Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Staten ska inte driva på urbaniseringen

Staten är i dag pådrivare av urbaniseringen i Sverige. Genom en politik som enbart utgår från storstädernas perspektiv dräneras landsbygden på liv och förutsättningar, samtidigt som överhettade storstadsområden dignar under trycket. Genom huvudlösa centraliseringsbeslut och missriktade infrastruktursatsningar driver staten en politik som destruktiv för både landsbygden och städerna.

Det påstås att Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder och urbaniseringen fortsätter än i dag. Merparten av urbaniseringen i vårt land ägde dock rum under 1900-talets första årtionden. De demografiska förändringar vi ser i dag handlar framförallt om att städerna växer. Avfolkningen av landsbygden har däremot nästintill avstannat.

Att städerna växer beror till stor del på invandringen. De två SL-bussar i veckan av inflyttare från landsorten till Stockholm som det tidigare talades om har i dag upphört att rulla. I stället består stadens befolkningsökning av inflyttare från andra länder och av högre födelsetal, till följd av en yngre befolkning.

Att urbaniseringen i form av avflyttning har avstannat betyder dock inte att det skulle saknas avfolkningsbygder. De består framför allt av bruksorter där industrin har lagts ned och som således förlorat sin raison d’être. Orter som uppstått kring en enda arbetsgivare har av lätt insedda skäl svårt att hålla ställningarna när denna försvinner.

Samtidigt ropar den politiska klassen på ännu större politiska enheter, genom regionsammanslagningar som skall flytta makten och inflytandet än längre bort från medborgarna.

Även jordbrukande landsändar avfolkas. Delvis på grund av en destruktiv jordbrukspolitik som slår ut små svenska jordbrukare, genom orimligt hårda regleringar som minskar konkurrenskraften gentemot importerade livsmedel, dels till följd av jordbrukets effektivisering – det behövs helt enkelt färre anställda för att producera samma mängd mat och bruka samma arealer som förr.

Effektiviseringen är även ett tveeggat svärd inom industrin, något som journalisten Arne Müller beskriver i boken Norrlandsparadoxen. Även industrier som går på högvarv och genererar stor avkastning sysselsätter i dag förhållandevis få personer. Det kan innebära att en kommun med tung, framgångsrik industri likväl har låg sysselsättning och små skatteintäkter. Så ser det ut på många håll i Norrland, där en stor del av landets rikedom genereras i utfattiga kommuner.

Även i storstadsregionerna börjar urbaniseringens baksidor göra sig gällande.

Även i storstadsregionerna börjar urbaniseringens baksidor göra sig gällande. Bostadsbristen i Stockholm är skriande och trots att byggandet går på högvarv växer antalet personer i behov av bostad. Till råga på allt är byggandet inte anpassat efter efterfrågan, något som börjat märkas i form av vikande priser på nyproducerade bostadsrätter i Stockholm, bostadsbristen till trots.

Häromdagen meddelande fastighetsföretaget Wallenstam att de avser omvandla nybyggda bostadsrättslägenheter till hyresrätter. Antagligen är det något som vi kommer att se mer av framöver.

Ökad urbanisering är med andra ord inget självändamål. Likväl driver politiker på både vänster- och högerkanten på för att människor skall flytta till de redan överhettade storstadsregionerna. Straffskatter på biltrafik och inrikesflyg gör avlägsna landsändar ännu mer avlägsna. Eftersatta landsvägar och järnvägar gör stora områden mindre attraktiva att bo i på grund av bristande kommunikationer.

Ökad urbanisering är med andra ord inget självändamål. Likväl driver politiker på både vänster- och högerkanten på för att människor skall flytta till de redan överhettade storstadsregionerna.

I dag är staten pådrivare av urbaniseringen. Samtidigt som den genom kosmetiska åtgärder som utflytt av statliga huvudkontor till städer ute i landet låtsas att den vill motverka Stockholmscentreringen, ägnar den sig åt att centralisera andra och långt viktigare myndigheter så att arbetstillfällen och myndighetsnärvaro minskar ute i landet.

Polismyndigheten och försäkringskassan är bara två exempel på myndigheter som genom långtgående centralisering har minskat både arbetstillfällena och samhällsservicen ute i bygderna. Med centraliseringen och de minskade arbetstillfällena följer minskat underlag för det lokala näringslivet med butiksnedläggningar och företagskonkurser som följd.

Den politiska klassens behov av att pådyvla andra sin egen urbana livsstil håller på att undergräva förutsättningarna både för städernas befolkningar och för dem som bor utanför.

Den politiska klassens behov av att pådyvla andra sin egen urbana livsstil håller på att undergräva förutsättningarna både för städernas befolkningar och för dem som bor utanför. Medan Stockholm dignar under trycket av bostadsbrist och förtätning, trafikinfarkt och överbelastade kollektivtrafiksystem dräneras landsbygden på liv genom destruktiva politiska beslut.

Samtidigt ropar den politiska klassen på ännu större politiska enheter, genom regionsammanslagningar som skall flytta makten och inflytandet än längre bort från medborgarna. Här finns en lärdom att dra från vårt grannland Norge, som inte genomförde den skadliga kommunsammanslagning som drabbade Sverige 1971. I Norge är därför både kommunerna och regionerna starkare och medborgarinflytandet större.

Sverige är ett stort land med stor potential. Det är hög tid att ta vara på denna innan storstäderna kväver både sig själva och övriga landet.