Staffanstorps film blottar en farsartad verklighet
När en grannkommun skildrar den råa och hårda situationen i Malmö verkar vissa bli argare över skildringen, än över den verklighet som porträtteras. Reklamfilmen om Staffanstorp visar obönhörligt hur vår tragikomisk vår verklighet blivit.
Verkligheten har blivit som en fars. Det går inte längre att vara ironisk, för människor tar allt på allvar. Det går inte att skämta, för verkligheten är mer absurd än ett absurt skämt. Förresten fastnar skrattet snart i halsen om man skulle komma på idén att skämta om många företeelser nu.
Ta exempelvis upprördheten över Staffanstorps kommuns informationsfilm, som presenterades i dagarna. Dagens Nyheter har hittat en upprörd Staffanstorpsbo som säger om filmen att ”det är humor fast ändå inte”. Det är en bra sammanfattning. För visst är det humor när denne svenske man som tidigare i många år bodde på Möllan i Malmö, men flyttade till Staffanstorp när han bildade familj, är upprörd över att en film skildrar hur en svensk familj lämnar de otrygga kvarteren på Möllan i Malmö för att flytta till det trygga Staffanstorp.
Jag tror att Staffanstorps kommun har gjort ett stort misstag när de producerat denna film. Visst, den har fått en uppmärksamhet och spridning som andra kommuner bara kan drömma om, men samtidigt har den talat om en sanning som filmens målgrupp inte alls vill kännas vid. De barnfamiljer som flyr städerna för att bosätta sig i trygga kranskommuner vill inte se sig själva som privilegierade, bigotta och räddhågsna, som flyr våld och dysfunktionella skolor för bullerbyliknande idyller. Det är visserligen precis vad de gör, men prata inte om det! Låtsas som om de flyttade av helt andra skäl än de verkliga. Det blir så tråkig stämning annars. Snälla, låt oss åtminstone få behålla våra visioner, nu när allt annat går åt skogen.
Det går inte att skämta, för verkligheten är mera absurd än ett absurt skämt.
Sydsvenskans krönikör Moa Berglöf kritiserar filmen både på Twitter och i SVT:s Aktuellt för att ”skrämma människor i Malmö och profitera på våldet i Malmö” och nämner flera gånger att filmen är inspelad bara några hundra meter från den plats där en femtonårig pojke sköts ihjäl bara två dagar innan filmen släpptes.
Det är detta jag menar med ett skratt som fastnar i halsen. Det syns tydligt att filmen är inspelad på sommaren. Det är givetvis inte så att Staffanstorps kommun cyniskt utnyttjar att den femtonårige pojken skulle skjutas ihjäl, flera månader senare, på platsen där filmen spelades in. Anklagelsen om att det är Staffanstorps kommun som skrämmer upp Malmöbor blir därmed så groteskt dum att skrattet hade legat nära till hands om inte händelsen hade varit så fruktansvärt tragisk.
Nej, det är inte Staffanstorp som svartmålar och skrämmer upp. Om människor i Malmö blir uppskrämda beror det inte på grannkommunens film, utan på den råa, hårda verklighet som tyvärr råder i Malmö.
Nej, det är inte Staffanstorp som svartmålar och skrämmer upp.
Vi har blivit så fixerade vid vem som säger något och vilken bild som presenteras att vi glömt bort att det viktiga inte är vem som säger något och hur bilden ser ut, utan vad som sägs och hur verkligheten ser ut. Den österrikiske psykologen Viktor Frankl, känd för sin bok om hur han överlevde koncentrationslägren, Livet måste ha mening, brukade säga: ”Två gånger två är fyra är sant även om det är en paranoid patient som säger det!”
Det är verkligheten i Malmö som är problemet, inte en film – inte ens om filmen kommer från Staffanstorp.
Att människor inte förmår se sin egen roll i dramat har vi ju redan sett exempel på i den man som flyttat från Möllan till Staffanstorp och nu är upprörd över att en film skildrar en flytt från Möllan till Staffanstorp. Samma sak gäller alla de ”antirasister” som påpekar att filmens skådespelare är vita, att Staffanstorp är en ”vit” kommun (vilket inte är sant) och som efterfrågar mer mörk hudfärg i filmen. Vem är det egentligen som är fixerad vid ras?
Som sagt, det går inte längre att vara ironisk och att skämta om samtiden. Verkligheten har blivit vår största komiker, med en svart tragikomik som överträffar Pajazzo.