Sjuksköterskebristen finns inte i verkligheten

Tillhör du dem som tror att det måste anställas fler sjuksköterskor om vårdens problem ska kunna lösas? Du är inte ensam. Rubrikerna om sjuksköterskebristen är många. Till och med fackliga företrädare för Läkarförbundet ordinerar fler sjuksköterskor som recept för att bota vårdplatsbristen. Även sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson menar att fler vårdplatser bara kan skapas genom att anställa mer personal med rätt kompetens – det vill säga sjuksköterskor. 

Frågan är högaktuell. I januari presenterade Inspektionens för vård och omsorg (IVO) en granskning av 27 akutsjukhus. Samtliga har fått kritik, bland annat för överbeläggningar, utlokaliseringar och överfulla akutmottagningar. Problemen är välkända, och den vanligaste förklaringen är att det saknas sjuksköterskor för att bemanna vårdplatser. Den 19:e januari, samma dag som IVO:s granskning presenterades, beslutade regeringen därför att ge Socialstyrelsen och Nationella vårdkompetensrådet i uppdrag att utarbeta en nationell plan för vårdens kompetensförsörjning. 

Men tillgången till den största bristkompetensen, sjuksköterskor, är alltså i själva verket god. Den som djupdyker i statistiken ser att svensk sjukvård egentligen inte har någon generell sjuksköterskebrist. 

År 2005 fanns det 1 075 sysselsatta sjuksköterskor inom hälso- och sjukvården per 100 000 invånare, enligt Socialstyrelsens siffror. Därefter ökade antalet litegrann, för att sedan minska marginellt igen. År 2020 var siffran 1 076 sjuksköterskor – nästan exakt lika många som 15 år tidigare. Utvecklingen av vården har visserligen gjort att det behövs mer personal till vissa insatser, men samtidigt har till exempel dagkirurgi minskat behovet till andra.

Tyskland är det enda EU-land som per capita har fler sjuksköterskor än Sverige.

Också jämfört med andra länder har svensk vård gott om sjuksköterskor. Tyskland är det enda EU-land med fler praktiserande sjuksköterskor per invånare, enligt OECD-data. 

Vårdförbundet har varit skickliga på att inpränta bilden av att många sjuksköterskor har lämnat vården. När SCB gjorde en djupare genomlysning för några år sedan framkom dock att endast åtta procent av alla sjuksköterskor arbetade med annat utanför hälso- och sjukvården. Det går säkert att locka tillbaka några av dem, men att alla som genomgått en treårig högskoleutbildning ska fortsätta på samma bana hela yrkeslivet är inte en realistisk målsättning på den moderna arbetsmarknaden. 

Vårdförbundet har också varit duktiga på att framhålla att sjuksköterskeyrket är undervärderat. De senaste åren har dock löneutvecklingen varit god; Sedan 2014 har lönerna ökat med nästan 25 procent, att jämföra med 18 procent för arbetsmarknaden som helhet. Genomsnittslönen för en grundutbildad sjuksköterska är nu 39 500 kronor enligt SCB, och 44 600 kronor för en intensivvårdssjuksköterska.

Om vårdplatsbristen bara kan åtgärdas med högre löner för sjuksköterskor, borde inte situationen bli värre i takt med att lönenivåerna stiger. Verkligheten visar alltså att Vårdförbundets linje inte är tillräcklig för att komma åt det grundläggande problemet. 

Att det finns gott om sjuksköterskor i svensk vård är dock inte detsamma som att tillräckligt många utför de arbetsuppgifter vården och patienterna behöver som mest. Sjuksköterskebristen är reell, men inte nominell. Så vad är det som har hänt? Varför har vi så få vårdplatser trots att sjuksköterskorna faktiskt är ganska många? 

Många sjuksköterskor träffar inte patienter alls.

Ett skäl är att allt fler sjuksköterskor på sjukhusen enbart jobbar dagtid. Särskilt på de stora universitetssjukhusen utlyses det många tjänster för till exempel mottagningssjuksköterskor och forskningssjuksköterskor – trots att den stora kapacitetsbristen finns inom 24/7-vården. Många sjuksköterskor jobbar också heltid som strateger eller chefer, utan att träffa patienter alls. 

Upplägget skiljer sig från arbetssituationen för läkare. Som läkare på ett sjukhus kan du i regel inte välja bort att gå jourer, och även de högre cheferna är måna om att fortsätta sitt kliniska arbete nära patienterna. De obekväma passen sprids därmed ut på fler. Bland sjuksköterskor finns istället en uppdelning: vissa grupper arbetar bara kontorstider, medan andra då måste jobba skift, vilket blir väldigt tungt i längden. 

En anledning till att det har blivit så är att facket inte prioriterar att höja ob-tilläggen. Till exempel planerar Region Sörmland att införa ett stopp för hyrpersonal, och använda en stor del av summan man sparar till att höja ersättningen för den fasta personalen som arbetar obekväma pass. Vårdförbundet hade dock hellre sett att grundlönerna höjdes. Det är som att be om att sjuksköterskor ska söka sig bort från skiftarbetet på vårdavdelningarna till kontorstiderna på dagmottagningarna. Varför jobba kväll och helg om man inte tjänar på det?

Ett annat skäl till kaoset är att löneökningarna främst har skett genom att ingångslönerna har höjts. Många gånger är det enda sättet för en sjuksköterska att få en löneökning att byta arbetsplats, vilket har lett till att många vårdavdelningar inte har några erfarna sköterskor alls. Sjuksköterskor har dessutom övertagit uppgifter både från läkare och undersköterskor. Även här har facket varit drivande, och argumenterat för att avlastning från läkare är lönsamt, medan patientsäkerheten kräver att ibland ganska basala omvårdnadsuppgifter utförs av högskoleutbildad personal. 

Självmotsägelsen är uppenbar, men inte särskilt konstig. Vårdförbundets främsta uppgift är att verka för sina medlemmars intressen.

Dynamiken mellan fack och arbetsgivare skiljer sig mellan privat och offentlig sektor. I privat sektor har facket ett intresse av att företaget inte går omkull, och får därmed starka incitament att vara en konstruktiv part. Inom offentlig sjukvård finns visserligen mindre utrymme för stridsåtgärder, men att sjukhuset kommer att bli kvar oavsett kostnad gör att det inte finns samma förutsättningar för en gemensam syn.

Det duger inte att en sjukvårdsminister upprepar fackliga talepunkter.

Den svenska modellen sätts därmed delvis ur spel i offentligt finansierade verksamheter. Det måste politiker vara medvetna om. Det duger inte att en borgerlig sjukvårdsminister bara upprepar fackliga talepunkter. Ankarberg Johansson bär givetvis inte ensam skulden för att diskussionen om sjuksköterskebristen kantrat. Journalister sätter rubriker om att det saknas sjuksköterskor utan att kolla upp hur många som är anställda på sjukhusen, och hur det förändrats över åren. Media förmedlar krav på högre löner utan att informera om hur löneläget faktiskt ser ut. 

En sak står klar: Om vårddebatten fortsätter att handla om att locka tillbaka sjuksköterskor som aldrig funnits, kommer vårdplatsbristen inte att lösas. I stället måste diskussionen handla om hur vården bäst kan ge alla de sjuksköterskor som finns tid att skapa värde för patienterna.

Vill du ha Kajsa Dovstads texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!