Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Applebaum och adelsståndet hade suttit i samma båt

Idag låter det ibland som att sociala medier och dess algoritmer orsakat allt ifrån valet av Trump till den ökande psykiska ohälsan. De stora techbolagens kritiker börjar dock låta allt mer som 1700-talets adelsstånd, skriver Henrik Dalgard.

Anne Applebaum har varit en av många som kritiserat de stora techbolagen de senaste åren. Bild: Wikimedia Commons.

År 1996 publicerade den politiska aktivisten John Perry Barlow det elektroniska manifestet”A Declaration of the Independence of Cyberspace”. Det var en tid då framväxten av internet började ta fart på allvar, och Barlows text var ett stridsrop mot de stater som ville reglera den nya revolutionerande plattformen. Optimismen i Barlows argumentation är slående. Internet var en plats där staters traditionella makt inte var applicerbar. Där skulle människor vara fria att samverka, utbyta åsikter och skapa ett nytt socialt kontrakt från grunden. Om bara lagstiftarna höll sig borta skulle internet blomstra och mänskligheten nå nya höjder. 

När internet i dag diskuteras låter det som vi befinner oss i ett avsnitt av Black Mirror

Om bandet spolas fram till i dag är kontrasten stor mot 90-talets optimistiska tongångar. När internet och dess aktörer i dag diskuteras låter det som vi befinner oss i ett avsnitt av Black Mirror snarare än i färd med att skapa ett nytt fritt drömsamhälle. Kritik riktas ständigt mot de stora techföretagen, som Google och Facebook, vars algoritmer beskrivs ha orsakat allt från valet av Donald Trump och Storbritanniens utträde ur den EU till den ökande psykiska ohälsan hos unga. 

De dystra tongångarna kan exempelvis ses i den populära Netflixdokumentären ”The Social Dilemma som inom en månad sågs av 38 miljoner hushåll. Men den kanske mest välformulerade kritiken mot internets rådande tillstånd går att finna i Anne Applebaums and Peter Pomerantsevs essä  ”How to put out Democracy’s dumpster fire” i tidskriften The Atlantic.

De två författarna tar avstamp i den franske filosofen Alexis de Tocquevilles bok Om demokratin i Amerika från 1840. Tocqueville argumenterade i boken för att anledningen till att det demokratiska systemet fått fäste i USA till skillnad från i Tocquevilles hemland var att det i USA även gick att finna en demokratisk kultur.

Landet hade en stor grad av lokalt självstyre där politiska beslut fattades så nära människor som möjligt, och amerikanerna praktiserade även demokratiska vanor utanför det politiska. Man träffades i föreningar och små sällskap för att utbyta idéer och starta olika typer av gemensamma projekt. Det amerikanska civilsamhället var med andra ord den väv som fick landets institutioner på nationell nivå att hålla samman. 

Peter Pomerantsevs hävdar att sociala medier slagit sönder den demokratiska kulturen. Bild Wikimedia Commons.

Det är denna demokratiska kultur Applebaum och Pomerantsev menar att det moderna internet slagit sönder. Människor agerar inte längre aktivt i samhällslivet genom civilsamhället utan har isolerats till att bli passivt regerande aktörer på sociala medier. Man möter inte längre sina medmänniskor på den lokala föreningen för att diskutera och genomföra gemensamma projekt. Istället premierar algoritmer, på exempelvis Twitter och Facebook, inlägg som provocerar snarare än sansad debatt och diskussion, vilket fört med sig en politisk polarisering och ett hätskt samhällsklimat.  

Det är en välformulerad kritik men bakom den gömmer sig en människosyn som rimmar illa med en liberal syn på världen. I dokumentärer som ”The Social Dilemma” beskrivs människan indirekt som en varelse som nästan saknar egen agens. Hon styrs av de stora plattformarnas algoritmer hjälplöst in i ett kulturkrig.

Läs också:

I artiklar som ”How to put out Democracy´s dumpster fire” tycks debattörerna ofta föreställa sig ett rousseanskt naturtillstånd, innan sociala medier och internet, där människan var god och agerade rationellt i det politiska livet. Sedan skapades internet och like-knappen, vilket lade grunden till människans samtliga laster.

Vad som glöms bort är att vi människor alltid har varit påverkade av olika saker. Vi har påverkats av familjen, den lokala debattföreningen, kyrkan, vad som står i tidningen och sägs på TV. Det som är skillnaden mellan de gemenskaper som Tocqueville observerade i 1800-talets USA och de som tagit form på sociala medier är att dagens digitala gemenskaper är helt valbara.

Människan är inte längre bunden vid de lokala gemenskaperna i staden där hon bor

Människan är inte längre bunden vid de lokala gemenskaperna i staden där hon bor utan kan fritt välja och vraka på internet. Hon kan söka sig till Reddits trådar för att diskutera vem av Noam Chomsky eller Michel Foucault som egentligen hade rätt om den mänskliga naturen, till Youtube för att ta del av Harvardprofessorn Michael Sandels föreläsningar om moralfilosofi eller till Twitter för att skriva kritiska kommentarer på centerledaren Annie Lööfs inlägg. 

Det är just friheten som nu ges människor som kritikerna av de stora techbolagen tycks vara oroliga för. Människor som tidigare inte kunde uttrycka sig ges nu möjligheten, vilket sägs driva på polariseringen och det hätska samhällsklimatet. 

Oron är i själva verket snarlik den som yttrades från civilsamhället på Tocquevilles tid när nya grupper i samhället fick möjlighet att börja agera i föreningslivet. De föreningar som Tocqueville beskrev som så centrala för den amerikanska demokratin var vid den tiden ofta stängda för exempelvis kvinnor och fattiga arbetare. Så såg det även ut i stora delar av Europa, däribland Sverige. 

Pöbeln klädde sig ju dåligt, uttryckte dumheter och luktade förfärligt. 

I Marie-Christine Skunckes läsvärda Riksdag, kaffehus och predikstol: frihetstidens politiska kultur 1766-1772 går det exempelvis att läsa om adelsståndets förfärade reaktion när de började stöta på människor från bondeståndet på de nystartade kaffehusen och restaurangerna i Stockholm. Pöbeln klädde sig ju dåligt, uttryckte dumheter och luktade förfärligt. 

Idag är det inte nya grupper som kommer in kaffehusen, utan nya grupper som tar sig in på digitala plattformar och ges möjligheten att komma till tals på ett sätt som enbart fåtalet hade möjlighet till för bara ett par decennier sedan.

Applebaum och hennes meningsfränder slipper visserligen i den digitala tidsåldern känna hur de nya grupperna luktar, men kritiken är densamma. De uttrycker dumheter som hotar den rådande ordningen och klär sig dessutom i illasittande dressmann-kostymer.   

Att människor ges tillgång till nya perspektiv och idéer är inget att vara rädd för, det är något som gör samhällen rikare.

Vad som dock bör kommas ihåg är att det var på kaffehusen och restaurangerna i städerna människor för första gången träffades och samtalade över ståndsgränserna. Detta ledde med tiden till en ömsesidig förståelse som lade den kulturella grunden till de kommande demokratiseringar under 1800 och 1900-talet.

Att människor ges tillgång till nya perspektiv och idéer är inget att vara rädd för, det är något som gör samhällen rikare. Visst, när miljarder människor ges friheten och plattformen att uttrycka sig kommer vissa åsikter vara just dumheter. Men det är något man får stå ut med för att ha det vi kallar yttrandefrihet och demokrati.