Sverige är större än Stockholm
Med politiska och ekonomiska styrmedel försöker regeringspartiernas politiker pådyvla oss sin egen livsstil, som få andra har efterfrågat. Flygskatten och kilometerskatten är bara två led i en mångårig politik som syftar till att få alla att leva som på Södermalm, men som i själva verket utarmar landsbygden.
I regeringspartiernas vision lever alla som på Södermalm. Ingen har bil, ingen arbetar inom tråkiga sektorer som tillverkningsindustrin, skogsindustrin eller någon annan råvaruindustri. Alla familjer delar hundra procent lika på föräldraledigheten, älskar att cykla och deras barn drillas i den sanna läran på genuscertifierade förskolor.
Eftersom ytterst få utanför den politisk-mediala bubblan i huvudstaden delar denna vision måste den tvingas fram med politiska och ekonomiska styrmedel. En viktig del i strategin är att försvåra för människor att leva utanför storstäderna. Straffskatter på drivmedel och transporter är härvidlag centrala.
Från Stockholms innerstad ter det sig nämligen obegripligt att människor behöver köra bil eller flyga. Det är ju bara att svinga sig upp på sin italienska lättviktscykel, eller, om man är en motståndare till träningsnormen, masa sig ned i tunnelbanan och låta den transportera en dit man ska. För någonstans bortom tunnelbanenätets sträckning skall man ju ändå inte.
För några år sedan infördes den så kallade pumplagen som tvingade bensinstationer att tillhandahålla etanolpumpar. Sådana pumpar är dyra att installera och användes av få. I dag används de av ännu färre. Lagen fick likväl effekter: bensinstationer i glesbygden tvingades att stänga, då de inte hade råd att efterleva de nya kraven.
Kilometerskatt och flygskatt är således bara led i en sedan länge förd politik för att utarma möjligheterna att leva bortom städerna. Den urbana livsstil som rikspolitikerna föredrar skall påtvingas övriga.
När socialdemokrater och miljöpartister sedan talar i termer av att ”hela Sverige måste leva” är det spel för gallerierna. När statliga jobb skall flyttas ut i landet som kompensation för statliga jobb som försvunnit därifrån hamnar de ändå i städerna. Att flytta myndigheter till Kalmar och Visby är inte mer än symbolpolitik. Framför allt har det inget med landsbygd att göra.
Samtidigt bedriver statliga myndigheter på eget bevåg centraliseringar då mindre kontor läggs ned och mer specialiserade verksamheter flyttas till storstäderna. Polisen och Skatteverket är bara två av exemplen.
När staten på detta vis driver på urbaniseringen skapas ytterligare incitament att centralisera och flytta sina huvudkontor till storstäderna. Det är klart att staten inte kan hålla varje gammal bruksort flytande som något slags museum, men den ska inte heller vara pådrivande i en urbaniseringsprocess som i mycket tycks handla om att påtvinga människor en livsstil som de inte har efterfrågat.