Jaktsabotörerna skjuter sig själva i foten
När djurrättsaktivister attackerar jägare i skogarna gör de sig inte bara skyldiga till brott och övergrepp mot fredliga människor, de skjuter också sin egen sak i sank. Precis som 1990-talets militanta veganer lyckades marginalisera sig själva genom att bränna korvkiosker.
Det är bland jägarna de verkliga djurvännerna finns. I samband med den senaste tidens uppmärksammade skyddsjakt på varg runtom i landet har inte bara skyddsjägarna vaknat till utan också en mindre uppskattad grupp i skogarna: jaktsabotörerna. Det rör sig om självutnämnda djurrättsaktivister som ger sig ut och stör jägare på plats, försöker ta deras hundar och inte sällan går till rena handgripligheter.
En vanlig strategi är att fysiskt närma sig jägarna och sedan vid första kontakt av egen kraft högljutt falla till marken, likt en spelare i serie A, och skrika att det var jägaren som gått till angrepp. Allt inför rullande mobilkameror givetvis, så att bilden av de farliga jägarna kan bekräftas över linsgrytorna i innerstadslägenheterna.
En vanlig strategi är att fysiskt närma sig jägarna och sedan vid första kontakt av egen kraft högljutt falla till marken, likt en spelare i serie A, och skrika att det var jägaren som gått till angrepp.
I skogarna utanför Örebro försökte en grupp jaktsabotörer nyligen ta en jägares hund under pågående grisjakt, något de skröt om på sin Facebooksida. Inlägget vittnade om den bristande förståelse för vad jakt är och hur den bedrivs som präglar jaktsabotörerna. Att hunden sprang löst och spårade tolkades som att ”jägarna inte bryr sig om sina hundar”. Att sabotörerna inte hade någon aning om vilken typ av jakt som pågick säger också något om seriositeten i deras aktivism.
Det är synd, för egentligen borde jägarna och djurrättsaktivisterna ha mycket gemensamt. Det ligger mycket i den kritik som djurrättsrörelsen riktat mot den storskaliga, internationella köttindustrin, kritik som också delas av många jägare. Det är inte ovanligt att människor börjar med jakt, just för att de känner avsmak inför det industriellt producerade köttet. Många jägare undviker helt eller i möjligaste mån industriellt producerat kött.
Det är också bland jägarna som många av de mest engagerade djurvännerna finns. Det handlar inte bara om kärleken till hundarna utan också till viltet. Den etiska dimensionen av hur jakt skall bedrivas har fått en allt mer framskjuten roll under senare decennier.
För den som är kritisk till oetisk djurhållning och industriell massproduktion av kött borde ändå jakten vara det minst dåliga alternativet.
Jägarna och de militanta veganerna kommer naturligtvis aldrig att kunna enas i den grundläggande existentiella frågan huruvida det är rätt att döda djur. Däremot borde det finnas utrymme för en ömsesidig respekt mellan dem som värnar om djurlivets förutsättningar. För den som är kritisk till oetisk djurhållning och industriell massproduktion av kött borde ändå jakten vara det minst dåliga alternativet. Viltet i våra skogar lever ett fritt och gott liv som köttindustrins kreatur bara kunde drömma om.
Dessutom: till skillnad från de flesta som äter kött tar jägarna åtminstone konsekvenserna av sitt beslut. De blundar inte för de realiteter som ligger bakom köttbiten på tallriken.
Inte ens för den som strävar efter att alla ska sluta med att äta kött kan jaktsabotagen vara en framgångsrik strategi. Att angripa fredliga utövare av en av Sveriges största folkrörelser, tillika djupt rotad i den svenska folksjälen, är knappast ett bra sätt att övertyga utomstående om sin egen moraliska överlägsenhet.
På 1990-talet brände militanta veganer korvkiosker och Scan-lastbilar i sina försök att övertyga allmänheten om att köttätande är fel. Resultatet blev magert: köttätandet ökade och veganerna marginaliserades. Nu håller deras arvtagare på att begå samma misstag.