Sjunkande inflation är en game changer för regeringen

En regering som vill bli omvald ska klara av en tuff utvärdering från väljarna av hur den skött de frågor som den vann på fyra år tidigare. Men det räcker inte. Den måste även addera ny energi, med en tydlig färdriktning framåt. För svenska val vinns huvudsakligen på framtiden, inte på vad som uträttats den gångna mandatperioden.

Men ser inte nästa valrörelse redan ut som en promenadseger för oppositionen, med två av tre regeringspartier under spärren och ett socialdemokratiskt parti som går som tåget?

Under min tid i rikspolitiken var jag med om att vinna fyra val, men också om att förlora tre. Inte i något av dessa sju val sade opinionsmätningarna i inledningen av mandatperioden något om valutslagen. Ett bärande skäl är förstås den snabba politiska händelseutveckling som omkullkastar – eller delvis förändrar – agendan under fyra långa år. Ungefär som Riksbankens besked har potential att göra nu när strikt ekonomisk återhållsamhet inte längre är nödvändigt för att dämpa inflationen.

Nytillträdda regeringspartier blir alltid rejält tillplattade av opinionen det första året.

I svensk valforskning finns långa tidsserier från 1960-talet och framåt som visar hur nytillträdda regeringspartier alltid blir rejält tillplattade av opinionen det första året. Studierna inkluderar historiska data som visar hur det sedan typiskt sett vänder uppåt med starkare väljarstöd i en positiv spiral mot slutet av mandatperioden.

Samma forskning tydliggör också vad som är något av väljarkårens tyngdlag alltsedan mitten av 1970-talet och framåt. Den visar att valmanskåren nära nog alltid ger nytillträdda regeringar ytterligare en mandatperiod för att kunna avsluta det jobb som påbörjats. Först därefter kommer väljartrycket som åter leder till regeringsskifte. 

Det var bland annat detta strukturella väljarmönster som fick mig att tidigt i augusti 2022 förutspå maktskiftet i september. Även då ansågs Magdalena Anderssons popularitetssiffror stoppa en borgerlig valseger. Den utbredda borgerliga pessimismen är kanske än mer påtaglig idag. De usla opinionssiffrorna tynger ner mungiporna.

Men en sittande regering, med parlamentarisk majoritet i ryggen, har en kraftig arsenal att ta till när läget att föra en mer expansiv ekonomisk politik uppstår. Sveriges statsskuld är bland de lägsta i Europa, samtidigt som den blågula tillväxten intar jumboplats. Vårt land har därmed säkerhetsmarginaler som är större än vad som krävs vid en hypotetisk framtida finanskris. Det ger utrymme för en investeringsdriven tillväxtpolitik som också innehåller förstärkt plånboksekonomi för hushållen.  

Att injicera ny energi med en mer hoppfull beskrivning av Sveriges stora möjligheter kan därmed bli ett naturligt komplement till den förra valrörelsens dagordning kring Sveriges många betungande stora samhällsproblem.

Med hjälp av en tillväxt- och konkurrenskraftsagenda kan Sverige om 10 år vara ett mycket bättre land. 

Under mandatperioden kan riktningen i nästa steg målas som en framtidsresa. Med hjälp av en tillväxt- och konkurrenskraftsagenda kan Sverige om 10 år vara ett mycket bättre land. Med ett innovativt och växande näringsliv kan vi nå framgångar i tävlan med allt fler globala och smarta konkurrenter. Tekniska revolutioner och investeringar som öppnar nya och spännande möjligheter för jobbskapande entreprenörer och välståndsbildande företagare.

Men självklart måste en sittande regering också ha fortsatt leverans i det som var förra valkampanjens tre främsta valvinnande teman.

Med det batteri av åtgärder för att komma åt gängkriminaliteten – de inhemska skjutningarna och sprängningarna – kommer regeringen att behöva visa upp datapunkter och indikatorer som pekar på en vändning i frågorna kring den inre säkerheten. Känslan av att paradigmskiftet biter måste finnas där. Samtidigt är det ur ett väljarperspektiv snarare en fördel om hela jobbet ännu ej är gjort. Frågan får inte helt försvinna från dagordningen.

Här ser det dessutom ut som om den partipolitiska skiljelinjen kommer att hållas vid liv. Oppositionen är exempelvis emot visitationszoner, och därtill har Miljöpartiets nya språkrör redan gjort en mer generös migrationspolitik till kabinettsfråga inför nästa val. Detta i ett läge när väljarmajoriteten ser stora samband mellan brottslighet, migration och bristande integration.

När mandatperioden närmar sig slutet är Sverige redan medlem av Nato. Men försvarsfrågan, och yttre hot med växande globala geopolitiska utmaningar, kommer vara så påtagliga att regeringsprojektet att stärka den yttre säkerheten kommer att var fortsatt högst relevant.

Inom energipolitiken måste beslutet om en första reaktor vara taget, ansökningarna inskickade och väljarkåren veta var det nya kärnkraftverket ska stå.

Att Socialdemokraterna ännu inte fullt ut dragit av sitt eget kärnkraftsplåster framstår som obegripligt. Det håller osäkerheten vid liv kring vad som kan hända vid ett maktskifte vad gäller elpriserna, industrins konkurrenskraft och klimatet. Även på detta område har det nya gröna språkröret ställt ultimativa krav att aldrig stödja en S-ledd regering som medverkar till ny kärnkraft.

Men en offensiv regering kan i det nya läget vidga dagordningen till att handla om hur Sveriges ekonomi kan byggas starkare och växa nu när inflationen ser ut att ha kämpats ner.

Nu finns möjlighet att exempelvis sänka arbetsgivaravgifterna för att stärka företagens konkurrenskraft och dämpa den nyss genomlidna krisens effekter på arbetslösheten.

Nu finns möjlighet att rejält sänka löntagarnas skatter för att än en gång stimulera hushållens köpkraft samtidigt som det blir mer lönsamt att arbeta och utbilda sig. En förstärkt arbetslinje via skatteavdrag skulle komplettera det bidragstak och andra reformer som redan är planerade.

Nu finns möjlighet att tillsammans med näringslivet investera i svensk fysisk och digital infrastruktur, ge ökade incitament till företagen att investera i forskning, och attrahera och behålla nyckelkompetens.

Skiljelinjerna i svensk politik kring en ny offensiv tillväxtagenda har alla förutsättningar att bli tydlig. Oppositionen kommer i stället vilja ge ökade resurser till kommuner och regioner. Men sambandet mellan fler jobb i privat sektor och ökad BNP-tillväxt, och därmed ökade skatteinkomster, är obestridligt. Att investera i tillväxt är därför det bästa sättet att stärka försvarets, men även välfärdstjänsternas långsiktiga finansiering.

Det vi hittills sett komma ur de socialdemokratiska arbetsgrupperna handlar om drömmar tillbaka till en tid som sedan länge är historia.

Numera är jag rådgivare i näringslivet. Visst skulle jag mot bakgrund av mina tidigare roller kunna skriva en motsvarande krönika om att den nya avgörande game changern också öppnar nya möjligheter för en offensiv opposition.

Men det vi hittills sett komma ur de socialdemokratiska arbetsgrupperna efter valförlusten handlar om drömmar tillbaka till en svunnen tid som sedan länge är historia. Jag tror för egen del att det snarare är det regeringsalternativ som klarar att formulera och driva en ny attraktiv tillväxt- och konkurrenskraftsagenda som har ljusa framtidsutsikter.

Utöver sakskäl, så finns fler politiska fördelar för en regering som förmår ta chansen.

Ekonomiska strukturreformer och finanspolitik är långt utanför Sverigedemokraternas bekvämlighetszon. Dessutom mobiliseras de egna borgerliga sympatisörerna och pratarna. En stor del av nuvarande opinionsledning till de rödgrönas fördel beror i dag på demobiliserade borgerliga väljare.

När julen nu står för dörren så kanske det därför är slutet på en inledande del av mandatperioden som kommer att kännas som väldigt avlägsen kommande år.