Lars Anders Johansson: Svensk midsommar

De två veckorna mellan nationaldagen och midsommarafton har på senare år utgjort högsäsong för den återkommande svenskhetsdebatten. Som brukligt är i svensk offentlig offentlighet går den i huvudsak ut på att avsiktligt misstolka meningsmotståndarens begreppsanvändning för att kunna misstänkliggöra avsändaren. Det hela underlättas naturligtvis av att svenska språket till följd av brist på synonymer och historiskt bristande behov därav använder samma begrepp för att beskriva helt skilda företeelser.

Tre typer av svenskhet

Ordet ”svensk” åsyftar åtminstone tre parallella identiteter, som kan sammanfalla och överlappa, men inte nödvändigtvis behöver göra det. Det handlar om etnicitet, nationstillhörighet och medborgarskap. I Sverige, en av världens äldsta och länge också mest homogena nationalstater, var behovet av distinktion mellan dessa tre länge närmast försumbar. Möjligheterna till medvetna missförstånd är därför närmast oändliga när nu debatten om etnicitet, nationalitet och medborgarskap har tagit fart på senare år.

För att åskådliggöra skillnaderna mellan de olika identiteterna kan vi se på vårt östra grannland, där man har större vana vid att göra distinktionen. I Finland lever flera etniska grupper sida vid sida, såsom finnar, svenskar och samer. Dessa utgör tillsammans den finska nationen. De flesta av dem är också finska medborgare. Medborgarskap regleras i lag och är den typ av identitet som det politiska maskineriet har att hantera. De övriga kategorierna är, och måste vara, mer flytande.

Inte politikers uppgift att definiera

Årets svenskhetsdebatt tog fart sedan vice talmannen, sverigedemokraten Björn Söder, i en kommentar på Centerledaren Annie Lööfs Facebookvägg rastade sin gamla käpphäst om att han inte anser att de nationella minoritetsfolken, som judar och samer, är att betrakta som svenskar. Söders kommentar har väckt raseri men också fått tillskyndare, bland annat den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén, som menar att han hellre blir kallad ”lappjävel” än svensk. En annan man från en nationell minoritetsgrupp, tornedalingen och landsbygdsministern Sven-Erik Bucht, är däremot rasande över att Söder inte tillerkänner honom rätten att kalla sig svensk.

När framträdande politiker som Björn Söder ger sig in på att definiera gränsdragningar mellan etniciteter är det därför djupt problematiskt.

Huruvida Söder har rätt eller fel beror på vilken av de tre definitionerna av svenskhet som åsyftas. Är det etniciteten som åsyftas tycks Söder ha rätt, åtminstone att döma av den svenska särlagstiftningen för etniska minoritetsgrupper. Om samerna inte är en annan etnicitet än den dominerande etniska gruppen, svenskarna, varför omfattas de i så fall av en etniskt grundad särlagstiftning?

Är det nationen som åsyftas så tycks uppfattningarna gå isär. Är samerna en egen nation eller tillhör de den svenska nationen? Många av samisk börd tycks inte se någon motsättning mellan sin samiska etnicitet och sin svenska nationalitet, till exempel att företräda Sverige i landslaget.

Problematisk lagstiftning

Den enda kategorisering där gränsdragningen är glasklar är medborgarskapet. Antingen är du svensk medborgare eller så är du det inte, oavsett om du betraktar dig som etnisk svensk eller som tillhörig den svenska nationen. Medborgarskapet är också den enda form av svenskhet som politiker kan besluta om. När framträdande politiker som Björn Söder ger sig in på att definiera gränsdragningar mellan etniciteter är det därför djupt problematiskt. Det är dock en problematik som ligger latent redan i den befintliga minoritetslagstiftningen, som i praktiken innebär lagstiftning med etnicitet som utgångspunkt. För att få rösta till Sametinget krävs rentav en samisk familj:

För att bli upptagen i sameröstlängden ska du uppfylla två kriterier. Det ena är att du anser dig vara same. Det andra är att du på något sätt gör sannolikt att du eller någon av dina föräldrar, eller någon av dina far- eller morföräldrar talade samiska i hemmet (bifoga gärna en förklaring). Om du har en förälder som blivit upptagen tidigare hänvisar du till denne istället.

Etniska grupper i form av kulturella, språkliga och religiösa gemenskaper växer fram och formas över lång tid. För svensk del förlorar det sig i forntidens dimmor. En urskiljbar grupp svenskar, med gemensamt språk och sedvänjor och som uppfattat sig själv som ett och samma folk, finns belagt sedan 1200-talet i dagens Svealand och delar av Finland och Estland.

Nationer är ofta betydligt yngre och konsekvenser av politiska, sociala och ekonomiska strävanden. Det svenska nationsbygget kan sägas hänga samman med statsformeringen från senmedeltiden och framåt, med reformationen på 1500-talet som centralt element. Statskyrkans betydelse för nationsbygget skall inte underskattas.

Nationalstaten i dess nutida form är ett arv från den franska revolutionen och idén om varje folks rätt att styra sig själv. Det var den filosofiska grundvalen för såväl den koloniala frigörelsen som den tidiga rösträttsrörelsen och formade både de liberala och de socialdemokratiska rörelserna. Nationalstaterna i Tyskland och Italien byggdes av radikaler på vänsterkanten i opposition mot det gamla aristokratiska system som präglat Europa i tusen år.

En god liberal princip säger att en individ har rätt att slippa bli påtvingad någon, men inte har rätt att tvinga sig på andra.

Formandet av nationalstaterna var smärtsamma och inte sällan blodiga processer där statsmakten okänsligt körde över minoritetsgrupper och individer i sin strävan efter likformighet och homogenitet. För den svenska statens del är det en skamfylld historia som börjar med Gustav Vasas hårdföra regemente och tvångsreformation och fortsätter fram till 1900-talets rasbiologi och identitetspolitik riktad mot samer och andra minoritetsgrupper. Det är således begripligt att individer i dessa grupper känner ambivalens eller rentav avoghet inför majoritetskulturen.

Överlappande identiteter

Identiteter kan som synes vara både formbara och överlappande. Vem som kan göra anspråk på en viss kollektiv identitet bestäms dock av medlemmarna i gruppen. Det är medborgarna i staten Sverige som beslutar om kriterierna för vem som skall bli svensk medborgare. Det är samerna som definierar vem som ska få kalla sig same och det är medlemmarna av den svenska nationen (oavsett etnicitet) som avgör om de betraktar dig som en av dem. Om en svensk flyttar till Frankrike och kallar sig fransman spelar det ingen roll såvida inga fransmän betraktar honom som en sådan.

En god liberal princip säger att en individ har rätt att slippa bli påtvingad någon, men inte har rätt att tvinga sig på andra. En icke-medborgare har således ingen rätt att kräva att bli medborgare, såvitt vederbörande inte uppfyller de kriterier som de befintliga medborgarna uppställt för medborgarskap. Samma princip kan även tillämpas på etnicitet och nationalitet. Lika lite har en icke-same rätt att kräva att bli betraktad som same, eller en icke-svensk rätt att kräva att bli betraktad som svensk. En grupptillhörighet är något som man tillerkänns av de som utgör gruppen. I ett fritt samhälle har man rätt att välja bort ett påtvingat kollektiv, men man har ingen rätt att tvinga sig själv in i ett kollektiv.

I ett fritt samhälle har man rätt att välja bort ett påtvingat kollektiv, men man har ingen rätt att tvinga sig själv in i ett kollektiv.

Nationaldagen och midsommar är två högtider som illustrerar de olika formerna av identiteter: medborgarskapets och nationens. På nationaldagen firas statens triumfer och då manifesteras den för tillfället uppifrån påbjudna ideologin: tidigare (på svenska flaggans dag) storvulen nationalism, i dag nervös multikulturalism. På midsommar samlas vi för att utöva nedärvda traditioner, utan påbud från överheten.

En intressant paradox i sammanhanget är att stora delar av den kulturella strömning kring förra sekelskiftet som svepande brukar etiketteras som nationalromantiken i själva verket utgjorde en motreaktion på det homogeniserande nationalstatsbygget. Artur Hazelius samlande av föremål och byggnader till Skansen och Nordiska museet i Stockholm syftade, liksom Zorns insatser för folkmusiken, till att rädda åt eftervärlden uttrycken för de många och variationsrika regionala kulturer som höll på att duka under för de nationella enhetssträvandena.

På midsommar lever rester av dessa regionala kulturer kvar, i form av skiftande majstänger, folkdräkter, spelmanslåtar och lokala delikatesser, helt utan politiska diktat från ovan. Midsommarfirandet lever vidare för att människor vill ha det så, och det står var och en fritt att delta, eller låta bli, oavsett etnicitet, nationalitet eller medborgarskap.