Så slutade vi ängslas över sägner, och började älska vampyren

I The Vampire: A New History (Yale University Press) utforskar Nick Groom vampyrens förhistoria, och förmår att skildra berättelsen om en fiktiv demon med ett imponerande akademiskt hantverk.

I många avseenden har Bram Stokers Dracula från 1897 kommit att betraktas som vampyrens inträde på den kulturella scenen. Ett drama som pågått sen dess, och där den oförgängliga blodsugaren stöpts om otaliga gånger och satt nya publiker i skräckblandad förtjusning. Samtiden känner vampyren via boksuccén Twilight av Stephenie Meyer som utgavs 2005, med den gulögde vampyrvegetarianen Edward Cullen som förför den unga Isabella Swan, men också genom TV-serier som True Blood och Buffy the Vampire Slayer.

På många sätt är Grooms skildring av vampyren just det titeln utlovar – en ny historia. Delvis för att den tar sin utgångspunkt i vad som kan betraktas som ett förhistoriskt porträtt av den, men framför allt för att den argumenterar för vad vampyren kan lära oss om människan, i stället för att låta människan beskriva vampyren i ännu en ny upplaga.

Läsaren slipper dock ännu en trött analys av vampyren som monster eller sexobjekt. Groom återvänder i stället till 1700-talet, över ett sekel innan Stokers Dracula skrevs. Via sägner och folkmyter, och genom att sätta in dessa i en större historisk kontext, förmår han att förklara tillblivelsen av vampyren, både som myt och som sanning.

I denna bemärkelse har Grooms historia om vampyren två kulturella bottnar: dels den om länders och folkgruppers egen mytbildning av vampyren, och så den populärkulturella framställningen av blodsugaren. Här får man bevittna både hur vampyren kommer till liv som skräckinjagande skrock i 1700 och 1800-talets Europa, men också som kittlande karaktär på romansidor och biodukar.

Att bokens inleds med att berätta om vampyren före det att den fått kulturellt genomslag kan få den att framstå som betydligt mer uråldrig än vad den är. I själva verket är en av Grooms viktigaste påpekanden att vampyren är ovanligt ung, trots sin odödliga natur. Olikt spöken och andra skräckfigurer, som mer eller mindre växt fram som monstruöst ogräs i Edens lustgård, går det inte härleda vampyren till den religiösa historien. Även om heliga skrifter bjuder på sin beskärda del av blodtörstiga karaktärer, även bokstavligt talat, är det inte vampyrer i deras rätta bemärkelse som återges. Det kanske minst okända exemplet är Adams fru Lilith i Gamla testamentet, som drack blod från små barn. Någon odödlighet var det dock inte att tala om i det fallet, utan snarare ren och skär blodtörst, och kanske ytterligare en av de otaliga symboler för ondska som frekvent förekommer i Bibeln.

Vampyrer är med andra ord varken några barn av gud, eller för den delen djävulen. Groom menar att vampyrerna börjar figurera först långt senare, och i själva verket är barn av upplysningstiden.

I skiftet från vampyren som kulturell skröna till populärkulturell karaktär går den från blodsugande gärningsman till sensuellt kärleksföremål.

I början av 1700-talet kom de huvudsakligen östeuropeiska sägnerna om blodsugande demoner att möta upplysningstidens skri efter vetenskapliga förklaringar. Mötet blev metamorfos som blev vampyr. Resten hade vissa kallat historia, men Groom nöjer sig inte där. Genom gediget studerande av olika kulturers sägner om vampyren lyckas han formulera om den, från blekhyad romankaraktär till något som i högsta grad behandlades som en skräckinjagande realitet innan den moderna människan tog sitt förnuft till fånga och slutade tro på spöken och vampyrer, och dessa varelser förpassades till att agera kulturell underhållning.

Genom berättelsen om vampyrens förhistoria lyckas Groom urskilja ett viktigt unikum för den som varelse – vampyren behandlas inte som övernaturlig, utan snarare som en avvikelse. I denna distinktion, mellan medikalisering och mytifiering, föll vampyren snarare under det förstnämnda, och blir ett uppenbart resultat av en upplysningstid där man hellre förklarade saker med vetenskap än med skrock.

Poängerna är många, och fascinerande, och den historiska djupdykningen likaså. Stundvis blir Groom dock väl detaljerad, och gör sig själv björntjänsten att vara betydligt mer intresserad än en genomsnittlig läsare. Staplandet av den ena östeuropeiska sägnen efter den andra blir efter några sidor tämligen tröttsam. Det är först när man vänder blad och kliver in i den del av historien där vampyren gör entré som populärkulturell varelse som de verkligt intressanta slutsatserna dras.

Stokers Dracula beskrivs ofta som ett möte mellan det ålderdomliga Transylvanien och den viktorianska moderniteten i form av protagonisten Jonathan Harker. Groom lyckas dock föra in ännu en part i mötet – den tekniska moderniteten. Referenser till dåtida nymodigheter som kameror och maskinskrivande får romanen att framstå i betydligt mer aktuell dager än man kan tro, givet publiceringsåret. När vampyren går in i en kulturell högkonjunktur igen på 2000- och 2010-talet rör det sig också, likt det förra sekelskiftet, om en tid där ny teknik omvälver sin samtid.

Stokers Greve Dracula och Meyers Edward Cullen har egentligen mycket lite gemensamt, förutom det uppenbara faktum att de är vampyrer. Men det finns ändå en länk, som inte handlar om vampyren i sig, utan om den historiska kontext den porträtteras i. Kanske är vampyren, trots sin relativt korta historia, en länk till något klassiskt, nästintill tidlöst. I brytningen mellan 1800- och 1900-tal berättar Stoker historien om vampyren som förövare, i en tid av industrialisering. Efter det andra millenniets inträde porträtterar Meyer vampyren som förförare, i en tid av digitalisering.

I digitaliseringens tid, fylld av valmöjligheter och flyktiga förbindelser, blir i stället vampyrens odödlighet det som frestar.

I industrialiseringens tidsålder blev skräckhistorierna en populärkulturell vardagsflykt, med vampyren som kittlande skräckvarelse. När vampyrtrenden uppdagas igen runt millennieskiftet är skräcken inte lika exotisk längre, och närheten till de historiska myterna finns inte där för att förstärka den skräckinjagande effekten. I digitaliseringens tid, fylld av valmöjligheter och flyktiga förbindelser, blir i stället vampyrens odödlighet det som frestar. Den eviga kärleken och ungdomen som vampyren symboliserar gör att den går från förövare till förförare, i en tid där allt fler inslag i livet är tillfälliga.

I skiftet från vampyren som kulturell skröna till populärkulturell karaktär går den från blodsugande gärningsman till sensuellt kärleksföremål. Men tiden då vampyren rönt som mest uppmärksamhet säger mer om respektive samtid än om vampyren som varelse. Precis som Groom menar – vi förstår människan genom vampyren, och inte tvärtom. I detta kan man urskilja publikens längtan efter en klassisk karaktär i en allt mer föränderlig värld, oavsett om handlingen gör karaktären till monster, eller make.

I The Vampire: A New History behandlar Groom vampyren med en akademisk värdighet och lyckas därför utmärkt med att dissekera denna varelse som fenomen, och ge den flera historiska inramningar. Framför allt förmår han att sätta in den i mänsklighetens sammanhang, och ge ytterligare ett exempel på kulturen som en nyckel till människan och tiden. Denna gång träder en huggtandsprydd blodsugare fram som gick från den östeuropeiska kulturens förövare, till en populärkulturens förförare.