Sverige måste få bestämma över sin egen vargstam
EU-kommissionen tar steg för att frånta Sverige makten över den svenska vargstammen, och regeringen lyfter inte ett finger för att hindra det. Vad man än tycker om vargjakt, förlorar man i längden på att lämna makten över en sådan fråga åt EU. Sveriges vargstam är Sveriges angelägenhet.
Storstadsbor borde inte få döda råttor. De kanske tycker det är problematiskt att råttor sprider sjukdomar och gör skada, men landsortsbor kanske tycker det är gammaldags och pittoreskt med råttor i städerna, och de måste ju också få vara med och bestämma.
Eller så är det helt enkelt bara rättvist att om man på landet inte får försvara sig mot sina skadedjur för att stadsbor om dem, borde man i städerna inte få försvara sig mot sina skadedjur heller.
Skämtet är återkommande hos den sida i vargfrågan som värnar individens rätt att skydda sin egendom – exempelvis sin boskap – från angrepp. Poängen handlar dock inte främst om skyddsjaktens utformning eller vargstammens lämpliga storlek, utan om något mycket mer självklart: Den här sortens beslut måste fattas så nära de berörda medborgarna som möjligt. Det duger inte att de som befinner sig långt från vildmarken sitter och bestämmer över något som först och främst angår de landsorts- och glesbygdsbor som lever i riskzonen för att få sina får dödade eller skadade av vargar.
Det innebär inte att det inte är hedervärt att vilja bevara även arter som kan orsaka problem för människor. Men det är en fråga om närhet till medborgarna. Ju mer man måste leva med konsekvenserna av ett beslut, desto större rätt har man att vara med och fatta det.
Denna princip är tänkt att vara grundläggande i EU. Närhetsprincipen, även känd som subsidiaritetsprincipen, är inskriven i unionens fördrag och innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. EU ska bara fatta beslut på områden där det blir effektivare med överstatliga beslut än det hade varit med nationella, regionala eller lokala.
Ju mer man måste leva med konsekvenserna av ett beslut, desto större rätt har man att vara med och fatta det.
Trots det vill EU-kommissionen att vargpopulationen inte längre ska regleras på nationell nivå. Sverige ska inte få besluta var i Sverige vi ska ha varg. Enligt den moderate Europaparlamentarikern Christofer Fjellner skulle resultatet bli att antalet vargar i Sverige mångdubblas och sprids över hela landet, samt att förvaltningen inte längre tar hänsyn till de människor som lever nära och drabbas av vargen. Sverige skulle inte heller kunna ändra vargens bevarandestatus, och dessutom vill kommissionen förbjuda all laglig jakt om någon illegal jakt sker i en form av helt oacceptabel kollektiv bestraffning.
Sverige är det land i EU som oftast lämnar in klagomål på att unionen bryter mot subsidiaritetsprincipen. Samtidigt är Sverige otroligt dåligt på att ta strid för svenska intressen i EU. Fjellner beskriver hur regeringen inte har lyft ett finger för att stoppa eller ens påverka beslutet, och underlåtenheten att agera i vargfrågan är långt ifrån något ensamt exempel. I sin EU-handboken skriver journalisten Sigrid Melchior:
Det finns EU-beslut som kan fattas utan att EU-parlamentet varit med i processen, men det finns inga beslut som fattas utan att ministerrådet varit med på ett hörn. Sveriges regering har alltså varit inblandad i varje beslut som fattats på EU-nivå … Idén om att det finns ett EU som på något sätt står utanför svenskt inflytande, som man ibland kan ana bakom rubriker som ”EU tvingar oss att…”, är felaktig.
Det är dock en vanlig idé. Politiker på nationell nivå målar gärna upp en bild av att Bryssel tvingar dem att göra det ena eller det andra, trots att de i själva verket egentligen var för lagstiftningen – eller åtminstone inte tillräckligt emot för att försöka motarbeta den.
”Jag ser bara två möjliga förklaringar till regeringens underlåtenhet”, skriver Fjellner. Den ena är att regeringen har checkat ut i förtid (något som dock inte skulle förklara alla gånger regeringen i början eller mitten av en mandatperiod har låtit bli att agera mot dålig EU-lagstiftning),
Eller så har Miljöpartiet tagit chansen att använda EU som en murbräcka för att få igenom sina egna ytterkantsåsikter i vargfrågan nationellt. Det vore i sådana fall inte första gången.
Det är vanligt att de som intar en ståndpunkt EU kan antas ställa sig bakom (tyvärr ofta den ståndpunkt som innebär mest regleringar) agerar på det viset. Problemet är bara att ju mindre subsidiaritetsprincipen tas på allvar, desto mer makt får Bryssel i förhållande till nationella parlament – och det kan i framtiden komma att drabba även dem som just nu upplever att unionens beslut går i linje med deras egen ideologi.
Vargfrågan är en fråga där till och med svenska storstadsbor av många upplevs vara för långt ifrån realiteten för att ha rätt att besluta i frågan. Att då förskjuta makten till EU:s byråkrater är vansinne. Att låta dem bestämma över det svenska vargbeståndet gynnar ingen utanför maktens korridorer i Bryssel.