”Allahu akhbar, boom!” Så säger min muslimska fru Fatima ibland med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Jag har svårt att få henne att förklara vad hon egentligen menar; när jag ber henne utveckla rycker hon mest på axlarna, och fortsätter att le. Jag antar att det dels handlar om det underliga i att en tro som delas av över en miljard människor är något som många västerlänningar främst förknippar med terrorism. Men det är nog också en skyddsmekanism.

I romanen Diskretionen diskuterar den franska författaren Faïza Guène (2020) hur Frankrikes muslimer efter varje terrordåd tvingas ta avstånd från våldet, som vore terrorn något som har med dem att göra trots att de inte på något sätt delar terroristernas övertygelser. De ska nödvändigtvis ut på gatan och demonstrera för att lugna majoritetsbefolkningen: ”Oroa er inte, vi är inte som dem.” Guène menar att det i stället borde räcka att vara medmänniska och medborgare. En av döttrarna i den familj som boken handlar om säger: ”Det är en fråga om sunt förnuft, när man är fullt legitim fransman ska man inte behöva bevisa det, gång på gång på gång.”

Det är det lätt att hålla med om. Icke desto mindre går det inte att komma runt det faktum att Fatimas gud och koran är desamma som talibanernas, Al Qaidas, Islamiska statens och allt vad de heter. Och det är nog det som hennes fras ovan allra mest handlar om: hur sjukt det är att de som spränger bomber för att döda oskyldiga människor kommer från hennes civilisation, delar hennes tro, läser samma heliga bok och lyssnar på samma böner som hon. Fatima är verkligen den sista människan på jorden jag kan föreställa mig utföra ett terrordåd, och humor är ofta ett bra sätt att hantera absurditeter.

Den franskspråkiga nordafrikanska skönlitteraturen bidrar med insikter i hur terroristerna tänker. 

Islamistisk terror är inte bara absurd, utan också svår att förstå. Men det finns de som undersökt frågan. Otaliga nationalekonomiska, statsvetenskapliga, sociologiska, psykologiska och andra studier har på olika sätt mätt, analyserat och förklarat terrorismens orsaker och terroristens beteende. Men även romaner har något att erbjuda i sammanhanget, nämligen den litterära och konstnärliga dimensionen. Den franskspråkiga nordafrikanska skönlitteraturen bidrar med insikter i hur terroristerna tänker.

Det är främst Yasmina Khadra, en algerisk författare som sålt miljontals böcker världen runt, som i ett antal romaner på olika sätt har tecknat porträtt av terrorismen och terroristen. Det finns få personer i världen som med större trovärdighet än han kan skriva sådana böcker. Inte bara är han praktiserande muslim och en gudabenådad berättare, han var också officer i den algeriska armén i flera decennier, inte minst under det inbördeskrig mot islamister som under 1990-talet tog mellan 100 000 och 200 000 människoliv. Ändå har Khadra, som den store humanist han är, empati och litterär förmåga att skriva romaner som utan att ursäkta förövaren förklarar terrorn ur dennes perspektiv. Detta bland annat i en trilogi över islamistisk fundamentalism och missförstånden mellan väst och öst. 

***

Den första romanen, Les hirondelles de Kaboul (”Svalorna i Kabul”, 2002), handlar om fyra personer som på olika sätt möts i talibanernas Kabul någon gång före den USA-ledda invasionen 2001. Det är Mohsen som tillsammans med sin vackra fru, advokaten Zunaira, efter talibanernas maktövertagande har förlorat den modernitet och det välmående och fria liv de älskade. Och så är det fängelsechefen Atiq och hans dödssjuka fru Massarat.

Det börjar med att Mohsen berättar för Zunaira att han bevittnat hur en kvinna avrättats genom stening, och att han faktiskt blivit så medtagen av stämningen att han själv kastade några stenar. Hon blir rasande över att han nedlåtit sig till att delta i detta barbari och de börjar gräla. När paret i syfte att bli vänner igen tar en promenad på stan utsätts de för en förnedrande kontroll av talibaner, och medan Mohsen tvingas gå och lyssna på en hatpredikant i flera timmar har Zunaira inget annat val än att bevakad stå och vänta i den stekande solen i sin heltäckande burka. Väl hemma igen tar Zunaira ut sin frustration på Mohsen och knuffar till honom så att han snavar, slår i bakhuvudet och dör. 

När Zunaira sedan hamnar i Atiqs fängelse i väntan på att stenas till döds, blir Atiq djupt förälskad i henne. Massarat, Atiqs fru, som ändå är döende, erbjuder sig att ta Zunairis plats vid avrättningen. Man ser ju ingen skillnad på kvinnorna under burkan. När Atiq efter steningen sedan för ut Zunaira ur fängelset försvinner hon i tumultet varvid han, galen av kärlek, börjar dra av burkan av kvinnorna i folkvimlet för att hitta henne. Till slut blir kvinnornas män så uppretade av skymfen att de slår ihjäl Atiq.

Romanen beskriver en vardag präglad av rädsla, underkastelse, våld och summariska avrättningar, allt i en banal frånvaro av mänsklighet, grundläggande rättigheter och värdighet. Denna bok handlar således mindre om terrorism så som vi uppfattar ordet, och mer om vad som händer med människor i en terrorregim. Det talibanstyrda Afghanistan kan inte kallas något annat, vare sig det gäller före 2001 eller nu.

***

Den andra romanen, Efter attentatet (2005), som även har filmatiserats, handlar om Amine, en framgångsrik palestinsk kirurg som integrerats in i den israeliska eliten. En dag äger ett självmordsdåd rum i närheten av sjukhuset och Amine jobbar hårt i många timmar med att operera ett stort antal skadade människor. Väl hemma och i säng blir han uppringd och kallad tillbaka till sjukhuset, utan att riktigt få reda på varför. Det visar sig att han ska identifiera en söndertrasad kropp, hans fru Sihem. Det är nämligen hon som är självmordsbombaren. 

Under ganska lång tid lever Amine i förnekelse. Sihem hade inte uppvisat några som helst tecken på radikalisering, eller på religiös eller nationalistisk extremism. Tillsammans levde de ett bekvämt, modernt och sekulariserat övre medelklassliv med stort umgänge bland judiska israeler. Till slut får Amine ett brev som Sihem skrev precis före dådet, och då går det inte längre att förneka det uppenbara: han har varit gift med en massmörderska. 

Det hjälpte alltså inte att hon levde ett rikt och bekvämt liv, eftersom detta liv byggde på att hon förnekade sin identitet.

Amine ger sig sedan ut på jakt efter de som fått henne att bli en fanatisk och hatisk terrorist, och efter mycket om och men finner han några palestinska ledare. Men han får egentligen inga svar, inte förrän han kommer i samtal med en ung släkting till terrorist som samarbetat med hans hustru och som berättar hur han tror att hon tänkte och kände: ”Det finns ingen lycka utan värdighet, och ingen dröm är möjlig utan frihet … Sihem var dotter till ett folk som gör motstånd … Hon ville förtjäna att leva, vara värdig sin spegelbild, förtjäna att brista ut i skratt, inte bara dra nytta av sina möjligheter…”. Det hjälpte alltså inte att hon levde ett rikt och bekvämt liv, eftersom detta liv byggde på att hon förnekade sin identitet.

Amine svarar då: ”Sihem måste ha burit hatet inom sig sedan länge, långt innan hon lärde känna mig. Hon hade vuxit upp hos de förtryckta, föräldralös och arab, i en värld som förlåter varken det ena eller det andra.” Han fortsätter lite längre fram: ”För att gå så långt som att sätta på sig en massa sprängämnen och gå in i döden med en sådan beslutsamhet måste hon ha burit på en så stygg och ohygglig skada att hon skämdes för att avslöja den för mig.”

En central aspekt i romanen är skillnaden mellan religiös extremism och undertryckt nationalism som drivkraft bakom terrorn. En palestinsk militär ledare betonar just denna skillnad när han pratar med Amine om islamister och säger att dessa eftersträvar ett stort kalifat som går över nationsgränser, medan palestinska motståndskämpar ”bara är barn av ett berövat och kränkt folk som med de medel som står till buds kämpar för att få tillbaka sitt hemland och sin värdighet, varken mer eller mindre.”

***

I den sista boken, Sirenerna i Bagdad (2006), får vi följa hur en ung irakisk beduin utvecklas från en fredlig och bräcklig figur – en varelse ”gjord av porslin” med hans egna ord – till en fullblodad folkmördare. Det är något år efter den USA-ledda koalitionens invasion av landet i början av 2000-talet och Kafr Karam, en sömnig liten isolerad by, har ännu inte drabbats av något våld. Det avlägsna kriget är något man hör om på tv och läser om i tidningen. Det ska det dock snart bli ändring på.

Det börjar med att vår rollfigur – boken är skriven i jagform – är på väg i en bil till sjukhuset några mil bort, med en intellektuellt funktionshindrad ung man som råkat skära av sig några fingrar. Med i bilen är även den skadades far. När de blir stoppade av amerikanska soldater vid en vägspärr blir de tre byborna stressade av vapnen och skriken samtidigt som de är frustrerade över att inte få åka vidare. De har ju bråttom till sjukhuset. Den funktionshindrade mannen har svårt att förstå vad som händer. Han börjar därför, sin vana trogen, springa i väg varvid de amerikanska soldaterna skjuter honom sönder och samman. Det är ett övervåld som inleder en process i den unge mannen.

Men det är inte våldet som är den främsta radikaliseringsfaktorn, utan hedern.

Nästa steg är en bröllopsfest i en grannby som utsätts för en missilattack som dödar 17 personer, främst kvinnor och barn. Vår beduin åker dit för att hjälpa till med de skadade och blir chockad av åsynen av lemlästade människor, av skriken och kaoset, av de anhörigas gråt och jämmer. Pappan till ett av de döda barnen ropar: ”Var är terroristerna? (…) Terroristerna, det är de jävlarna som skickade missilen på oss.”

Men det är inte våldet som är den främsta radikaliseringsfaktorn, utan hedern. I Sverige har detta begrepp främst kommit att handla om att kontrollera unga kvinnors sexualitet, men faktum är att det, åtminstone så som det beskrivs i denna roman, är en bredare företeelse än så. Den händelse som verkligen förvandlar beduinen till en hatisk fanatiker är när amerikanska trupper genomför en räd i hans hem, på jakt efter terrorister och vapen, och då råkar släpa hans handikappade gamla pappa längs golvet så att könet blottläggs. 

Det är alltså inte det oprovocerade dödandet av en intellektuellt funktionshindrad man eller en massaker på oskyldiga firande som är det grövsta brottet, som förvandlar en vek ung man till en massmördare. Utan det är i stället det faktum att amerikanska soldater, på ett onödigt bryskt sätt men ändå utan uppsåt, bringar faderns genitalier i hans åsyn. I ett patriarkalt klansamhälle baserat på heder, som romanen tydligt visar att beduinbyn är, finns det inget värre: 

Solen kunde fortfarande gå upp, men jag skulle aldrig mer kunna skilja dag från natt. […] En västerlänning kan inte förstå, kan inte ana katastrofens omfång. Att se min faders kön var för mig som att reducera hela min existens, mina värderingar och mina hämningar, min stolthet och min unika karaktär till grov och bländande pornografi: helvetets portar hade varit mindre bistra! […] Jag visste att inget skulle bli som det var tidigare […] att vad som än händer var jag dömd till att tvätta skymfen i blod.

Hatet mot västerlandet blir så starkt att det konsumerar beduinen helt och hållet: han blir en självmordsterrorist, eller som man säger på franska med ett bekant japanskt låneord: kamikaze. Men denna gång är det inte en bomb som är vapnet, utan något mycket värre: tusen gånger kraftigare än attackerna i USA den 11 september 2001.

Sirenerna i Bagdad handlar dock inte bara om vår beduin och hans utveckling, utan också om hur de som rekryterar terrorister arbetar och fungerar. Sayed, som ursprungligen också är från Kafr Karam men som nu bor i Bagdad, är den som främst spelar denna roll. Han köper exempelvis en TV till ett av byns två caféer så att bilderna på de amerikanska soldaternas våld ska bygga upp hatet och därmed motståndsviljan bland invånarna. Han rekryterar också genom skicklig manipulation byns gäng av bråkstakar till jihadismen. Och så är han den som får vår beduin att ta på sig världshistoriens värsta självmordsdåd. 

Till slut väljer beduinen dock att inte genomföra dådet. På flygplatsen i väntan på planet som ska ta honom till Europa tittar han omkring sig och ser ett antal människor: en gammal dam som oroligt väntar på ett samtal i sin mobil, en man som med stor ömhet och glittrande ögon tar hand som sin gravida hustru och ett ungt europeiskt par som kysser varandra. Han konstaterar: ”De förtjänar att leva i tusen år. Jag har ingen rätt att ifrågasätta deras kyssar, kullkasta deras drömmar och rasera deras förväntningar.” Människovärdet vinner över fanatismens hat.

***

Det allra starkaste porträttet av en terrorist finns i en av Khadras nyare böcker. Trilogin ovan kom på 00-talet och behandlade de konflikter och attacker som var på tapeten då. Sedan dess har Frankrikes blodigaste terrordåd i modern tid ägt rum, nämligen det som utfördes i Paris i november 2015, mot konsertlokalen Bataclan, några restauranger samt idrottsarenan Stade de France. I romanen Khalil (2018) berättar Khadra om en av de belgare med nordafrikanskt ursprung som genomförde det misslyckade dådet mot Stade de France. Khalil skulle ha sprängt sig i tunnelbanan utanför arenan, men när han tryckte på knappen hände inget, bombbältet fungerade inte.

Beskrivningen av Khalil och hur han dras in i jihadismen är något klichéartad. Han har en dålig relation till sin far, hoppar av skolan, festar och ligger runt, är arbetslös och saknar såväl självrespekt som mening med livet. Dessutom skapar rasismen, diskrimineringen och utanförskapet en känsla av att han aldrig kommer att kunna tillhöra majoritetssamhället. Belgarna kommer aldrig att se honom som helt och hållet en av dem.

Sen kommer frasen från någon Khalil ser upp till, den några år äldre Lyès, som lämnat gatulivet och numera bär långt skägg och ännu längre skjorta: ”Vad har du gjort med ditt skitliv?” Khalil hittar i islamismen ett sammanhang, ett syfte och en gemenskap. Samt mening: ”Det är första gången i mitt liv som jag känner mig viktig.” Han finner en ersättning för familjen: en grupp där han ser ut som alla andra och där han får respekt, både av andra och av sig själv. Vilket sedan leder till islamismens våldsamma form: terrorismen, i ett krig mot det västerland som förkastat honom. Det är utpräglad manipulering av människor som är särskilt mottagliga för ett budskap om att sammanhang och mening handlar om att massakrera oskyldiga människor.

Men så dör Khalils tvillingsyster i en terrorattack mot tunnelbanan i Bryssel och han börjar tvivla. Handlar det inte mer om att självmordsterroristerna vill ta livet av sig, än om att de verkligen vill bedriva heligt krig? Är det rättfärdigt att döda oskyldiga människor? Är det inte bättre att han sätter sig utanför en polisstation, med en kniv i handen och ett falskt bombbälte på sig, och låter sig skjutas?

***

Även den marockanske författaren Fouad Laroui har beskrivit hur en ganska vanlig person förvandlas till en terrorist, i romanen Ce vain combat que tu livres au monde ( ”Denna meningslösa kamp som du bedriver mot världen”, 2016). Det handlar om Ali, en marockan som sedan tio år bor i Paris, där han arbetar som IT-ingenjör och lever ihop med Malika. Hon har nordafrikansk bakgrund men har levt hela sitt liv i Frankrike, är inte praktiserande muslim och talar inte arabiska. Det börjar med att Ali utan närmare förklaring, men förmodligen på grund av sitt namn, blir bortplockad från ett stort projekt han lett åt försvarsmaterialföretaget Dassault. Djupt förnedrad säger Ali upp sig och glider långsamt ner i en depression som successivt omvandlas till en jakt på en annan identitet. 

När man blir förkastad av majoriteten söker man efter ett alternativt sätt att få bekräftelse, nämligen i minoriteten, i detta fall den arabisk-muslimska. ”Den som inte är med oss är emot oss”, som George W. Bush sa. Så i stället för att hitta ett nytt jobb tillbringar Ali merparten av sin tid på diverse obskyra jihadistsajter. Till slut gör Ali och Malika slut, han engagerar sig i en islamistisk moské och hamnar sedermera hos IS i Syrien. På resan ner träffar han européer med arabisk bakgrund som berättar om sina bevekelsegrunder för att ansluta sig till den islamistiska terrorgruppen. Det handlar om västs inblandning i Mellanösterns historia, om att till skillnad från sina fransk-franska klasskamrater inte hitta något jobb efter utbildningen eller om att bli stoppad och visiterad av polisen utan särskild anledning. Diskriminering och identitet mer än religion.

Väl på plats hos IS krockar Alis ideal med den krassa verkligheten bestående av bland annat grymma avrättningar, och han börjar fråga sig vad han gör där. När han sedan inser att attentaten mot Bataclan, Stade de France och restaurangerna i Paris likaväl hade kunnat drabba Malika försöker han ge sig av, varvid han blir avrättad för flyktförsök.

Hur ska vi bekämpa terrorn om vi inte kan sätta oss in i föreställningsvärldarna hos de som utövar den?

För såväl Khadra som Laroui handlar det om att förstå och förklara terroristerna utan att rättfärdiga dem. Hur ska vi bekämpa terrorn om vi inte kan sätta oss in i föreställningsvärldarna hos de som utövar den? Det lär aldrig gå med bara våld. Och då kommer vi till en central företeelse: förnedring. För enligt bägge författarna är det detta, förnekandet av värdighet, som är terrorismens främsta drivkraft: när en människa blir fråntagen sitt värde som just människa blir hon desperat och hittar andra sätt att skapa ett sådant. 

I Khadras Les hirondelles de Kaboul var det den vackra afghanska kvinnans förnedring när talibanerna tvingade henne stå i den gassande solen, som fick henne att knuffa sin man så att han dog. Det är dessutom de andra männens förlorade heder som får dem att slå ihjäl fängelsechefen Atiq. I Efter attentatet var det avhumaniseringen av palestinierna som gjorde en självmordsbombare av Sihem och i Sirenerna i Bagdad var det åsynen av pappans genitalier som gjorde samma sak med beduinen. I Khalil är det ett utanförskap som påtvingats honom av majoritetssamhället som får huvudpersonen att vilja spränga sig själv och andra människor i luften. Och i Larouis Ce vain combat que tu livres au monde var det förnedringen i att, på grund av sitt arabiska namn, bli bortplockad från ett prestigeprojekt han lett som gjorde att Ali till slut hamnade hos IS i Syrien.

I sin bok knyter Laroui ihop den samtida förnedringen med den historiska, den som rådde under kolonialtiden. Araberna behandlades inte bara som mindre värda människor, utan också som representanter för ett underkastat kollektiv utan de rättigheter och den värdighet som alla människor förtjänar, i egenskap av just enskilda individer. I relationerna mellan det nordafrikanska och det franska, och mellan arabvärlden och västerlandet i allmänhet, är det koloniala förtrycket och förnedringen fortfarande levande.

En som beskriver mekanismen bakom hur förnedringen skapar ett oförvitligt hat och driver folk till terrorhandlingar är en av de palestinska militära ledare som Amine i Efter attentatet träffar i jakten på sanningen om sin självmordsbombare till hustru. Han säger:

Tillvaron har lärt mig att man kan leva på kärlek och vatten, på brödsmulor och löften, men att man aldrig riktigt överlever skymfer. Och jag har inte upplevt något annat än det sen jag kom till världen. […] Alla dramer är möjliga när en självkänsla trampas på. Särskilt när man inser att man inte har någon möjlighet att upprätthålla sin värdighet, att man är maktlös. Jag tror att den bästa hatskolan finns precis där. Man lär sig bokstavligen att hata vid det ögonblick då man blir medveten om sin egen maktlöshet. […] När drömmarna avvisas, blir döden den slutgiltiga frälsningen.

Det finns alltså skäl för oss i västvärlden att fundera på om och hur vi kränker araber och muslimer, såväl de som finns i sina ursprungsländer som de som valt att flytta hit. Här är det viktigt att skilja på kollektiva och individuella perspektiv. Nej, vi ska inte avhända oss yttrandefriheten och sluta publicera sådant som karikatyrer av Muhammed. Men vi bör fundera på hur diskriminering och vardagsrasism påverkar människor. Inte för att det nödvändigtvis skapar terrorister, utan för att det motverkar ett inkluderande och gott samhälle. Och så kanske vi i väst borde sluta intervenera militärt i deras länder.

Såväl Ce vain combat que tu livres au monde som Khalil slutar med hyllningar till livet. Den första bokens sista mening är en replik av Malikas bästa väninna som höjer ett glas gewürztraminer och utbringar en skål till livet, medan en av den andra bokens sista meningar står på ett vykort som den tvekande terroristen Khalil skickat till en vän: ”Den verkliga plikten är att låta leva”. Det är det svårt att inte hålla med om. Till slut väljer de livet framför terrorn. Det är ändå hoppfullt.

Omslagsillustration: Mikael Eisen

Fredrik Segerfeldts bok Från Casablanca till orten är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här. Rabattkoden SEGERFELDT20 ger 20 procent rabatt för Smedjans läsare.