Stockholmsmoderaterna visar vägen i public servicefrågan

Sedan den moderata riksdagsgruppen röstade för att ge de tre public serviceföretagen skattefinansiering i sex år, utan krav på uppföljning och utvärdering av programinnehållet, har det varit påtagligt tyst från moderata partiföreträdare i public servicefrågan. Företagaren och opinionsbildaren Thoms Gür har gång på gång uppmanat de moderata riksdagsledamötena att träda fram och förklara sitt beslut, utan att få svar.

Till slut plockade partisekreteraren, Gunnar Strömmer, upp Gürs handske och ställde upp på en debatt i Axess TV. Det var hedervärt, men Strömmer sitter inte i riksdagen och bar inte personligen ansvar för att den nya finansieringsformen röstades igenom.

Public service var ett av många områden där Moderaterna under den period som de höll sig med prefixet ”Nya” i partinamnet övergav sina ideologiska utgångspunkter av rädsla för att stöta sig med de på den tiden närmast heligförklarade mittenväljarna. Dessa mittenväljare skulle erövras, enligt den nymoderata doktrinen, genom att partiet i avgörande frågor lade sig så nära Socialdemokraterna som möjligt, och även gjorde Socialdemokraternas heliga kor till sina.

För att förstärka intrycket av förändring kompletterades den sakpolitiska förflyttningen med en hårdför retorik där traditionella moderata kärnfrågor som näringsliv och försvar dömdes ut av partiledningen som ”särintressen”. Borgerliga värden som kultur och bildning skåpades ut av en partiledare som demonstrativt överräckte en platt-tv till kronprinsessan i 30-årspresent, och ett ungdomsförbund vars förbundsledning deklarerade att medlemmarna inte skulle läsa böcker skrivna av ”döda gamla överklassgubbar”. Moderata partiföreträdare som höll fast vid partiets gamla idéer häcklades offentligt.

Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.

Public service var tillsammans med Lagen om anställningsskydd en av de socialdemokratiska heliga kor som de Nya Moderaterna inte ville röra. Så undfallande var de att de inte ens drev frågan om att de svenska programbolagen borde utredas på samma sätt som BBC i Storbritannien, för att komma till rätta med den politiska slagsidan i programutbudet. I Sverige fanns inte, och finns fortfarande inte, någon uppföljning och utvärdering av sakligheten och opartiskheten i programinnehållet över tid. Granskningsnämnden för radio och tv, som de svenska public serviceföretagen själva hänvisar till, har inget sådant uppdrag. Den granskar bara enskilda publiceringar.

Under åtta år med borgerlig regering fortsatte de svenska public serviceföretagen att ha carte blanche att driva sin verksamhet utan tillstymmelse till uppföljning eller utvärdering, trots ett växande missnöje med vad som i breda väljargrupper upplevdes som ett vinklat programutbud. Det nymoderata projektet var arbetslinjen, och allt som uppfattades kunna störa denna skulle hållas tillbaka. Det var av den anledningen som ingen egentlig omdaning skedde på det kulturpolitiska området heller.

Det är inte bara på grund av den befarade politiska tendensen som ett liberalkonservativt parti har anledning att vara tveksamt till public service. Själva idén med statliga medieföretag rimmar illa med en liberalkonservativ syn på samhället. Det odlas visserligen en uppfattning i den svenska offentligheten att demokratin skulle vara avhängig förekomsten av statliga medieföretag. Till exempel förfäktade Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg denna uppfattning på Twitter under helgen, i och med att Moderaternas Stockholmsdistrikt röstade för att driva frågan om att på sikt avskaffa public service helt i Sverige.

Påståendet att demokratin skulle vara avhängig statliga medieföretag är emellertid lätt att avfärda när man betänker att det finns demokratier helt eller nästan utan statliga medieföretag, samtidigt som så gott som alla diktaturer har statliga medieföretag. Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.

Varifrån kommer denna märkliga föreställning om att demokrati och statliga medier skulle hänga ihop?

Öppna och demokratiska samhällen behöver fria och oberoende medier, oberoende i bemärkelsen fristående från den politiska makten. Det vill säga motsatsen till statliga medieföretag. Varifrån kommer då denna märkliga föreställning om att demokrati och statliga medier skulle hänga ihop? Några av de röststarkaste förfäktarna av denna verklighetsbeskrivning är naturligtvis de statliga medieföretagen själva, som i decennier trummat in budskapet att de skulle vara en förutsättning för demokrati.

Länge kunde public serviceföretagen hänvisa till den stiftelsekonstruktion genom vilken programbolagen åtminstone på papperet befann sig på armslängds avstånd från den statsmakt som beviljade anslagen och utsåg styrelseledamöter. Anhängare av de statliga medierna brukade hänvisa till denna stiftelsekonstruktion och mena att den innebar att de statliga medierna inte alls var statliga. Egentligen. I och med den nya finansieringsmodellen, där pengarna dras från skattsedeln, är emellertid denna skenmanöver överspelad. Public service är statliga medier. Fördelen med denna lösning är detta är att vi åtminstone slipper hyckleriet.

Att Stockholmsmoderaterna nu intagit den med svenska mått mätt kontroversiella ståndpunkten att driva frågan om de statliga mediernas avskaffande är ett tecken på ideologisk tillnyktring hos ett parti som länge anpassade sina ståndpunkter efter andras. Det återstår ännu att se om resten av partiet följer efter. Oavsett lär vi få en betydligt intressantare och mer ideologisk public servicedebatt framöver. Det verkar som att den nya finansieringsmodellen inte blev den långsiktiga seger som anhängarna av statliga medieföretag hade hoppats på.