Leif Cassel blev aldrig lika berömd som sin far, nationalekonomiprofessorn Gustav Cassel, men han var dock förste vice ordförande i Högerpartiet 1956–1965 och andre vice talman i andra kammaren åren 1965–1970. Hans memoarbok Såvitt jag minns, som utkom 1973, präglas av hans humor och även av en orädd förmåga att se den verklighet som få andra på den tiden talade om.

I memoarboken finns ett kapitel om hur den tidens storfinans bockar sig för de makthavande socialdemokratiska politikerna ”som välkammade skolpiltar”. Han berättar om ett möte på Arbetsgivareföreningen där Volvochefen Gunnar Engellau sa rent ut: ”Jag kan inte alls begripa varför det skall behövas några oppositionspartier. Om det är något jag vill så lyfter jag på luren och talar med Gunnar Sträng och så får jag som jag vill.”

Det var vid denna tid som en motion till LO-kongressen 1971 startade LO:s och det socialdemokratiska partiets väg mot det löntagarfondsförslag som både skulle leda till den största demonstrationen i modern tid och till socialdemokratins största nederlag, när en bred folkopinion sade nej till att genomdriva Fond-Sverige.

Själv följde jag på 1970-talet svensk politik som ledarskribent på Sydsvenskan, men började i januari 1980 på Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), numera Svenskt Näringsliv. Jag blev chefredaktör för veckotidningen SAF-tidningen och satsade på att göra om den så att den blev ett organ inte minst för ägare till små och medelstora företag, som fick framföra sina åsikter även om de inte alltid stämde överens med de uppfattningar som experterna på Blasieholmen förfäktade.

Det var en intressant tid som först präglades av 1980 års storkonflikt. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Arbetsgivarna svarade med en lockout. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF sagt ja till och den 1 maj tog samtliga LO-förbund ut över sammanlagt 100 000 personer i strejk. Punktstrejker utlöstes och 700 000 försattes i lockout. Konflikten varade fram till den 12 maj innan SAF fick ge sig och gå med på LO:s krav på höjda löner. SAF:s ordförande Curt Nicolin menade efter konfliktens slut att den hade varit en satsning för framtiden, vilket då var svårare att se än det tedde sig senare.

***

Fondsocialismen hade sin grund i den trosföreställning som präglade LO, LO-förbunden och det socialdemokratiska partiets kanslier i Stockholm under 1960-talets ekonomiska framsteg. Dessa tycktes ske närmast automatiskt och den naturliga, socialistiska slutsatsen blev att marknadsekonomin skulle överges och planstyras.

Företagaren, entreprenören, kapitalförvaltningen och kapitalförädlaren hade ingen roll i denna utopi. I likhet med situationen i dag var det politiken/staten som skulle styra välfärdssamhällenas ekonomiska utveckling. Politiker och planbyråkrater ansåg sig ha en överlägsen kunskap – entreprenören onödigförklarades.

I synnerhet framgångsrika småföretagare hade länge varit en nagel i ögat på vänstern.

I synnerhet framgångsrika småföretagare hade länge varit en nagel i ögat på vänsterns ideologiskt medvetna grupper. De hade inte ansetts ”fördelningspolitiskt acceptabla” i den svenska avundsjukans inskränkta värld.

Däremot hade storföretagare (i betydelsen teknokrater och tjänstemannadirektörer snarare än ägare) betraktats med större välvilja, ungefär som Leif Cassel beskriver det.

På 1976 års LO-kongress behandlades löntagarfondsfrågan. Rudolf Meidners och dennes medarbetares långtgående förslag klubbades av kongressen – ja, det radikaliserades till och med genom att man avlägsnade den spärr som skulle omöjliggjort fondsocialistiska maktövertaganden av småföretag.

Den politiska reaktionen blev stark. Centerledaren Thorbjörn Fälldin varnade sommaren 1976 för konsekvenserna av LO-kongressens beslut. Fälldin pekade i sitt tal på centerstämman i Ystad strax före midsommar på öststaterna som ett varnande exempel på hur det kan gå i löntagarfondssystemets förlängning.

Politiska kommentatorer konstaterade att den socialdemokratiska partiledningen blev tagen på sängen av LO-kongressens beslut. Olof Palme visade sig oförmögen att leda partiet ur det dilemma som uppstått när partiet och LO gick i otakt. Socialdemokratin förlorade makten i valet på hösten 1976 och återkom inte till den politiska makten i valet tre år senare. Löntagarfondsfrågan spelade en inte obetydlig roll i dessa valrörelser. Fondhotet var för många väljare ett avgörande argument mot en socialdemokratisk regering.

Inför 1982 års valrörelse gav Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt och LO-ordföranden Gunnar Nilsson besked som, inte minst av företagare, tolkades som löften att inte genomdriva fondsocialismen i konfrontation.

Någon enhetlig facklig opinion för löntagarfonder fanns inte heller. TCO-ledningen var förvisso socialdemokratiskt präglad men fick uppleva att kanslisocialisternas fonddrömmar inte stämde överens med en bred medlemsopinion. 

En viktig faktor bakom opinionssvängningen var den borgerliga regeringens inrättande av ett skattegynnat aktiefondsparande som lyckades väcka Stockholmsbörsen ur en lång dvala.

***

Efter den knappa valsegern 1982, som gav socialdemokratisk riksdagsmajoritet endast med kommuniststöd, inriktade sig regeringen på att så snabbt som möjligt få fondfrågan avgjord. Expertutredningar tillsattes för att belysa tekniska aspekter på fondkonstruktioner. Inom näringslivet fanns det då en falang som i likhet med Folkpartiet – där frågan drivits av Carl Tham, som senare skulle bli socialdemokrat – ville åstadkomma en ”kompromiss”.

I det SAF som jag då verkade på fanns en stark småföretagaropinion mot löntagarfondsförslaget, och inom näringslivet ökade gräsrotsaktiviteterna påtagligt efter LO:s och det socialdemokratiska partiets kongresser 1981. På Storgatan där Industriförbundet, storföretagens organisation, hade sina lokaler var stämningen något mera likt den som Leif Cassel beskrev i sin memoarbok. Där och på andra håll – som i SNS – funderade man på hur en ”kompromiss” skulle se ut.

Mitt arbete på SAF-tidningen handlade i hög grad om att ge utrymme åt kritiska företagarröster och att uppmärksamma fondkritiker som exempelvis professor Assar Lindbeck. 

Hade socialdemokratin avskrivit fondsocialismen? Många trodde det ända tills finansdepartementets fondsakkunnige Per-Olof Edin den 30 juni 1983 helt oväntat la fram ett komplett förslag till löntagarfonder (”Löntagarfonder i ATP-systemet”, Ds Fi 1983:20). Det var ett både tekniskt och språkligt komplicerat dokument (med lagtexter) som marknadsfördes som en avsevärt mildare form av fondsocialism än vad LO tidigare lanserat.

Trots Palmes, Feldts och LO-Nilssons vallöften före riksdagsvalet så skulle man nu genomdriva fondsocialismen. 

 Reaktionen från småföretagar-Sverige blev kraftig. Det blev rent ut sagt en folkstorm. Edins förslag tolkades som att trots Palmes, Feldts och LO-Nilssons vallöften före riksdagsvalet så skulle man nu genomdriva fondsocialismen. Det var inte teknikaliteter eller lagtext som denna starka opinion nu vände sig mot. Det var inriktningen och målet som utlöste reaktionen.

Vreden tog sig många uttryck. Trycket på näringslivsorganisationerna att göra något växte. Och man började göra saker runt om i landet.

De företagargrupper som bildats före riksdagsvalet aktiverades nu. Genom ”fondhörnor” över hela landet spreds motståndsrörelsens budskap. Kravet till den socialdemokratiska regeringen var klart: lägg ner fondplanerna!

Frågan om vad fonderna skulle vara bra för behandlades inte i Edins PM. Detta förakt för näringslivets mångåriga kritik av löntagarfondstanken upplevdes som klart provocerande. 

När företagare på Öland den 28 juli ville ordna en debatt om Edins förslag vägrade alla tillfrågade socialdemokrater att ställa upp. Däremot kom Thorbjörn Fälldin, Staffan Burenstam-Linder och Bengt Westerberg till Borgholm och talade enligt TV2:s Rapport till en publik större än den som Carola Häggkvist samlat där dagen före.

Det var så marschen mot 4 oktober började.

Omslagsfoto från demonstrationen den 4 oktober 1983: Håkan Lindgren/Aftonbladet/IBL Bildbyrå