är. Det rör sig inte om några 32 000 kronor, utan närmare hälften. Även om man vill räkna in samtliga kostnader för anhöriga – i stället för försörjningskrav – landar man långt under 32 000. Arbetskraftsinvandring även långt under medianlönen innebär en vinst för staten.
Samhället är större än staten. För varje skattekrona som staten får in kommer arbetskraftsinvandraren producera ytterligare i runda slängar två kronor i värde som tillfaller arbetsgivaren, konsumenterna och arbetskraftsinvandraren själv. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det därför klokt att lägga gränsen under en statsfinansiell självförsörjning. Men även ur ett rent statsfinansiellt perspektiv är det värdefullt med arbetskraftsinvandring till låga löner.