Sporten behöver inga politiska tacklingar

Är det okej att professionella idrottsmän går ner på ett knä under nationalsången, eller måste de stå upp? I USA är den frågan just nu ett hetare samtalsämne en kärnvapenhoten mot och från Nordkorea. Det började förra året, då San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick gick ner på ett knä under det regelstadgade framförandet av Star-Spangled Banner. Kaepernick förklarade att gesten var en protest mot vad han ansåg vara landets diskriminerande behandling av etniska minoriteter.

Man måste kanske förstå amerikansk fotboll för att fullt ut greppa symboliken. Ingen annan sport är så nära förknippad med landets militära tradition. Till skillnad från vanlig fotboll och ishockey är spelet inte flytande utan bygger helt på fasta situationer.

Man måste kanske förstå amerikansk fotboll för att fullt ut greppa symboliken. Ingen annan sport är så nära förknippad med landets militära tradition.

Matcherna är en form av fältslag där det gäller att på fyra försök transportera bollen tio yards och på så vis få fyra försök till. Varje spelarposition är designad för att utföra vissa specifika uppgifter, och flera av dem handlar uteslutande om fysisk kamp mot det andra lagets spelare och inte alls om att hantera bollen.

Försvarsgrenarna närvarar regelmässigt under matcherna, och att stridsflyg utför konster ovanför arenan före match är ingen ovanlig syn. I detta sammanhang, där nationalsången betraktas som en hyllning till militären och till de människor som stupat i dess tjänst, väckte Kaepernicks agerande mycket starka reaktioner.

Och detta var ändå medan USA:s president fortfarande hette Barack Obama. Nu, i Donald Trumps tidevarv, har frågan blivit storpolitik. Presidenten kastade nyligen ett antal skopor bensin på elden, i form av en serie tweets i vilka han förklarade att lagens ägare borde avskeda de spelare som inte visar tillbörlig respekt för flaggan och nationalhymnen.

Presidenten kastade nyligen ett antal skopor bensin på elden.

Lagen tog mycket illa vid sig, och under söndagens matcher valde spelare i samtliga 28 NFL-lag att protestera på olika sätt. Mitt eget lag, Atlanta Falcons, ställde upp i armkrok mellan spelare, tränare och ägare, liksom motståndarna i Detroit Lions. Pittsburgh Steelers huvudtränare valde att hålla kvar sina spelare inne i omklädningsrummet, enligt egen uppgift för att inte tvinga dem att göra valet mellan att stå eller knäa under nationalsången.

Men en ensam Pittsburgh-spelare, Alejandro Villanueva som själv har tjänstgjort i armén, gick ändå ut för att stå upp med högerhanden på hjärtat under sången. Och för detta har han blivit en hjälte bland dem som ogillar protesterna.

Frågan delar alltså lagen, ligan och landet. Efter matcherna var debatten i full gång på samtliga klubbars Facebook-sidor. Supportrar till förlorande lag röt att de välbetalda stjärnorna borde fokusera mer på spelet och mindre på politiska manifestationer. För detta blev flera av dem beskyllda för rasism, av människor de annars delar favoritlag med.

Supportrar till förlorande lag röt att de välbetalda stjärnorna borde fokusera mer på spelet och mindre på politiska manifestationer.

Matcherna som sådana diskuterades däremot inte alls i samma utsträckning som vanligt. Oavsett var amerikanerna står i frågan om knäandet så är det tydligt att politiken vann och att sporten förlorade. Trump har fått ännu en kampanjfråga att turboladda sin väljarbas med, och klickmedia har fått en story som lär leva länge än. Men andan på plan och läktare har tagit skada.

Det ironiska är att denna vår tids ständigt närvarande symbolpolitik har rivit djupa sår i den mest meritokratiska och diversifierade arbetsmarknad som finns. I NFL samsas och samarbetar svarta och latinamerikanska män från de nedgångna innerstadskärnorna med vita rednecks från söderns skogar och mellanvästerns bergsmassiv.

Det ironiska är att denna vår tids ständigt närvarande symbolpolitik har rivit djupa sår i den mest meritokratiska och diversifierade arbetsmarknad som finns.

Faktum är att proffsidrotten, trots tidigare ”negro leagues” och liknande, började integreras tidigare än de flesta andra delar av det amerikanska samhället. Jackie Robinson, den första svarta spelaren i Major League Baseball, debuterade för Brooklyn Dodgers 1947. Vid den tidpunkten hade raslagarna i södern inte ens börjat luckras upp. Och när Boston Red Sox 1959 blev det sista laget i baseballens högsta liga att integrera sitt stall var Freedom Riders fortfarande ett okänt begrepp.

Idrott kan aldrig helt separeras från politik. Inte under OS 1936, inte på Jackie Robinsons tid och inte heller nu. Men proffsidrottens attraktion ligger samtidigt i att den för de flesta människor innebär fritid och avkoppling. Miljoner och åter miljoner av oss kommer hem från jobbet, äter middag och tittar sedan på vårt lag, eller på dess nästa motståndare.

Vi älskar spelet, men även den verklighetsflykt det innebär att titta på det. Nu har även detta territorium invaderats av en samhällsdebatt som alltmer handlar om vilka gester och ord som skapat upploppsstämning på Twitter. I ett fritt och välfungerande samhälle har politiken sin plats, men utan att dominera hela tillvaron.

Nu har även detta territorium invaderats av en samhällsdebatt som alltmer handlar om vilka gester och ord som skapat upploppsstämning på Twitter.

Det var förmodligen vad den utmattade Björn Rosengren menade när han råkade undslippa sig att ”Norge är den sista Sovjetstaten, allt är politik”. Och det är därför vi måste ta den radikala identitetsaktivismen på allvar. Hela dess syfte är nämligen att riva ner alla sådana gränser, alla politiska frizoner. Om någon tvivlar, googla bara den gamla feministdevisen ”det privata är politiskt”.

För mig är det en hedersak att stå upp, tillsammans med åskådare och spelare, före match när nationalsången spelas. Men min tillvaro står inte och faller med att andra tycker likadant. Och framför allt vill jag inte kasta bort lediga timmar på att tjafsa om frågan. USA, Sverige och hela västvärlden är i akut behov av frizoner där vi kan slippa politiken. Idrotten borde få vara en sådan.

För mig är det en hederssak att stå upp, tillsammans med åskådare och spelare, före match när nationalsången spelas.

Och just det, en sak till. Colin Kaepernick, den politiskt naiva men atletiskt superbegåvade unge mannen som för bara några år sedan tog sitt lag till Super Bowl, står nu utan kontrakt i ett läge då hans karriär borde stå i zenit. Hans privatliv kan inte längre separeras från hans passningsspel, och att rekrytera honom skulle i dag ses som ett politiskt drag snarare än som en idrottsmässigt.

Så går det när allt blir politik. Precis som i Sovjet.