Den impotenta staten
När den svenska statsmakten prioriterar säkerheten hos män som hotar vårt land och dess befolkning framför säkerheten hos det folk från vilken den offentliga maktutövningen sägs utgå är något fundamentalt fel. Regeringens oförmåga att hantera såväl inre som yttre säkerhetshot väcker frågan om den över huvud taget kan sitta kvar.
På vem sida står den svenska staten egentligen? I regeringsformen heter det att ”all offentlig makt utgår från folket”. Ser man till hur den offentliga makten utövas i Sverige numera är det dock lätt att få intrycket att denna formulering inte väger särskilt tungt. Nyligen uppmärksammades återigen något som Smedjan tidigt skrev om, nämligen hur Svenska Institutet, en myndighet med uppdrag att stärka Sveriges varumärke utomlands, torgför Sverige som ett land dit man kan åka och leva på bidrag utan krav på motprestation. Det finns skäl att ifrågasätta att en sådan marknadsföring utgår från ”folkets” önskemål.
Inte nog med att den svenska offentliga maktutövning aktivt verkar för att människor skall flytta hit för att leva på andras bekostnad genom de generösa bidragssystemen. Den offentliga maktutövningen tycks också helt ha gett upp ambitionerna att skydda folket från den som vill dem illa, det villa säga statsapparatens själva raison d’être.
Från de tidigare så uppmärksammade samtalen mellan samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna om hur det eskalerande gängvåldet skall stoppas hörs inte mycket. Förslagen till lösningar lyser med sin frånvaro samtidigt som bombdåd bokstavligen har blivit vardagsmat, med 102 sprängningar under årets tio förflutna månader. Sverige befinner sig i ett tillstånd som säkerhetsanalytiker liknar vid inbördeskrigets logik, men de styrande partierna tycker fortfarande att det är viktigare att markera mot Sverigedemokraterna än att lösa de faktiska problemen.
Politiskt är det naturligtvis just Sverigedemokraterna som gynnas av detta, enligt samma logik som partiet har vunnit ökande väljarstöd i över ett decennium. Partiet behöver bara luta sig tillbaka och låta de övriga partierna göra arbetet åt dem. I frågan om överläggningarna om gängvåldet är SD tack vare utfrysningen det enda parti som med fog kan säga att det inte bär något ansvar för den förda politiken.
För regeringspartierna är utvecklingen givetvis en katastrof, liksom för landet i sin helhet. Samtidigt som en rad kriser tornar upp sig i form av ett gängvåld utan kontroll, kommuner som går på knäna, en krisande skola och en stundande lågkonjunktur står landet utan ledarskap. Man frågar sig om en regering i något annat land hade kunnat sitta kvar efter 102 bombdåd på mindre än ett år.
Om den offentliga rättsstatens impotens inte varit tillräckligt uppenbar tidigare torde de sista fjällen ha fallit från ögonen på de sista troende i samband med turerna kring de imamer som regeringen beslöt sig för att låta utvisa i förra veckan. Det rör sig om sex män med centrala funktioner inom den extrema och våldsbejakande islamistiska miljön, som Säkerhetspolisen bedömt utgöra hot mot rikets säkerhet och som regeringen därför beslutat att de skall utvisas från Sverige. De sex männens permanenta uppehållstillstånd har dragits tillbaka.
Det svenska folkets säkerhet ställs alltså mot säkerheten för dem som hotar det.
Problemet är bara att de inte alls utvisas. I stället sätts de på fri fot. Visserligen måste de infinna sig på polisstationen med viss regelbundenhet, men de kan likväl fortsätta med den samhällsomstörtande verksamhet som gjorde att säkerhetspolisen bedömde dem hota hela landets säkerhet och regeringen beslutade att de skulle utvisas till sina hemländer. Anledningen? Att det inte bedöms säkert för dessa män, som hatar vårt land, vår befolkning och det öppna samhälle som gett dem frihet att leva i trygghet och utöva sin tro, att återvända. Det svenska folkets säkerhet ställs alltså mot säkerheten för dem som hotar det.
Problematiken är inte ny. Säpo påpekade problematiken kring lagen om Särskild Utlänningskontroll redan 2017, men regeringen har aktivt underlåtit att ta tag i det. Redan 2013 framfördes förslag om att samröre med terrororganisationer skulle kriminaliseras, något som skulle ha underlättat dagens situation.
I Gävlemoskén hyllas hatpredikanten Abo Raad som en hjälte när han återvänder. ”Kramkalas” beskriver SVT imamens återförening med sina anhängare som, medan terrorexperter varnar för att de sex demagogerna kan hyllas som martyrer i sina nätverk.
Samtidigt som staten har tappat förmågan att upprätthålla lag och ordning negligerar den hot mot rikets och befolkningens säkerhet. Det är svårt att se att en regering som gick till val på linjen att utländska medborgare som hotar landet skall prioriteras framför den egna befolkningen skulle ha fått särskilt många röster.
Då varken politiken (eller frånvaron av sådan) för att hantera gängkriminaliteten, eller det offentligas sätt att hantera utlänningar som hotar rikets säkerhet, överensstämmer med vad folket efterfrågar finns skäl att fråga om makthavarna överhuvudtaget lever upp till regeringsformens första paragraf.