Alice Teodorescu Måwe: Svenskheten behöver en varudeklaration

Migration kan skapa friktion, våldsamma konflikter, kriminalitet och ökade kostnader för skattebetalarna. När så sker blir den en otvetydig belastning för det mottagande samhället. Men migration kan också vara berikande och leda till att samhället som migranterna kommer till blomstrar som en direkt följd av ny kunskap, andra perspektiv och yrkesskicklighet. Detta sammantaget leder till positiv utveckling, innovation och möten mellan människor som annars aldrig hade inträffat – till gagn för samtliga parter.

Migrationen är med andra ord inte per se varken av godo eller av ondo: hur den uppfattas beror helt enkelt på hur den manifesteras i det konkreta fallet. Den arbetskraftsinvandring som Sverige hade under delar av 1900-talet utgör ett positivt exempel, ur såväl samhällets som de invandrade individernas perspektiv, vilket kan jämföras med den flykting- och anhöriginvandring som den till stora delar ersattes av, som givit upphov till merparten av dagens stora samhällsproblem.

Den som beter sig som svensk och betraktar sig som svensk, kommer i de allra flesta fall också att tas emot som svensk.

Det tycks mot denna bakgrund, med många decenniers erfarenheter av olika slags migration, stå klart att det för de flesta svenskar är oproblematiskt att människor från andra delar av världen bosätter sig i Sverige – så länge som de är beredda att arbeta för sitt uppehälle, betala skatt, anamma svenska värderingar och normer, följa svenska lagar och tala svenska språket. Med andra ord: den som beter sig som svensk och betraktar sig som svensk, kommer i de allra flesta fall också att tas emot som svensk.

Det som däremot, med rätta, sticker i ögonen på många är alla de som visserligen gärna vill leva här fysiskt men som mentalt befinner sig kvar i hemlandets kultur och värderingar. De som lever på bidrag mer eller mindre permanent, men som ändå skaffar många barn som skattebetalarnas förväntas försörja. De som inte lär sig språket, som inte vill se sina barn gifta sig med någon ur majoritetsbefolkningen, som är mer intresserade av sina rättigheter än av sina skyldigheter. De som beslöjar sina barn, begränsar barnens val av fritidsaktiviteter, som lever enligt patriarkala normer där kvinnan förväntas röra sig i mannens skugga. Men också de som föraktar den som ansträngt sig för att assimileras, som varken identifierar sig som svensk eller som känner lojalitet med Sverige som land. De som blir kränkta av att någon bränner en koran, men inte när judiska barn kidnappas. 

Inget av ovanstående är olagligt – allt går dessutom i de flesta fall att förena med förekomsten av ett arbete. Men, låt mig avslöja världens minst hemliga hemlighet: det räcker inte att arbeta och att vara laglydig. Det har aldrig räckt, vilket de flesta av oss som själva gjort resan från nykomling till etablerad kan vittna om. Det är på tiden att verbalisera det självklara; att leva i Sverige, att erhålla ett svenskt medborgarskap, ska vara ett privilegium som förpliktigar. Om svenskheten reduceras till något som står på ett papper, men som saknar täckning i verkligheten, kommer ett a- och ett b-lag att uppstå och orden tappa sin innebörd.

***

För att inte ytterligare urvattna medborgarskapets betydelse behöver det både bli svårare att bli svensk medborgare och samtidigt lättare att återkalla utfärdade uppehållstillstånd. Att regeringen och Sverigedemokraterna nu går vidare med förslaget om skärpta krav på ”hederligt levnadsätt” är ett steg i rätt riktning. Under tisdagen meddelades  att en utredning ska tillsättas som bland annat ska analysera hur fler uppehållstillstånd ska kunna återkallas, såväl på grund av brott som med hänvisning till andra brister i levnadssätt än just brott. Det kan handla om bidragsfusk, annat missbruk av välfärdssystemet men också om skulder till det allmänna eller enskilda. Uppdraget ska redovisas senast i mitten av januari år 2025.

Regeringen vill att utredaren dels ska titta på sådant som ”bristande regelefterlevnad, dels association eller annat samröre med eller deltagande i kriminella nätverk, klaner, våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värderingar. Men också på sådana yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden eller är systemhotande, eller som kan hota den offentliga förvaltningens legitimitet”. Det senare skulle exempelvis kunna vara den pågående LVU-kampanjen som kraftigt skadat svensk säkerhet och underminerat förtroendet för svenska myndigheter. 

Det senare skulle exempelvis kunna vara den pågående LVU-kampanjen som kraftigt skadat svensk säkerhet.

Hur regleringarna ska utformas lämnas nu åt utredaren att fastställa, och detaljerna är i sig inte det primära; det centrala är att frågan alls kommer upp på bordet, att försök att definiera vad som förväntas – eller vad man faktiskt tar avstånd ifrån – en gång för alla definieras. Ju tydligare krav desto bättre och ärligare, ty genom att varudeklarera svenskheten ger man också människor en bättre chans att bedöma om Sverige är det land som de vill uppfostra sina barn i eller inte. Ju fler som förstår innebörden av detta val, desto bättre för samhället och för dem själva i längden.