Stoppad arbetskraftsinvandring gör Sverige fattigare

Från att ha varit LO:s historiska paradgren har motståndet mot arbetskrafts­invandring börjat hitta nya förespråkare. Patrik Kronqvist skriver på Expressens ledarsida att det är naivt att försvara den svenska modellen för arbetskrafts­invandring. Han oroar sig för att arbetskraftsinvandringen innebär kostnader, att för många kommer till överskottsyrken, att människor fuskar sig in och att reglerna skrämmer bort högkvalificerade.

Invändningarna förtjänar att tas på allvar. Tar man dem på allvar ser man lyckligtvis att de är missriktade.

Invandring kan kosta pengar, men arbetskraftsinvandring gör det inte. Forskningen om offentligfinansiella effekter av invandring konstaterar att det som verkligen driver kostnaderna för invandring är den låga sysselsättningsgraden. Arbetskrafts­invand­rarna är däremot sysselsatta, och som migrationsforskaren Henrik Emilsson konstaterar i ett nytt working paper har arbetskraftsinvandrarna till och med högre löner än snittet i Sverige.

I en ny rapport konstaterar nationalekonomen Jonas Öhlin att arbetskrafts­invand­ringen bidrog med 34 miljarder till BNP 2018, och 12 miljarder i skatteintäkter. I sin nya bok Global migration konstaterar Joakim Ruist att ”om man vill skapa ett regelverk som så effektivt som möjligt ger förutsättningar för den invandring som arbetsmarknaden efterfrågar, ser Sveriges politik för arbetskraftsinvandring ut att vara ett föredöme”. Åtstramningar kan bli dyra.

LO:s och Expressens linje skulle inte innebära lägre arbetslöshet, starkare ekonomi eller större attraktivitet – utan bara ett stelare, fattigare och strängare Sverige.

Patrik Kronqvist skriver att många arbetstillstånd har gått till så kallade överskotts­yrken, trots att syftet med arbetskraftsinvandringsreformen 2008 var att locka folk till bristyrken. Om man tycker att de ursprungliga motiven är ett viktigt argument, bör man ge en rättvis bild av dem. Reformen motiverades delvis av rekrytering till bristyrken, men också explicit av öppenhet, flexibla arbetsmarknader och att företag vet bättre än myndigheter vilka anställningar som behövs.

Invändningen håller inte heller i sak. Dagens Nyheter konstaterar att 407 arbets­tillstånd 2017 gick till yrken med stor eller mycket stor konkurrens. Det är två och en halv procent av arbetstillstånden – eller en knapp tiondels promille av arbetskraften i Sverige.

Sist men inte minst oroar sig Kronqvist för reglerna. Å ena sidan gör för slappa regler att folk fuskar sig in; å andra sidan gör för strikta regler att Sverige är mindre attraktivt att söka sig till. Forskningen som tyder på omfattande fusk handlar dock alltid om när systemet var nytt och betydande missbruk uppstod. Nya lagar och systematiskt arbete från myndigheter och arbetsmarknadsparter löste problemen. Självklart förekommer brott – som i andra branscher – och det måste motverkas kraftigt, men att måla upp arbetskraftsinvandringen som en särskilt drabbad sektor är felaktigt.

De högkvalificerade har inte heller slutat söka sig till Sverige. 2018 beviljades fler arbetstillstånd än någonsin, inte minst i högkvalificerade grupper. Migrationsverkets generaldirektör skriver i Dagens Nyheter att vi borde fokusera på den stora kompetensinvandringen och OECD visar i en ny rapport att Sverige är ett av få länder vars migrationssystem inte gör landet mindre attraktivt för kvalificerade invandrare.

Farhågorna om arbetskraftsinvandringens effekter står alltjämt på svag grund. Vare sig det är LO eller Expressen som ropar på striktare regler skulle deras linje inte innebära lägre arbetslöshet, starkare ekonomi eller större attraktivitet – utan bara ett stelare, fattigare och strängare Sverige.