Så möter vi tidens och tillvarons stormbyar
Sverige och dess kommande regering står inför stora utmaningar. Då finns lärdomar att dra från seglingens värld: Segelbåtar välter väldigt sällan runt. Blåser det tillräckligt lägger sig båten ner och vindarna blåser över. Det är bara att gå upp i vind igen och fånga vinden ånyo. Det borde vara grunden för vårt gemensamma nyårslöfte inför 2019.
Sommaren 1989 var jag gast på en Swan 44:a i KSSS första eskadersegling till Tallinn efter kriget. Det var faktiskt ganska tufft: 200 sjömil i kryss över Östersjön är inget att leka med. Djupa Östersjödyningar från ett håll, toppvågor från ett annat, vinden rakt emot. Det var lätt att bli kall, sjösjuk och modstulen. Det påminner faktiskt lite om läget i landet: de hemska rapporterna som kommer överallt ifrån. Våldtäkter, bilbränder, köer i vården. Pengarna är slut, ingen regering. Nog är det lätt att känna sig politiskt sjösjuk.
Jag var väl ingen stor seglare, men jag klarar att dra i rätt tampar, jag kan navigera sedan tiden i lumpen och jag kan göra det jag blivit tillsagd. Gott så. Vi kämpade där i blåsten så gott vi kunde och räknade minuterna tills vi skulle komma i lä från landmassan på andra sidan Östersjön. Efter att ha känt brunkolsdoften från Tallinn i mer än ett dygn angjorde vi till slut Olympiahamnen. Vi klarade det.
Den där seglatsen lärde mig en viktig läxa: segelbåtar välter väldigt sällan runt. Blåser det tillräckligt lägger sig båten ner och vindarna blåser över. Det är bara att gå upp i vind igen och fånga vinden ånyo.
Det där är faktiskt som själva livet. Jag har inte varit befriad från rejäla stormar under mina dryga 50 år, tvärtom. Ibland har livets sjögång varit särdeles svår och stormvindarna tryckt på rakt i ansiktet. Jag har känt mig så outsägligt liten i förhållande till de mötande krafterna, men faktum är att man inte välter runt. Man gör inte det. Blir vindarna för hårda får man lägga sig på sidan ett tag och låta det blåsa över. Sen går man upp i vind och låter nya vindar fånga ens segel igen, tills man har kontroll över färden. Det som kastas emot en är inte dömt att få en att gå under – man kan övervinna krafterna och nyttja dem till ens fördel. Det må ta tid, men man kommer i hamn till slut.
När 2018 nu läggs till handlingarna påminns jag än en gång om den där seglatsen. För nog har 2018 haft sina prövningar: Brexit. Trump. Den oändliga regeringsbildningen som aldrig verkar gå i mål. Den hätska samhällsdebatten. Näthat, våld, skolbränder, våldtäkter. Det är onekligen lätt att bli pessimistisk. Men ska vi hålla oss till ett nyårslöfte inför 2019 borde det bli detta: att inte ge upp. Att inte resignera för att det trycker på. Att minnas att en bra seglare nyttjar motvinden snarare än förbannar den.
Är man bara van att segla i politisk plattläns är det förstås utmanande, men för dem som verkligen vill göra skillnad är det dags nu.
Är man någorlunda samhällspolitiskt intresserad bör dagens besvärliga läge locka särskilt mycket. Är man bara van att segla i politisk plattläns är det förstås utmanande, men för dem som verkligen vill göra skillnad är det dags nu.
Jag tror att belöningen för den som vågar anta utmaningen är riklig. För att återvända till min seglingsmetafor: det väntar fantastiska andliga upplevelser på sjön. Vi är ett gammalt kompisgäng som i många år seglat på Östersjön under någon av långhelgerna i maj. Det är fantastiskt: ljuset, havet, himlarna, de kala skären.
Jag minns särskilt en gång när vi precis lämnat det yttersta havsbandet och befann oss halvvägs mot Åland. Klockan var fyra på morgonen, ljumma försommarvindar drev oss framåt, morgonrodnaden brann i orange och rött och druvblått. Kobbarna och skären bakom oss försvann i kustlinjens mörka siluett och framför oss i öster lovade gryningen ljus och värme. Vi seglade mot ljuset, och lämnade det mörka bakom oss.
Det var totalt tyst, totalt ödsligt. Inte en själ ute mer än vi på havet. Det enda som hördes var vågskvalpet, den enda rörelsen det långa suget när vi surfade på gamla dyningar. Just där och då var världen min, allt var klart och tydligt, ingenting störde, ingenting. Därute var Gud; inte förställd, utnyttjad, korsfäst, utan helt närvarande i all sin strålglans. Det är en stilla nåd att få be om den sortens närvaro någon gång i livet.
Vid sju strålade solen över havet och vakten var över. En kaffe och en limpmacka senare gled jag ner i min sovsäck under däck och lät det porlande bogsvallet vagga mig till sömns. Jag har nog aldrig sovit så gott i hela mitt liv.
För den som vågar ta tag i Sveriges problem väntar, mitt i allt det jobbiga, liknande andliga upplevelser. Att få göra verklig skillnad. Att lösa riktiga problem, inte bara glida på toppvågorna. Och för oss andra är det värt att minnas att Sverige kommer att ha en regering, förr eller senare. Den kommer styra landet så gott det går. Gör den rätt kommer vi att få en någorlunda vettig politik som bekämpar eländet vi ser omkring oss. Visst kommer det blåsa, men solen kommer också att skina på oss. Vi må längta tillbaka till eviga solskensdagar men vad hjälper det? Det är här och nu vi lever, med de förutsättningar som är oss givna. Så låt oss göra det bästa av det vi faktiskt har. Det är faktiskt inte så illa det heller.
Gott nytt 2019!