Idéer Recension
Sann kunskap uppstår ur kritisk prövning
Vad är kunskap och varför hotas sanningen från olika håll? Patrik Strömer har läst Jonathan Rauchs uppfordrande bok "The Constitution of Knowledge – a defence of truth", som både beskriver problem och uppmanar till moralisk resning, yttrandefrihet, sanningssökande och integritet.
Sanningen ska göra eder fria står det i Johannesevangeliet. Kunskap är makt, ansåg den engelska filosofen Francis Bacon. Ytterst få vill bli anklagade för att vara lögnare, så sanningen har betydande dragningskraft. Hur kommer det sig då att det tycks som att sanning och kunskap blir allt mer satt på undantag, medan aktivister tar över det offentliga samtalet?
Journalisten och debattören Jonathan Rauch försöker i boken The Constitution of Knowledge – a defence of truth (Brookings Institution Press, 2021) visa de historiska rötterna till ett enormt välutvecklat samhälle, där det individuella sökandet efter kunskap blir drivkraft för hela samhället. Lika viktigt är det faktum att den vetenskapliga processen fortsätter för att det skapats värdefulla institutioner som binder samman – om inte hela mänskligheten – så åtminstone de som bekänner sig till de grundläggande värderingarna.
Rauch sätter in vetenskapen i en treenighet, som han menar har liknande konstruktion; den liberala demokratin med rösträtt och institutioner som kontrollerar makten, marknadens fria sökande efter den bästa lösningen och rätten att ingå avtal med personer man inte känner, samt kunskapens grunder. Här är poängen vad som sägs, inte vem som säger det, och där kritisk prövning, replikering av tester och studier och en institutionell miljö med tidskrifter, seminarier och konferenser långsamt och tålmodigt bidrar till ökat vetande.
Karl Poppers syn på vad som är vetenskap går igenom hela boken, liksom Poppers inspiration – fallibilismen. I korthet handlar det om att man ska ställa upp hypoteser och sedan försöka visa att de inte stämmer – de ska utsättas för kritisk prövning. En falsifierad hypotes är inte användbar i vetenskapliga sammanhang eftersom den inte kan förklara den värld vi lever i. Att leta bevis som bekräftar tesen är därför mer likt propaganda och har inget med vetenskap att göra. Med den vetenskapliga metoden kan efterhand bättre hypoteser med större förklaringsvärde uppstå.
Fullkomlig sanning kan vi aldrig nå, men den provisoriska kunskap som ersatt tidigare föreställningar ligger närmare sanningen. I praktiken kan de ta lång tid innan gamla ”sanningar” ersatts av något nytt. Sanningen är därför mer att betrakta som en riktning än ett slutmål.
En annan viktig egenskap hos vetenskapen, enligt Rauch, är att kunskapen är delad. Det är först när fler människor har samma uppfattning och en liknande förklaring som vi kan erhålla kunskap i social betydelse. En ensam person kan göra tester i sitt laboratorium, men det är först när någon annan kan upprepa testerna och få samma resultat som kunskapen tagit ett kliv framåt. Problemet med att definiera kunskap kretsar kring ömsesidigheten människor emellan, det handlar inte om vad du vet eller vad jag vet, utan vad vi båda vet och är ense om.
Samtidigt är det viktigt att fullt ut respektera vetenskapens opersonlighet. ”Du kan inte klara dig med hjälp av majoritetsröstning, genom gudomlig inspiration, genom att historiskt ha varit förtryckt, genom att åberopa rättvisa, genom att tysta andra eller på något annat vis.” Det är därför som det är förståndigt för universitet och andra akademiska miljöer att försäkra sig om mångfald, då i betydelsen mångfald av idéer och perspektiv.
Den som är woke kan inte längre automatiskt stänga ned debatten.
Det kan innebära försök till breddad rekrytering och uppmuntran av särskilda grupper eller personer, men än viktigare ur ett amerikanskt perspektiv är att se till att alla professorer som undervisar inte har exakt samma ideologiska uppfattning. Och även där gäller att bemöta argument i sak, inte rikta moralisk kritik mot den person som hyser en avvikande uppfattning eller poängterar andra faktorer. Men av de exempel som ges i boken tycks det nu finnas en motrörelse på flera college i USA, där just Free Speech ses som något eftersträvansvärt och där den som är woke inte längre automatiskt kan stänga ned debatten.
Om yttrandefriheten kan framstå som kontratintuitiv (hur gör man med folk som säger saker som inte stämmer?) redan i teorin, så är det ett än större problem att handskas med personer vars syfte aldrig är att nå konsensus om kunskap. Den förre presidenten i USA är ett typiskt exempel på det. Analysen Rauch gör är att den typen av systematiskt ljugande, överdrifter, hotelser, vilseledningar eller ”alternativa fakta” har samma syfte som klassisk propaganda: det handlar om att begränsa andra människors handlingsutrymme.
Läs också:
Genom att aldrig kunna veta vad som är sant eller falskt blir det lättare för den råa makten att triumfera. Därför gäller det att vara vaksam mot sådant, men också se till att stötta dem som försvarar institutionerna. För det är endast genom opersonliga institutioner som personer med olika värderingar kan enas om vad som är sant. Kanske satte fyra år med ett fullfjädrat troll vid makten något frö till en motreaktion?
Att tvinga någon att tycka på ett visst sätt eller att förhindra någon att uttrycka sina åsikter är inte förenligt med frihet. Samtidigt vill vi inte ha ett samhälle eller en kultur som bygger på att lögner är acceptabelt. Så hur ska vi då handskas med personer som sprider lögner? Svaret är, enligt Rauch, att så långt som möjligt försöka tillämpa grundläggande vetenskaplig metod även i det vardagliga samtalet. Den som går på person och ifrågasätter någons moral bör få frågan ”Vilka är dina argument i sak?” och då finns det två alternativ: Antingen kommer argument som kan värderas, kritiseras eller bekräftas eller så kommer inget.
Det enda som återstår är att fortsätta vara intellektuellt hederlig.
I det senare fallet bör den personen tills vidare anses som frivilligt tillbakadragen från det offentliga samtalet. När argumenten dyker upp kan personen släppas in i den gemenskap där argument möter argument. Kanske är det utopiskt? Men på samma sätt som vi aldrig kan nå fullständig kunskap om något, så blir samhället aldrig färdigt. Tryckpressen etablerades i Europa i slutet av 1400-talet och i flera sekler och långt in på 1900-talet var tidningar i stor utsträckning en slasktratt, likväl som korrekt information till betydligt fler intresserade. Lagom till att medieetiska regler blev överordnad norm inom journalistiken, kom internet och senare digitala media. Nu är vi tillbaka igen i en ny miljö med nya förutsättningar och det kommer att ta tid innan vi alla lär oss att bete oss respektfullt mot den som tycker annorlunda.
Det enda som återstår är att fortsätta vara intellektuellt hederlig, tålmodigt förklara sig och ständigt vara beredd att ompröva sin ståndpunkt när det finns övertygande skäl.