Socialdemokratin förstår inte hur resurser skapas

Socialdemokratin har ett väsenligt och grundläggande problem med sin ideologi och dess överföring till politiska åtgärder. Det är att cirka 70–75 procent av befolkningen inte delar den världsbild Socialdemokraterna försöker torgföra som den enda rätta. Vi lever i ett politiskt system där vi tar för givet att den som kan mobilisera en aldrig så liten majoritet för en fråga (eller i varje fall inte emot) har rätt. Då är detta inte tillräckligt som underlag för att bestämma hur statens åtgärder ska utformas.

Av olika undersökningar (till exempel SCB:s partisympatiundersökning från maj 2017) framgår att stödet för socialdemokratin är starkast bland de äldre. Skulle 18–29-åringarna bestämma skulle Alliansen kraftigt överstiga de rödgröna i mandat, men Sverigedemokraterna bli än starkare än i dag. Socialdemokratin har således knappast svaret på framtidens utmaningar, om man ska tro väljarna.

Den kaxiga självbild som finansplanen är skriven utifrån, som vibrerar av samma tonårsartade uttryckssätt som finansministern ofta använder, är mot den här bakgrunden minst sagt märklig. Socialdemokratin har inte förmått att förnya sig under den gånga mandatperioden och styr trosvisst med backspegeln som utsiktspunkt in i en framtid som tycks alltmer osäker för partiet.

Företagen finns knappt i socialdemokratins världsbild, annat än som beskattningsobjekt.

Årets höstbudget har närmast kliniskt har rensats från, eller bortsett från, alla resonemang som kan förklara eller understödja hur resurser skapas i ekonomin, som om man så önskar kan tas i anspråk av det politiska systemet för olika åtgärder. Under stora delar av mandatperioden har socialdemokratin varit företagarfientlig i sin politik; nu har den blivit företagarförnekande. Företagen finns knappt i socialdemokratins världsbild, annat än som beskattningsobjekt.

Statens ekonomi, och den totala offentliga ekonomin, var under ett antal år under Alliansregeringarna, enligt budgetpropositionens världsbild, på väg att helt utarmas och befann sig i ett allmänt moras. Genom att höja skatter och öka olika regleringar har nu socialdemokratin, med stöd av miljöpartister och vänsterpartister, ställt allt tillrätta. Allt detta har skett utan att man på något sätt fått något stöd från företagsamma företag och människor som dagligen strävar efter att skapa värden och effektivisera sina verksamheter. Nej, det påstås ha skett genom socialdemokratins beslut om skatter och regler.

Sverige behöver ett skattesystem som främjar sparande och arbete, men har ett system som motiverar till konsumtion, lån och att dra sig undan från arbetsmarknaden.

Under trycket av vass internationell konkurrens är det närmast axiomatiskt att svensk ekonomi behöver reformeras strukturellt för att långsiktigt klara av de höga ambitioner som många partier har. Sverige behöver ett skattesystem som främjar sparande och arbete, men har ett system som motiverar till konsumtion, lån och att dra sig undan från arbetsmarknaden.

Att vi lever farligt med en cementerad bostadsmarknad som fastnat i en marxistisk planhushållning på hyreslägenheter och en överhettad högbelånad marknad för ägda bostäder, har utretts och påpekats så många gånger av inhemska och utländska analytiker att argumenten är välkända för alla. Men reformer uteblir.

I stället får vi glättiga ideologiserande resonemang som snarare är fromma förhoppningar än verklighetsförankrade bedömningar.

Att de höga migrationsflödena ställer krav på förändring av arbetsmarknaden så att stora grupper med låg utbildningsnivå ska kunna ges meningsfulla arbetsuppgifter, är mer eller mindre självklart. Så även att det sannolikt måste innebära lägre löner för att de aktuella jobben inte kan betalas med mer. Men socialdemokratin vill inte se problemen.

Årets budgetproposition är inte bara ett sorgligt exempel på hur politiken kan förledas att förlita sig på ideologiserande när realism är vad som krävs. Den säger också något väsentligt om Sveriges politiska system i stort. Vi saknar ett politiskt system som klarar av att ta ansvar för de verkliga underliggande frågorna i samhället och i ekonomin. Vi saknar ett politiskt system som förmår att tala om hur värde skapas och hur vi ska slå vakt om fortsatt värdeskapande. I stället får vi glättiga ideologiserande resonemang som snarare är fromma förhoppningar än verklighetsförankrade bedömningar.

Budgetpropositioner med så svagt innehåll borde inte få förekomma.

Budgetpropositionen för 2018 förebådar en kommande mandatperiod med verkligt stora omprövningsbehov. Vi kommer att behöva korrigera de senaste årens orimliga penningpolitik med lågräntepolitiken. Bostadsmarknaden kommer inte att tillfriska innan vi reformerar den. Arbetsmarknaden kommer inte att kunna möta kraven på att finna nya arbeten för nyanlända förrän den reformeras i grunden. Statens kärnområden som försvar, rättsväsende och utbildning kommer att kräva allt större resurser.

Vi går problematiska tider till mötes. Regeringen och socialdemokratin står utan analys och verktygslåda; oppositionen står handfallen och utan självförtroende. Risken är att tilltron till demokratin blir lidande. Budgetpropositioner med så svagt innehåll borde inte få förekomma.