Sverige måste sänka skatten

Den som tjänar 30 000 kronor i månaden betalar i dag mer än 54 procent i inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter. Det innebär att stat och kommun tar hela lönen under nästan sju av årets månader. Omräknat till ett datum får alltså lärare och sjuksköterskor sina fickor tömda från nyår till den 19 juli. Först därefter får de behålla sina egna pengar. Det är en svindlande verklighet.

De stackare som slitit på svåra utbildningar, eller i arbetslivet i åratal, bestraffas dessutom med världens högsta marginalskatter. Allt över brytpunkten för statlig inkomstskatt beskattas med 70 procent och allt över brytpunkten för värnskatten med hela 75 procent. Det måste i det närmaste betraktas som ett hån, särskilt eftersom det skulle finansiera sig självt att ta bort värnskatten.

Under förra mandatperioden höjde den rödgröna regeringen skatten med nästan 50 miljarder kronor. Samtidigt växer vårdköerna och polisen går på knäna. Det är uppenbart att höga skatter inte är lösningen på välfärdens utmaningar – om så var fallet skulle Sverige inte ha några problem. Snarare handlar det om riktigt dåliga prioriteringar: Bland annat väljer Magdalena Andersson (S) att lägga miljarder på bland annat en längre föräldraledighet, Arbetsförmedlingen, gratis inträde på museer, verkningslösa innovationsstöd till näringslivet och en ineffektiv klimatpolitik.

Hela Socialdemokraternas valkampanj gick ut på att anklaga borgerligheten för att vilja låta människor behålla sina egna pengar. Stefan Löfven försökte måla upp sig själv som en frälsare för att han i stället vill fortsätta att elda upp dem. För hur ska vi annars tolka situationen, när det inte verkar finnas några pengar till statens kärnuppgifter – trots de enorma summor vi tvingas betala i skatt. Var tar pengarna vägen?

När staten äger allt äger den också sina medborgare.

Uppenbarligen har vi stora strukturella problem. Det finns många välfungerande länder med lägre skattetryck som vi borde inspireras av – exempelvis Japan, Schweiz, Kanada och Australien. Vi borde också dra lärdom av Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M) som kombinerade skattesänkningar med ökade skatteintäkter, tack vare tillväxten. Efter den här mandatperioden har Sverige dessvärre sämst tillväxt i EU – delvis på grund av den höga skatten.

Stefan Löfven blev helt tagen på sängen när SVT:s journalister, med hänvisning till ovan nämnda statsministrar, frågade om det verkligen krävs skattehöjningar för att klara välfärden. Att han inte förberett sig på en sådan fråga är anmärkningsvärt, men symptomatiskt för partiets nonchalanta inställning till skattebetalarnas pengar. S är inte ute efter att effektivt förbättra samhället, utan av den makt det innebär att ta frukten av andra människors arbete.

Vänsterpartiet, som S givit stort inflytande över regeringspolitiken och som nu försöker förhandla till sig ministerposter, navigerar efter en ideologi som vill avskaffa äganderätten. Partiet vill alltså ha ett samhälle utan privat egendom och privata företag. Fick Jonas Sjöstedt bestämma skulle vi jobba åt staten året runt, ett faktum som svenskarna borde vara skräckslagna inför. När staten äger allt äger den också sina medborgare. Även när staten, som i dag, tar mer än hälften av vad vi tjänar har en obehaglig gräns passerats. Det kommer vi få erfara om ett auktoritärt parti kommer till makten.

Skatten ska inte bara sänkas så länge staten ökar sina intäkter – det finns ett egenvärde i att statskassan krymper till förmån för människors plånböcker. Att människor har rätt till sin egendom och sin inkomst är en av de allra mest centrala principerna för ett fritt och välmående samhälle. Därför är det nu angeläget att skydda Sverige från ytterligare en mandatperiod med en vänsterregering.