Sverige är naivt inför ungdomsbrottsligheten
Den senaste tiden har ett antal uppmärksammade våldsdåd inte bara drabbat unga, utan utförts av unga. Samtidigt bygger det svenska systemet på föreställningen att om barn begår allvarliga brott är det ”samhällets” fel och barnet egentligen själv ett offer. Den naiviteten måste makthavare och tjänstemän skaka av sig.
I helgen sköts en 15-åring ihjäl i Malmö. En jämnårig vårdas för livshotande skador. Gärningsmännen är okända, men båda offren var, som det heter, kända av polisen sedan tidigare.
Tre dagar senare attackerade tio personer en ensam 18-åring i ett garage i Göteborg. De nöjde sig inte med att råna honom, utan skar av hans öra, eller åtminstone delar av det, med en kniv. Återigen är gärningsmännen okända.
Samma kväll rapporterade Aftonbladet om en kidnappning i somras. En ung man tvingades in i en bil, misshandlades, hotades med kniv, rånades och hölls fången i nio timmar. En av förövarna var 16 år gammal. Ännu yngre var en del av de tonåringar som terroriserade, hotade och rånade en 13-årig pojke i Uppsala, en pojke vars familj till slut inte hade något annat val än att lämna staden.
Statistiken bekräftar vad exemplen antyder. Grov brottslighet bland unga växer lavinartat. Nyligen kunde man läsa om ungdomsrån i Stockholms lokaltidning. Antalet unga som rånas i Stockholmsområdet har skjutit i höjden. Mellan januari och september 2015 rånades 284 personer under 18 år i staden; mellan januari och september 2019 rånades 845. Siffran har blivit tre gånger så hög på fyra år. Den biträdande regionpolischefen Pia Sjunnegård Dahlbom berättar att det typiska när unga rånas är att även förövarna är unga, ofta mellan 15 och 17 år. Rånen är ofta hänsynslösa.
Väntar sig verkligen politiker och poliser att barn och unga som ägnar sig åt den sortens saker kommer att vara mottagliga för samtalsbehandling?
I hela landet har antalet barn yngre än 15 år som misstänks för våldsbrott nästan fördubblats på fem år. Regionpolischefen i region Mitt, Carin Götblad, berättar att det är ”ganska förfärliga saker vi talar om”.
Det är det verkligen. Och vårt sätt att tala om dem gör inte saken bättre.
Götblad hade exempelvis ett par förslag på lösningar: ”Här måste det in mycket kraftfullare insatser. Följ upp i skola och socialtjänst, in med resurser till familjer.” Regeringen föreslår å sin sida att man ska kunna tvinga unga brottslingar till stöd och samtalsbehandling utan föräldrarnas samtycke.
Socialtjänst? Resurser till familjer? Stöd och samtal?
Vi talar om mordhot, knivrån, kidnappningar och, för att citera Götblad själv, ”ganska förfärliga saker”. Väntar sig verkligen politiker och poliser att barn och unga som ägnar sig åt den sortens saker kommer att vara mottagliga för samtalsbehandling?
De mjuka förebyggande åtgärder som svenska makthavare sätter sådan tilltro till blir verkningslösa när de appliceras på grova återfallsbrottslingar.
Sverige präglas av en sällsynt naiv syn på kriminella. Politiker och tjänstemän svävar i föreställningen att personer som begår brott i första hand är offer – för omständigheterna, samhället, sin socioekonomiska situation, eller helt enkelt för allas vårt misslyckande att inkludera dem i det laglydiga samhället. Tänk på hur ofta man hör uttrycket ”hamna i kriminalitet”, som om det vore något man bara råkar göra, inte konsekvensen av egna val, egen bristande impulskontroll eller bristande moral.
Barn kan förstås i högre grad än vuxna betraktas som offer för omständigheterna. Precis som vissa på skolgården ställs inför valet mellan att mobba och att själv bli mobbad, är det fullt tänkbart att någon i yngre tonåren ställs inför valet mellan att ge sig in i ett kriminellt gäng och att bli offer för det. Men att någon själv är ett offer gör inte hans handlingar mindre allvarliga, och det gör honom inte heller mer mottaglig för samtal, resurser eller socialtjänstens stöd.
För somliga är det mycket möjligt att ett samtal med rätt person kan knuffa dem i en bättre riktning. Men sedan finns personer som ”Hassan”, en nittonåring som på grund av sitt digra brottsregister blev föremål för ett avsnitt av Uppdrag granskning i september. Enligt egen utsago var han tolv år första gången han rånade någon och fjorton första gången han misshandlade. I dag är han nitton och sitter i fängelse efter att ha begått sammanlagt 221 brott under fyra års tid. Han har varit föremål för alla möjliga insatser: kontaktpersoner, jourhem, ungdomshem, statlig anstalt, försökslägenheter på skattebetalarnas bekostnad.
Försökslägenheten använde Hassan som bas för att begå brott. Det var Bromma stadsdelsnämnd som hade tilldelat honom lägenheten, ett beslut som avdelningschefen på socialtjänsten i Bromma Martin Lirén förklarade med att ”vad det handlar om för oss är att hitta det bäst lämpade sättet att stötta och hjälpa individen att hitta sin egen motivation”.
Man kan ha olika syn på i vilken utsträckning en ung person ska hållas juridiskt ansvarig för sina handlingar, och ha olika idéer om vilken sorts insatser som skulle kunna hindra fler barn och unga från att bli kriminella. Men vi måste sluta låtsas som att de som redan blivit kriminella kommer att sluta vara det om bara en socialsekreterare har ett allvarligt samtal med dem, eller bara de får en lägenhet av skattebetalarna där de kan sitta och ”hitta sin motivation”. När en del barn är grova återfallsbrottslingar innan de går ut nian, och när klankriminalitet börjar få fäste i Sverige, är sådan naivitet ett allvarligt problem. De mjuka förebyggande åtgärder som svenska makthavare sätter sådan tilltro till blir verkningslösa när de appliceras på grova återfallsbrottslingar.
Ungdomskriminalitet håller på att bli ett enormt samhällsproblem. Varje månad som Sverige fortsätter betrakta grova återfallsbrottslingar i tonåren som offer som bara väntar på att bli räddade från sitt livsöde, kommer problemen att gå alltmer överstyr. Så länge makthavare och myndigheter ser tonåriga våldsbrottslingar och tänker ”stackars barn” kommer våldsbrottsligheten att fortsätta.