Stad-land-konflikten är Socialdemokraternas hopp

När det digitala röstningssystemet bröt samman på Socialdemokraternas partikongress i helgen fick mötesordföranden kalla fram rösträknarna, och räkna in delegatrösterna på det hederliga analoga sättet. Denna pinsamma återgång till hur kongressdemokratin organiserades på farfars tid väckte stormande applåder och elaka skratt.

Votering är begärd och skall verkställas! Som på den gamla goda tiden!

Socialdemokraterna är ett parti på dekis. Ett parti för folk som har sin framtid bakom sig. Ett parti som gör förnedrande kompromisser för att kunna bita sig kvar vid makten. En partifalang bevakar att partiet kan fortsätta att äga staten, en annan falang driver oppositionspolitik.

Det var bättre förr. Hem till Fylke!

Den berättelsen verkar också vara den som medierna hängt på. Till och med Socialdemokraternas egna opinionsbildare är surmulna och kritiska. Det är lätt att se tecknen som bekräftar narrativet om det statsbärande partiets förestående hädanfärd. Men på partikongressen gick det även att uppfatta signaler som skulle kunna tolkas som att Socialdemokraterna faktiskt inte är så illa ute som det ser ut.

Delegaterna förespråkade naturligtvis att just deras bygd behöver satsningar på järnväg.

Kongressen var en mellankongress med syfte att diskutera två ämnesområden, dels ett kunskapsprogram (för utbildning, integration och arbetsmarknad), dels ett partiorganisatoriskt program. Strax före kongressen bestämde sig dock partiledningen för att kasta in en allmänpolitisk debatt. Orsaken var behovet av att inrätta en tillfällig säkerhetsventil för att folk skulle få pysa ur sig all sin ilska över sakernas tillstånd, i synnerhet att Socialdemokraterna satt sig att regera med en nyliberal agenda. Hellre en kongresskväll där delegaterna får klaga fritt, än att deras frustration riskerade förvrida de vägledande partidokumenten.

För att missnöjet inte skulle riskera att fördärva den goda stämningen – eller slita sönder det redan tighta tidsschemat – fanns ingen replikrätt. Det var alltså en debatt utan möjlighet till diskussion, vilket onekligen kan tolkas som en svensk variant av ”auktoritär demokrati”.

Taletiden delades ut till varje delegation efter distriktets storlek. Socialdemokratisk jämlikhet i praktiken; till dem som har skall vara givet…

Den som lyssnade på vad ombuden hade att förtälja kan konstatera att detta är ett parti som formerar sig som Förlorar-Sveriges företrädare.

Beskrivningen av läget i Sverige var mycket dyster. Nästan inget positivt verkar hända. Det genomgående temat var en kritik mot hur landsbygden utarmas och det urbana blivit vägledande för Sverige. Det mest välanvända frasen var ”Hela Sverige ska leva”. Otåligheten var påtaglig över att det händer för lite, framför allt när det gäller infrastruktursatsningar (”Sluta utred! Bygg höghastighetståg!”).

Delegaterna förespråkade naturligtvis att just deras bygd behöver satsningar på järnväg, men även hamnar och asfaltering av vägar. För bilen är en nödvändighet för landsbygdens överlevnad, det slog flera delegater fast, inte utan undertext. Till och med vågade sig en representant att tala positivt om flyget (med argumentet att han själv vanligtvis är den som kommer hem sist från partikongresserna).

Mitt i denna presentation av önskelistor för att rädda evakueringsorterna från totalt sönderfall fanns några representanter för storstäderna som försiktigt försökte lyfta fram att även de har problem. Det finns glesbygd även i Stockholm, trots att snart en fjärdedel av befolkningen i Sverige bor där (vilket hintade om att det är där mandaten finns). Men framförallt att klassamhället är mer framträdande i städerna, med trångboddhet och kriminalitet. En delegat beskrev hur klassamhället blir övertydligt för den som åker genom Göteborg, där stadsdel för stadsdel följer en fallande skala med alla parametrar på välstånd, från löner till karies.

Det gjordes några inlägg i debatten som andades analytiskt perspektiv. Som att problem i sjukvården inte enbart kan lösas med mer pengar, utan det krävs också organisatoriska förändringar, exempelvis fler digitala verktyg, att de anställda får mandat att ta egna initiativ, att acceptera en mångfald av lösningar.

Tydligt blev behovet av förnyelse när kommunalråd vittnade om alla idiotiska lagar som gör det omöjligt att lösa lokala problem på ett smidigt sätt. Eller påpekandet att individen måste gå före systemet (i sjukvården). Småföretag nämndes av en (1) delegat, någon lyfte fram behovet av att bekämpa mygghelvetet i Heby, liksom att de olika förutsättningarna i landet kräver en flera olika slags gödsel för att landet ska växa på sina egna villkor.

Förvisso beställde inte alla delegater oreflekterat pengar med hänvisning till stora behov, utan påpekade också att vissa investeringar faktiskt betalar tillbaka när de förbättrar industrins förutsättningar. Men kongressen följde tidigare tradition, att mer tala om konsumtion är produktion.

Och det konstruktiva anslag som fanns var knappast tillräckligt för att göra en förnyelsesosse glad. I synnerhet som det fanns betydligt fler delegater som, vid sidan om argumentationen utifrån förlorarnas perspektiv, talade för det som brukar kallas för ”traditionalism”.

Exempelvis återkom det populistiska favorittemat ”det finns pengar, fast på fel ställe”. Förr hade inte barnen i skolan jackor som kostade en halv arbetarlön, utan alla hade ungefär samma. Men så gick också tågen i tid! konstaterade ett ombud från det vänsterorienterade Skånedistriktet.

Beskrivningen av att de rika klänger på arbetarnas ryggar, men snart är det slut på det, belönades med varma applåder. Det klagades över att F-skattesedlar delas ut för lättvindigt, att privata företag har de miljarder som offentlig sektor behöver, att det inte längre går att se världen som en bottenlös buffé. Därför är det dags att dra i handbromsen!

Migrationen då? Var det elefanten i rummet? Inte riktigt, men med tanke på utmaningen var det notabelt att bara några delegater tog upp temat. En försvarade omsvängningen från den generösa svenska flyktingpolitiken till den mer restriktiva, och konstaterade att nu gäller det att få integrationen att fungera. En annan påpekade att Sverige inte ensamt kan ta emot alla, men att hanteringen i dag är ovärdig. Någon antydde att kommunerna inte ska behöva betala för något som staten beslutat om, en antydan om att migrationsfrågan nu börjar sätta allt tydligare spår i kommunernas verksamhet.

Det lät i hög grad som ett återfall i den gamla regionalpolitiska ambitionen att ge resurser till de landsändar som det är mest synd om.

Ska jag summera den allmänpolitiska debatten präglades den av ett närmast övertydligt perspektiv: Hela Sverige ska leva.

Det lät i hög grad som ett återfall i den gamla regionalpolitiska ambitionen att ge resurser till de landsändar som det är mest synd om. Neddragningar skulle kompenseras av staten. Starka krafter i partiet ville göra sig till tals för Förlorar-Sverige. Städernas tillväxt skulle bromsas med olika slags straffskatter i jämlikhetens namn, så att gracerna kunde fördelas mer rättvist över landet.

På 1990-talet övergavs denna linje. Socialdemokrater kom att argumentera för en annan linje, nämligen att regionalpolitiken skulle gå ut på att satsa på orter med mer utvecklingspotential. Jämförelsen gjordes med den solidariska lönepolitiken, vars poäng var att lönesättningen skulle utformas så att strukturomvandlingen av industrin skyndades på. Genom att slå ut företag som inte hade tillräckligt med produktivitet skulle arbetskraften flyttas över till de mer effektiva verksamheterna. På samma sätt borde regionalpolitiken fungera, löd resonemanget.

Så växte en annan regionalpolitisk strategi fram, där staten i stället försökte se till att vissa stödjepunkter ute i landet kunde hålla ställningarna, exempelvis genom infrastruktursatsningar och högskoleetableringar. Alla skulle inte flytta till Stockholm, men till större tätorter och städer med potential.

Nu verkar tonläget vara på väg att förskjutas tillbaka till kompensationstemat.

För att Sverige ska fortsätta att vara en enhetsstat måste det allmännas representation upprätthållas, även i områden som i princip håller på att evakueras.

Så långt skildrar denna text ett landsbygdsvurmande parti för alla som känner sig övergivna av utvecklingen. Men det går också att göra en annan tolkning av kongressen. Vad vi kanske ser är ett parti som försöker smälta samman flera ambitioner, att försvara den offentliga sektorn, våga ta i migrationsproblemet och fånga upp all frustration som finns ute i landet – utan att förlora sin roll som ett industriellt parti.

Vi kan se det som en kringgående rörelse där Socialdemokraterna försöker mobilisera stöd för offentlig sektor genom att göra det till en fråga om att nationen ska hålla samman.

För det första har partiet gått på offensiven för att upprätthålla statens närvaro i hela landet genom en omfattande utlokalisering av statliga myndigheter. För att Sverige ska fortsätta att vara en enhetsstat måste det allmännas representation upprätthållas, även i områden som i princip håller på att evakueras, lyder resonemanget.

Denna uppfattning, att allt inte kan finnas i Stockholm, finns också väl företrädd i andra partier, och ute i landet. Som när folk i Mora för något år sedan protesterade mot att Skattemyndigheten skulle stänga sitt kontor i staden. Denna del av landet har annars gjort sig mer känd för att behandla statens fogdar som fiender snarare än vänner.

För det andra är Socialdemokraternas nya landsbygdsfokus ett sätt att faktiskt utveckla statens aktiviteter utan att det behöver bli speciellt mycket dyrare. De politiska förslagen har utformats så att olika myndigheter ska samverka och slås samman där så är lämpligt, för att bli gemensamma servicekontor som kan användas av flera statliga aktörer, men också av kommunerna.

Det kan finnas viss rationalitet i att staten avvecklar verksamheter i den dyra storstaden och satsar på platser där hyror och omkostnader är billigare – och där näringslivet gärna ser att det uppstår fler högkvalificerade arbetsplatser för att underlätta deras personalrekryteringar.

För det tredje, och framför allt, går det att se partiledningens bejakande av ett landsbygdens uppror som ett sätt att hantera folks ilska, och rikta vreden hos alla som känner sig övergivna mot den offentliga sektorns funktioner, snarare än mot migrationen och multikultisamhället.

Kraven på rättvisa mellan stad och land kommer kanske rent av att kunna koka ner till krav på en expanderande offentlig sektor. Svaret på frågan ”Vad fan får jag för skatten?” blir ”Ett levande Sverige”. Med undertexten: ”Är du för eller mot Sverige?”

Det går att se partiledningens bejakande av ett landsbygdens uppror som ett sätt att hantera folks ilska.

Att denna tolkning inte är helt orimlig går att se i det kunskapsprogram som partiet lade fast på kongressen. Där finns det stora projekt som socialdemokrater länge efterlyst, där de kan fortsätta sitt reformprojekt i syfte att skapa ett jämlikt samhälle, och till detta traditionella evighetsprojekt infoga den förmodade lösningen på migrationsproblemet.

Låt oss först slå fast att Socialdemokraterna, liksom de flesta andra partier, tror att alla samhällsproblem kan lösas genom utbildning. Skolan rår på allt, från terrorism till utbrändhet. Socialdemokraternas kunskapsprogram (eller ”Kunskap för framtiden – trygghet för fler och konkurrenskraft för Sverige” som det egentligen heter) är dock något mer än den vanliga honnören för att fredsfostran och jämlikhet måste upp på schemat. Det är ett radikalt förslag om att väva samman utbildningssystemet med näringslivet.

Ett riktigt sosseprojekt av den typ som många länge efterlyst.

Programtexten räknar in 23 träffar för ”yrkeshögskola”, 16 för ”högskola” och fem för ”universitet”. Det ger en bra fingervisning om var fokus ligger. Det här är ett program som utan stora ord strävar efter att göra en organisk helhet av arbetsliv och utbildning. Här lyfts också hela den migrationspolitiska utmaningen in. Det handlar om hela spektrumet, från att förse företagen med högkvalificerade experter till att mobilisera utanförskapet in på arbetsmarknaden. Allt enligt partiets nya devis, från valmanifestet 2018 om att ”alla som kan ska jobba” (en hårdare version av formuleringen i 2014 års valmanifest, ”alla människor behövs och ska ges möjlighet att försörja sig själva”).

Konkret föreslås ett generösare studiemedelssystem så att folk kan låna till egen kompetensuppbyggnad. Alla arbetsplatser ska vara lärandemiljöer. Arbetsmarknadens parter ges stora befogenheter att stärka lärandet genom hela arbetslivet. Nationell standardisering av specialistutbildningar, utbildningsplikt för nyanlända som behöver detta, fler ska disputera, alla professorer ska undervisa, gymnasieskolan ska omfattas av skolplikten, etcetera.

Det tycks också finnas en stor tilltro till att digitalisera den högre utbildningen, och därmed snabba på processen att beröva dagens akademiska institutioner de privilegier de ändå är på väg att förlora. Framförallt ligger dock betoningen på att utbildningssystemet ska få fram kompetent arbetskraft. Det är efterfrågan som ska styra utbudet av utbildning, inte människors längtan efter självförverkligande.

Förr utbildades man och ställdes in i skafferiet där arbetsgivarna kom och hämtade vad de behövde. I dag räcker det inte. Vi måste hela tiden gå i skolan för att ibland göra ett prao-pass på ett tiotal år. Vi går i plugget hela livet, men med en del längre pass med arbetspraktik inlagda.

Detta är, om partiet vill, ett ganska omfattande projekt att ta sig an.

Socialdemokraterna, liksom de flesta andra partier, tror att alla samhällsproblem kan lösas genom utbildning.

Det är inte svårt att hitta svaga punkter i denna socialdemokratiska projektbeskrivning. Det kommer knappast att finnas resurser för att ro alla dessa ambitioner i hamn. Framför allt kommer den direkta kopplingen mellan arbetsmarknadens behov och utbildningens utbud att kräva stark styrning uppifrån, vilket kan stänga möjligheterna för enskilda att förverkliga sina ambitioner. Visst, det behövs ingenjörer, inte genusvetare. Men vem bestämmer när det kommer till kritan?

För att skapa en bra utbildningsmiljö krävs ett större antal studenter och forskare än vad de flesta orter klarar av att hosta upp. Digitalisering kan göra mycket, men kärnan i verksamheten kommer ändå att behöva horder av forskare som hänger på samma ställe för att åstadkomma en ”kritisk massa”.

Den stora tilltron till den nya tekniken kommer förvisso att underlätta för fler att skaffa sig en högre utbildning utan att behöva flytta till Uppsala eller Lund. Det kan tänkas att vi i framtiden får filosofie doktorer som aldrig varit på en frackmiddag. Som aldrig behövt leta långklänning till vårbalen. Men minst lika troligt är att när den högre utbildningen växer, kommer vi att få en uppdelning av examina i A-lag och B-lag. Redan i dag sägs det vara fallet. ”Utbildningsinflationen” gör att vissa utbildningar som kommer att gå före. Om så blir fallet, kommer Socialdemokraterna då att kräva att valfriheten i valet ska begränsas, så att inte de privilegierade avskiljer sig från vanligt folk?

Det är dock inget Socialdemokraterna i sitt kunskapsprogram funderar över. Dess fokus ligger på yrkeshögskolor och utbildningens direkta koppling till näringslivet.

Minst lika troligt är att när den högre utbildningen växer, kommer vi att få en uppdelning av examina i A-lag och B-lag.

Således. Socialdemokraternas partikongress var en utåt sett rätt avslagen historia. Det går lätt att hitta tecken som stärker uppfattningen att rörelsen är på dekis.

Kanske är det enda vi kommer att minnas från denna kongress att det utöver Förlorar-Sveriges klagosång över landsbygdens utarmning också utgavs ut en fin boksammanställning av partiets förstamajmärken under århundradena, samt lanserades en skiva med partiets klassiska arbetarsånger, inspelad i ABBA-Bennys studio med några av partiets välsjungande koryféer.

Eller så kommer vi här att se det nya socialdemokratiska förnyelseprojektet födas, en framtidstrall snarare än begravningshymn.