Makten över skogen glider Sverige ur händerna

Inför EU-valet 2009 frågade tidningen ATL de olika partiernas toppnamn om de tyckte att EU ska ha en gemensam skogspolitik. Alla svarade nej.

”Nej, det är en enorm skillnad mellan en olivlund i Italien och industriellt skogsbruk i norra Sverige. Ingenstans i Europa ser förutsättningarna för skogsbruk likadant ut och det är inte en gränsöverskridande fråga”, svarade dåvarande Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M). Numera är han oppositionsborgarråd i Stockholm för Moderaterna.

”Nej, inget skulle bli bättre av att centralstyrda byråkrater beslutar om hur den svenska skogen förvaltas”, sade Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter. I dag är han kampanjledare för Greenpeace.

Linjen i skogspolitiken framstår där och då som cementerad. Alla – från näringslivsvurmande moderater till Miljöpartiets fundisfalang – vill att den ska förbli en nationell angelägenhet.

Spolar vi fram tiden till december 2022 har det inte gått Sveriges väg. Makten över skogen håller på att glida oss ur händerna.

Spolar vi fram tiden till december 2022 har det inte gått Sveriges väg. Makten över skogen håller på att glida oss ur händerna. Från Bryssel har det kommit en rad förslag som på olika sätt påverkar svenskt skogsbruk. Och utvecklingen bör oroa både de som likt Christofer Fjellner vill värna brukandet och de som likt Carl Schlyter står för en bevarandelinje i skogen.

För tio år sedan var föreställningen att Sverige enbart behöver acceptera mindre EU-inblandning i skogen. Det skulle röra sig om sådant som hamnade i gränslandet mellan skogspolitiken, som är en nationell fråga, och miljöpolitiken, som EU:s institutioner har mer att säga till om. Nu framstår det som att bara spillror kommer att återstå av den nationella skogspolitiken om en rad EU-förslag går igenom.

Konkret handlar det om processer som EU-kommissionens skogsstrategi, LULUCF-förordningen, den europeiska gröna given, förnybartdirektivet, förslaget om att återställa natur samt avskogningsförordningen. Till listan kan även läggas de sedan tidigare pågående implementeringarna av vattendirektivet, fågeldirektivet samt art- och habitatdirektivet, såväl som uppfyllandet av befintliga mål om skydd av natur.

Enligt tunga företrädare för skogsnäringen kan effekterna av de nya förslagen från EU bli katastrofala.

”Varje enskilt förslag kan tyckas hanterbart, men när de staplas på varandra får vi till slut en tvångströja för svenskt skogsbruk och dess möjlighet att producera klimatnytta”, skrev vd:n i Wallenbergssfären Håkan Buskhe och tidigare statsminister Göran Persson (S) i en gemensam debattartikel i Dagens Industri.

Återigen framstår alliansen för en nationell skogspolitik som bred. En gammal socialdemokratisk statsman och en företrädare för Sveriges kanske tyngsta näringslivsgrupp förenas för att skydda självbestämmandet över skogarna och den svenska skogsbruksmodellen. Och det är inte så konstigt. Det var skogen som byggde landet, både i socialdemokratins klassiska kampsång och näringslivets historieskrivning. Sverige är ett skogsland.

Det är också till skogsbruket som Sverige sätter sina förhoppningar för framtiden. Trädråvara ska bygga den nya cirkulära ekonomin och det hållbara samhället. Träd ska ersätta stora utsläppare som betong, stål, bomull och olja.

Planen är lika enkel som den är genial. Vi hugger träd som vi använder för att bygga hus och skapa nya smarta produkter. I dessa långlivade produkter binds kol under lång tid. Det som blir över av trädet efter att stammen blivit plankor kan vi elda för att värma bostäder. Visserligen frigörs koldioxid då sågspån, grenar och bark bränns men det är bättre än att elda med brunkol eller olja, som görs runt om i Europa just nu. Dessutom skulle det gå att fånga in koldioxiden igen, genom så kallad Carbon Capture and Storage-teknik. Alltså kan råvara från skogen ersätta klimatbovar på både kort och lång sikt. Och där trädet har huggits planteras flera nya träd som kan ta upp koldioxid. Ett smart kretslopp om man likt skogsägarna har långa tidshorisonter.

Men i takt med att brådskan har ökat i klimatarbetet har argumenten vridits ur händerna på skogsindustrin. Att inte hugga skogen överhuvudtaget skulle bevara skogen som kolsänka, heter det nu från skogsbrukets kritiker. Och den här lösningen verkar ha sina tillskyndare även i EU, där allt fler förslag drar mot att stoppa skogsbruk på allt större arealer samt att ställa om skogsbruket från trakthyggesbruk till plockhuggning, vilket än mer minskar hur många träd som kan huggas.

***

Hur stor påverkan kan då förslagen från EU ha på virkesproduktionen? I brist på analyser från EU-kommissionen har den så kallade Balanskommissionen, som bland annat en rad skogsbolag står bakom, låtit ta fram rapporten ”En samhällsekonomisk analys av förändrat skogsbruk”. Författare är Runar Brännlund, knuten till Centrum för Miljö och Naturresursekonomi vid Umeå universitet, och Tomas Thuresson, ledamot i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin och vd på skogs- och lantbruksföretaget Brevens Bruk AB.

I rapporten granskas två förslag. Det rör sig dels om EU-kommissionens skogsstrategi, som ska bidra till att på sikt uppnå klimatneutralitet och målen om biologisk mångfald. Dels räknas det på ändringen av LULUCF-förordningen (Land Use, Land Use Change and Forestry). Den senare syftar till att öka de bindande kraven på kolsänka i unionen.

I rapporten konstateras att EU-förslagen slår mot ekonomin. Förändringarna skulle kunna kosta de svenska skogsägarna 10 miljarder kronor per år, förlusten för industrin beräknas till cirka 30 miljarder kronor och för samhället som helhet blir prislappen cirka 24 miljarder kronor per år. Kritiker menar att detta är ett extremantagande som bygger på ett numera nedjusterat mål för nettoinlagring av kol. Det har även invänts att det inte heller går att göra en analys som bygger på antagandet att skogsindustrin kan köra på precis som nu, då den i vilket fall som helst står inför stora förändringar.

Risken för koldioxidläckage – att klimatavtrycket flyttas till ett annat land – bedöms vara överhängande.

Än mer besvärande är dock rapportens slutsatser kring klimatnyttan av EU-förslagen. Risken för koldioxidläckage – att klimatavtrycket flyttas till ett annat land – bedöms vara överhängande. Och på den här punkten verkar invändningarna mot resultaten mindre.

Scenariot som målas upp är följande: Om EU tvingar fram att det huggs mindre i svenska skogar kan bortfallet av svensk skogsråvara ersättas på sågverk och pappersbruk med importerat trä, vilket får effekter på hur mycket koldioxid som binds i skogar i de länder vi importerar ifrån.

Men om svenska skogsbolag i stället lägger ner en del industrier och rättar munnen efter matsäcken? En sådan åtgärd lär mest leda till att människor här blir arbetslösa samtidigt som industrier i andra länder ökar sin produktion. Därmed huggs lika mycket skog, men inte i Sverige.

Orsaken till att det blir så är ganska enkel – produkterna från skogen kommer fortsätta att efterfrågas. Människor lär fortsätta att behöva toalettpapper, hygienprodukter och tidningspapper i framtiden. Trähusen slutas inte heller byggas, vilket vi i grunden bör vara glada för. Ny spännande produkter utvecklas också av träråvara, som textilier och bränslen.

I Balanskommissionens rapport slås fast:

Eftersom klimatproblemet är globalt, det vill säga det spelar ur klimatsynpunkt ingen roll var upptag eller utsläpp sker, kan det inte uteslutas att ett förändrat skogsbruk med ökat nettoupptag i svensk skog får liten eller ingen effekt på globalt upptag/utsläpp.

En säkrare linje för att verkligen minska utsläppen vore att i stället ställa allt högre krav på svenska skogsindustrier och att staten aktivt stöttar dess omställning. Näringslivet har ett betydande ansvar i hållbarhetsarbetet och svenska företag verkar villiga att ta det, om de ges rimliga chanser.

***

Vad driver då denna i värsta fall kontraproduktiva process mot ökad EU-styrning av svensk skog? Ska vi hårdra det blir det desto enklare för tysk kolkraft att fortsätta spy ut koldioxid ju mer svenska skogsägare tvingas minska sina avverkningar. Att det är en enkel lösning kanske kan spela in.

Samtidigt lär den absolut viktigaste drivkraften vara att det i EU-kommissionen finns en genuin och allvarlig ambition att värna biologisk mångfald och lägga grunderna för en hållbar värld. Frågan är dock om centraliserad europeisk styrning är den bästa modellen för det.

Fortfarande kommer vi i Sverige ihåg hur brutal och kontraproduktiv den hårda statliga styrningen av det svenska skogsbruket var under 1900-talets andra hälft. Många skogsägare tvingades genom lagkrav avverka gamla plockhuggna blandskogar för att plantera gran på allt. Det ansågs rationellt att göra då. I dag ser vi åtgärderna med andra ögon.

Blandskogar med träd av olika åldrar skapade av hyggesfritt skogsbruk är det som efterfrågas och strävas efter. Alltså driver myndigheterna på för att få fram samma typ av skogar som samma myndigheter krävde att skogsägare högg ner för en generation sedan.

Om resultatet av stark statlig centralstyrning av svenskt skogsbruk blev dåligt när det genomfördes på det nationella planet kan det bli långt värre om besluten tas än längre bort. Motiven kan vara hur goda som helst, men regleringar som ska passa både för trädbärande grekiska öar och djupa dalaskogar finns inte.

Dessutom bör vi inte vara säkra på att det övergripande politiska målet i EU förblir att skydda skogar. Den dag som makten över den svenska skogen helt ligger i Bryssel blir det än svårare för oss som bor när skogen att påverka politiken. Det gör oss utsatta för tvära politiska kast.

På tio-tjugo-trettio år är det fullt möjligt att svenska skogar kan gå från att betraktas av EU-kommissionen som en artrik koldioxidkammare till att behövas som en yta för vindkraftsetableringar. Och alla som tycker att det verkar som en kraftig överdrift bör tänka på att vi i Sverige på bara ett par årtionden har tvärvänt i skogspolitiken.

Vi har gått från att artrika eklandskap höggs ner för att bli granplanteringar till att nu försöka återskapa den typen av förlorade lövskogsmiljöer. De som var med och stakade ut den gamla politiska riktningen trodde nog aldrig att vi skulle stå där vi är i dag. Lärdomen är att allt kan ändras och ju längre bort från oss som besluten tas desto svårare är det att påverka.

Genom att kämpa för att behålla skogspolitiken som en ren svensk angelägenhet – en nationell kompetens – behåller vi makten över skogen, och vad vi vill göra med den. Även om inte alla svenska skogspolitiska beslut har varit lyckade så lär det inte bli bättre om greker och tyskar, som aldrig satt foten i en svensk tallskog, ska bestämma hur vi vårdar Sveriges kanske viktigaste resurs – för såväl miljön, klimatet och ekonomin.

Hur var det han sa, Carl Schlyter?

”Inget skulle bli bättre av att centralstyrda byråkrater beslutar om hur den svenska skogen förvaltas.”