Som sig själva känner medierna andra

”Journalistik avser ytterst att skildra verkligheten; den skiljer sig från skönlitteratur genom att inte syssla med fiktion och från vetenskapligt arbete genom krav på aktualitet”.

Det är nationalencyklopedin som citeras. Observera att det enligt uppslagsboken enbart är aktualiteten som skiljer journalistiken från vetenskapen. I övrigt gäller samma krav på sanning.

Det brukar medierna själva ofta framhålla. De berättar sanningen, till skillnad från alla andra dumheter som skvalpar runt i offentligheten.

Förhoppningsvis är det också så. Den viktigaste källan till information om samhället utanför vår egen privata sfär är ju medierna, så om de skulle blåsa oss har vi problem.

Men rena faktafel är en sak. Det finns andra felkällor. För det är fullt möjligt att med hjälp av helt korrekta bitar information måla upp en galen bild av världen, bara man väljer bitarna tillräckligt skevt. Och om dessa skevheter av en eller annan anledning tenderar att luta åt samma håll och förstärka varandra riskerar ens verklighetsuppfattning att bli direkt missledande.  

I våras funderade jag och en kompis som jobbar med opinionsundersökningar på ett märkligt faktum vi båda noterat. Nämligen att vi svenskar verkar vara mycket oroligare för framtiden än vad som egentligen är motiverat.

Vi i Sverige har det ganska bra. Vi är trygga med vårt liv och vår ekonomi. Vi oroar oss inte för att bli av med jobbet eller för att bli sjuka. (Den här bilden bekräftas alltså i en rad olika undersökningar.) Det är egentligen ingen orimlig optimism. Visst finns problem, men det finns många skäl att se positivt på framtiden. Den svenska ekonomin har gått ganska bra och Sverige ligger ofta i toppskiktet i internationella rankingar som mäter välstånd.

Paradoxalt nog återspeglar sig detta inte i vår inställning till samhället. För där finns desto mer oro. En majoritet av svenskarna anser nämligen att samhället utvecklas åt fel håll. Faktum är att över hälften av alla svenskar tror att nästa generation kommer att få det sämre än den nuvarande. Det är egentligen en ganska bisarr prognos och man skulle behöva gå sekler tillbaka för att hitta ett läge där detta verkligen skulle vara sant.

Faktum är att över hälften av alla svenskar tror att nästa generation kommer att få det sämre än den nuvarande.

Hur kommer detta sig då? En teori är att mediernas rapportering är alldeles för glåmig. Det är en gammal tanke. Tidningarna skriver bara om elände – så har folk sagt så länge det har funnits tidningar. Men tänk om det verkligen har blivit värre? Tänk om medierna har gått upp ett steg i sin svartsynthet?

Vi bestämde oss för att kolla saken. Kompisen – som heter Torbjörn Sjöström och driver opinionsföretaget Novus – hade en panel av svenskar som svarar på frågor. Bland dem fanns en hel del journalister. Vi skickade ut en undersökning om synen på framtiden, både när det gäller den egna och samhällets i stort.

Exceldokumentet med resultatet var färgkodad. Rött och grönt för de frågor där journalisternas svar på ett statistiskt säkerställt sätt skilde sig från resten av dem som svarat. Dokumentet blinkade rött och grönt som en vallokalsundersökning i Högalid. Skillnader mellan journalister och ”övriga” fanns nästan överallt. När det gällde framtidstro angående det egna yrket exempelvis. Generellt ansåg 80 procent av alla yrkesverksamma i undersökningen att de kunde rekommendera andra att söka sitt yrke. Bland journalister bara 51 procent. 72 procent av alla yrkesverksamma ansåg att det egna yrket är ett framtidsyrke, mot bara 38 procent av journalisterna.

Det är förstås inget konstigt. Journalist har de senaste åren knappast tett sig som ett framtidsyrke. Mediekrisen är något som journalister lever dagligen med; den har lett till otrygga anställningar och man får lära sig att man är utbytbar.

Mediekrisen är något som journalister lever dagligen med, det har lett till otrygga anställningar och man får lära sig att man är utbytbar.

När det gäller synen på svensk ekonomi var bilden den motsatta. Journalister var mer optimistiska än andra. Medan 39 procent av alla yrkesverksamma trodde att ekonomin kommer skulle vara sämre om fem år var motsvarande andel bland journalister bara 17. Och 17 procent av samtliga i undersökningen trodde att nästa generation i Sverige skulle få det ”mycket sämre” än den nuvarande, jämfört med bara 4 procent av journalisterna.

Även när det gällde synen på brottslighet fann vi stora skillnader. Endast var tionde journalist ansåg att problemet med brottslighet i samhället generellt var ”mycket omfattande”, men var tredje i den övriga gruppen. Journalisten var också mindre orolig för att utsättas för brott personligen.

Journalister och deras läsare och tittare har alltså olika världsbild. Orsaken till det behöver inte vara så komplicerad. Journalisternas liv är devis annorlunda. Den svenska mediebranschen genomlever sin mest omfattande kris någonsin.

Journalister och deras läsare och tittare har alltså olika världsbild.

Journalistjobb försvinner i snabb takt. Samtidigt ökar misstron mot medierna. Både i Sverige och andra länder har den misstron använts för att vinna politiska framgångar för populister. Det är inte orimligt att tro att detta gör att många journalister känner sig pressade.

Vad har då det här för betydelse för bevakningen? Jo, om journalisterna är mer otrygga i sin egen arbetssituation än andra, innebär det att de är mer benägna att rapportera om elände? Exempelvis om risker för arbetslöshet och ekonomiska problem? Kanske ger detta en negativare beskrivning av arbetsmarknaden som stort då? Flera frågor som var medialt stora frågor de senaste åren är sådana som befinner högt upp på agendan i journalistens egen vardag: bemanningsbolag, anställningstrygghet, riskkapitalets vinst på bekostnad av anställda.

Hur förklarar man skillnaden i syn på samhället i stort då? Kanske har journalisterna en mer realistisk uppfattning om verkligheten bakom rapporteringen? Mediernas berättelser är ju ofta tillskruvade och fokuserar på extrema händelser. Journalisterna är mer medvetna om det och kan dra rimligare slutsatser när de vet vad som ligger bakom enskilda svarta rubriker.

Mediernas berättelser är ju ofta tillskruvade och fokuserar på extrema händelser.

Hur påverkar tendensen att journalister i lägre grad oroar sig för brottslighet – både för egen del och för andras? Det är än svårare att spekulera om. Kanske förekommer rent av en motsatseffekt – att brottsligheten som generellt samhällsproblem beskrivs mindre utförligt? Att riskerna tonas ner?

I en tid när mediernas bild av verkligheten alltmer kommit att ifrågasättas av populistiska intressen tror jag den här typen av frågor är viktigare än någonsin att diskutera. Att medierna ibland gör missar beror ytterst sällan på att någon avsiktligt försöker vilseleda. Däremot finns det massor av andra möjliga felkällor. Kanske inte lika intressanta för konspirationsteoretikern, men väl för alla oss som bryr oss om bra journalistik.