Johan Lundberg: Samhällets konkurrenskraft beror av dess berättelser

Juletid innebär för i alla fall vissa svenskar högläsning ur Bibeln. Även om det naturligtvis är Nya Testamentet som för många ter sig mest relevant, kan det finnas anledning att även ägna några tankar åt de äldsta Bibeltexternas ursprung. Och då avser jag inte det gudomliga, lika lite som det filologiskt textkritiska, utan det evolutionära.

Det märkliga med uppkomsten av människan är att homo sapiens har rätt dålig överlevnadsförmåga. Människan är helt enkelt alltför komplicerat konstruerad. Hon rör sig förhållandevis långsamt, utan riktig explosivitet och har svårt att bjuda motstånd om hon ensam eller i grupp strider mot större rovdjur. För att komma i åtnjutande av ett fångat byte på savannen gör hon i sin ursprungliga form bäst i att komma sist till kvarn, till och med efter hyenorna.

Det var först i och med att människans kognitiva egenskaper började utvecklas som hennes exceptionella överlevnadsförmåga gjorde sig gällande. Genom att reflektera logiskt och kommunicera på förhållandevis avancerade sätt blev det möjligt för större grupper av människor att organiseras. Den kognitiva revolutionen ägde rum för ungefär 70 000 år sedan.  Den innebar att man genom en alltmer sofistikerad planering kunde utveckla strategier för att ta herraväldet över starkare, snabbare och aggressivare djurarter, men också att man kunde skydda sig från olika naturförlopp och till slut utnyttja naturresurser på ett helt unikt, produktivt sätt. Genom att lära sig kontrollera och behärska naturen genom alltmer avancerade teknologiska lösningar kunde man efterhand lägga bakom sig barbariska sedvänjor som slaveri. Människan civiliserades.

Genom att lära sig kontrollera och behärska naturen genom alltmer avancerade teknologiska lösningar kunde man efterhand lägga bakom sig barbariska sedvänjor som slaveri. Människan civiliserades.

Men för att så skulle kunna ske krävdes alltså att större grupper kunde hållas samman, grupper på många tusentals personer. Och det är här som texter som de gammaltestamentliga kommer in i bilden. För hur skapar man medvetenhet om att man som individ är en del av en större gemenskap – hur får man kort sagt den enskilda individen att underordna sig kollektivet och leva i enlighet med den sorts regelverk som det är nödvändigt att följa för att kollektivet ska kunna hålla ihop? Jo, genom berättelser.

Den europeiska kulturens äldsta berättelser – de som har överlevt – härrör från nuvarande Mellanöstern. Att de överlevt beror inte minst på att de har skrivits ner. De första bevarade versionerna av episoder ur Gilgamesh-eposet antas ha överförts till kilskrift redan ungefär 2000 år före Kristus, men det som har kommit att framstå som eposets standardversion härrör från 1200-talet före Kristus. Där tycks samma översvämning beskrivas som i Första Mosebok. Den Gilgamesh som har gett namn åt eposet förefaller i sin tur ha existerat (även om han kanske inte var en halvgud och knappast blev 126 år gammal i verkligheten). Men han levde i så fall mer än ett halvt årtusende före de allra först nedskrivna versionerna, det vill säga någonstans mellan 2500 och 2800 år före Kristus.

På motsvarande sätt återberättas i de första nedtecknade versionerna av de grekiska epos som brukar tillskrivas Homeros – Iliaden och Odysséen – händelser som ska ha ägt rum många hundra år innan berättelserna tecknades ner för första gången, vilket antas ha skett på 700-talet före Kristus.

Dessa uråldriga texter är på många sätt olika, men de förenas för det första av att de har traderats muntligt i generation efter generation, under århundrade efter århundrade, ja i vissa fall under årtusenden. För det andra har dessa berättelser haft en och samma grundläggande funktion, nämligen att svetsa samman de folkgrupper inom vilka de uppstod. Genom berättelserna skapas och upprätthålls föreställningen om en gemensam historia, om ett gemensamt ursprung, om gemensamma fiender och gemensamma bragder i det förflutna. Men berättelserna kan också fungera som gestaltningar av moraliska dilemman och etiska regler.

Genom berättelserna skapas och upprätthålls föreställningen om en gemensam historia, om ett gemensamt ursprung, om gemensamma fiender och gemensamma bragder i det förflutna.

I det mest arkaiska eposet, det om Gilgamesh, handlar det om basala nödvändigheter som att reglera sexualiteten och om att mejsla fram vad man uppfattar som det sant mänskliga, mellan det djuriska och det gudomliga, mellan å ena sidan det primitivt kroppsliga och impulsiva och å andra sidan ett tänkande med insikt i visdom och esoterisk kunskap om de yttersta tingen. Men det handlar också om att vidareförmedla kunskap om riter för hantering av riktigt avgörande händelser – sådana som kretsar kring hur livet väcks och släcks.

Det finns goda skäl att mot denna bakgrund anta att samhällen med de bästa fiktiva berättelserna blev de mest överlevnadsbenägna. Och omvänt att de bästa berättelserna kunde bevaras just därför att de uppkom i samhällen som genom sina berättelser fick bäst överlevnadsförmåga.

Jag misstänker att det är få inom svenskt näringsliv eller i politiska verksamheter – eller ens bland dem som sysslar med kultur – som i dag ser berättelser som nödvändiga av dessa anledningar. Kanske gör de rätt i det. Kanske har vi rört oss så långt bort från det forntida Mesopotamien att välstånd i dag upprätthålls med betydligt mer sofistikerade medel än muntligt traderade berättelser med flera hundra eller tusen år på nacken.

Eller så kommer det i sinom tid att visa sig att det fortfarande är så att ett samhälle ytterst sett bärs upp av kvaliteten på dess berättelser – att ett samhälles kreativa kraft utgår från fiktionens förmåga att sammanbinda genom att trollbinda.

Spår av dessa arkaiska krafter ger sig hur som helst till känna i juletider. Det finns få anledningar att inte bejaka dem.