Skandalerna som borde sätta punkt för S krig mot vinsterna

ABF, som 1912 bildades av Socialdemokraterna, LO och Kooperativa Förbundet, är i den interna S-retoriken nära nog så långt ifrån ”den kapitalistiska samhällsordningen” det går att komma. Här finns inga vinstdrivande företag inblandade i verksamheten. Allt i ABF vilar tvärtom på den egna politiska och ideologiska värdegrunden.

I Stockholmsområdet går ABF så långt som att göra anspråk på att vara en samlingsplats för hela den breda vänstern, för alla krafter som kritiserar marknadsekonomins fundament, genom att varje år arrangera ”Socialistiskt Forum”. Måhända har forumet ett märkligt namn, mer än 30 år efter murens fall, men benämningen har i alla fall fördelen att den inte kan missförstås: Har du med ABF att göra så garanteras frånvaro av de marknadslösningar som enligt grundarna skapar ”sår på samhällskroppen” och inte minst problem i välfärdstjänster som driftas i förhatlig aktiebolagsform.

ABF:s verksamhet hade blivit en samlingsplats för kriminalitet och bristande ledarskap.

Allt det där har vi hört förut. Men så briserade skandalen i Botkyrka. Problem som i ABF-grundarnas retorik uppstår genom själva vinstintresset, hade nu bevisligen ätit sig in i den egna driften. Fritidsgårdarna i ABF:s egen regi – med skattefinansierad verksamhet för barn- och skolungdom – visade sig enligt Polismyndigheten vara en samlingsplats för kriminalitet, låg kvalitet, bristande ledarskap och mängder av grovt olämpliga inslag.

En bra bit från ABF, men med nära anslutning i tid, exploderade ytterligare en skandal i en annan välfärdstjänst. En kommunal skola i Skåne tvingades stänga efter beslut av huvudskyddsombudet. Verksamheten kunde inte längre upprätthålla den slags goda kvalitet som bland annat garanterar skolbarnens säkerhet.

Konsekvenserna här är bra, för dåliga verksamheter ska kunna stängas. Men frågan efter ABF:s haveri, liksom efter skolstängningen i Skåne, är om det inte på kort tid ännu en gång illustrerat svagheterna i det ideologiserade politiska synsätt som hänger upp egen världsbild på driftsform?

Faktum är att det anekdotiska exempel som S-ledaren Magdalena Andersson använde sig av i hela valrörelsen 2022, för att understryka problem med ”marknadsskolan”, i själva verket var hämtad från en non-profit-baserad verksamhet, nämligen stiftelsedrivna Römosseskolan i Göteborg. Alltså ytterligare en driftsform med gigantiska problem som inte var ett vinstdrivande aktiebolag.

Det går förstås att hitta bra och dåliga skolor, fritidsgårdar, vårdcentraler eller äldreboenden med alla typer av driftsformer. Det måste ju rimligen alla seriösa politiker hålla med om. Men drivkraften bakom S-kampanjen mot aktiebolag i välfärdssektorn bygger nu på andra överväganden. ”Frågan om marknadsmekanismer i välfärden är ständigt aktuell. Att adressera den tydliggör därtill socialdemokratiska värderingar och fungerar mobiliserande gentemot personer som står S nära” som Socialdemokraternas valanalysgrupp nyligen formulerade det.

Om driftsform är Socialdemokraternas enda svar i välfärden mobiliseras snart enbart de egna medlemmarna.

Lustigt nog ställer samma valanalys frågan hur andra partier kunde vinna 2022 års viktiga valdebatt om sjukvårdsköer och tillgänglighet? Det finns en uppenbar förklaring i det jag nyss citerade. Om driftsform är det enda svaret i välfärdsfrågorna så mobiliserar det till slut bara de interna medlemmarna.

Men det finns flera, som kan sägas vara ”socialdemokratiska”, skäl för S-oppositionen att sluta snöa in på driftsform. Detta utöver det faktum att retoriken aldrig verkar hjälpa dem i valen.

• Den svenska lösningen med gemensamt finansierade tjänster, där alla oavsett bakgrund kan välja utan att betala extra, sprider livschanserna till fler. Det finns inte färre privata verksamheter, såsom privatskolor, i jämförbara länder – men de privata avgifterna som där krävs för att nyttja tjänsterna stänger de flesta ute. Om Socialdemokraterna mot förmodan någon gång skulle få genomslag för sin kampanj mot skattefinansierade privata verksamheter så bäddar man politiskt för mer av ”private pay” med en helt tudelad svensk välfärd som följd. Välfärden blir inte längre ”generell”.

• Non-profit-verksamheter och stiftelser är ofta mycket bra som alternativ. Men samtidigt visar forskningen tydligt att dessa verksamheter är som mest segregerande. Stiftelserna vill nämligen förfina inom befintlig volym. Incitamenten att kopiera framgångsrik verksamhet och expandera, såsom hos aktiebolag, finns inte. Det blir därför få som kan välja trots långa köer och växande efterfrågan med enbart stiftelser som komplement till offentlig drift.

• Utan en reell valfrihet i välfärdstjänsterna så minskar också legitimiteten för den typ av välfärdsstater med högt skattetryck som Socialdemokraterna säger sig vilja slå vakt om. Detta visade redan Maktutredningen för flera årtionden sedan. Ett grundläggande skäl till att den politiska striden om offentligt finansierade tjänster i stort sett avstannade för mer än tjugo år sedan är individualiseringen av tjänsterna. Nedlagd valfrihet bäddar för nya generella strider om det offentliga åtagandet, och en ännu starkare känsla i medelklassen att samhällskontraktet inte levererar i andra änden av skattetransaktionen.

• Att som nu kampanja mot näringslivets möjlighet att hjälpa till genom privata företag i samhällsbygget är på sätt och vis dessutom ett brott mot den svenska framgångshistorien med välstånd och jobb. I alla fall som Socialdemokraterna själva brukar vilja berätta den: Ett land där läkemedelstillverkaren Astra växte sig stark med utbyggnaden av sjukvården, där LM Ericsson expanderade i samarbete med Televerket och där IKEA växte fram i hägnet av det offentligt framdrivna bostadsbyggandet. Det mer socialistiska anslaget i senare års retorik mot en hel bransch är ett tydligt brott med det blågula offentlig-privata samarbetet.

• Då kan vi lägga till att redan Erlander förklarade ”den svenska blandekonomin” på sina resor utomlands just med modellen att en offentlig marknad, betald av skattemedel, köpte varor och tjänster av privata vinstdrivande företag. Denna offentliga marknad har successivt, fram till idag, växt till omkring 1 000 miljarder, inkluderat de statliga bolagens inköp av tjänster. Stegvis har fler varor och tjänster lyfts in i modellen, välfärdstjänsterna är inkluderade sedan ett 30-tal år. För övrigt skrev samme Erlander redan i sin skrift ”Valfrihetens samhälle” att kraven på valfrihet hela tiden skulle öka i takt med högre utbildningsnivå och annan önskvärd utveckling. Socialdemokraternas nuvarande fokus på driftsform avviker från denna svenska modell och tidigare erfarenhet.

• Därtill har blandningen av de olika driftsformerna inte bara inneburit eftertraktad valfrihet för elever, föräldrar, patienter, äldre och anhöriga. Den har också givit välfärdens medarbetare såsom lärare, läkare och omsorgspersonal möjlighet att välja arbetsgivare. Fackföreningsproducerade medlemsenkäter, när de görs, visar ofta att privata arbetsgivare många gånger föredras inte minst på grund av närheten till chefen och större upplevda möjligheter att påverka arbetsplatsen. Konkurrensen har gynnat även personalen. Stängd valfrihet innebär stängda möjligheter även för de välfärdsarbetare, inte sällan i LO-yrken, som Socialdemokraterna vanligtvis vill ska vara deras väljare.

• Sedan valfriheten infördes har det de facto varit fler socialdemokratiska regeringar än borgerliga under de årtionden som välfärdstjänsterna blivit alltmer individualiserade. Jag har varit med så länge att jag minns en av huvudpoängerna från det socialdemokratiska politikutvecklingsarbetet ”90-tals-programmet”. Slutsatsen var att Socialdemokraterna skulle bli medborgarnas företrädare gentemot systemen, och inte längre uppfatta sig själva som systemkramare i form av planeringsbyråkraternas, eller den offentliga produktionens, företrädare gentemot medborgarna. Oavsett de senares vilja. Numera förefaller allt detta tankegods närmast övergivet av all retorik mot mångfalden av driftsformer.

• Slutligen skulle man kunna tänka sig att ”det statsbärande partiet” vid sidan av Moderaterna, skulle vilja värna sin tradition av att stå för långsiktiga spelregler gentemot näringslivet. Detta för att skapa trovärdighet och hållbara förutsättningar för investeringar i jobb och tillväxt i Sverige. Också i detta fall ser vi ett brott med en insikt som tidigare funnits. Nu är Socialdemokraterna de facto beredda att slänga 30 års regelverk över bord för en stor, växande och viktig svensk bransch. Detta i en tid av allt friare kapitalflöden där näringslivet självklart investerar på de marknader med bäst förutsättningar. Sverige har i förhållande till folkmängd lyckats skapa fler internationella företag än i stort sett någon annan nation i världen. Det har byggt på just stabila spelregler. Den nutida retoriken från S-håll blir till en signal inom alla sektorer och branscher att i Sverige kan regelverken plötsligt rivas upp över en natt av politiska, för att inte säga partipolitiska, skäl.

S-skandalen i Botkyrka rullar vidare, och vi har ännu inte sett slutet på vad som startade i grovt misskötta skattefinansierade fritidsgårdar. Här finns mängder av lärdomar att dra. När partierna blir mindre, och tillsammans inte samlar mer än drygt tre procent av befolkningen som vill vara medlemmar, så räcker det med färre än tio nyvärvade individer i den egna föreningen för att få övervikt att avsätta en folkvald legitim personkryssad politisk ledare.

Men en av alla dessa lärdomar från S-haveriet i Botkyrka är också att ideologiskt fokus på driftsform är ett uselt sätt att läsa av de verkliga utmaningarna i välfärdens verksamheter. Kan ABF:s misslyckanden bli inkörsporten till S-interna studier och inre folkbildning i de ”socialdemokratiska” argument som talar för att den egna rörelsen bör överge sin nuvarande destruktiva hållning till människors valfrihet?