David Andersson:
Så började vänstern hata Israel
Idéer Essä
Efter Hamas terrorattack i oktober har betydande delar av både svensk och internationell vänster haft svårt att entydigt fördöma antisemitism, mord och kidnappningar av judar. David Andersson ser kontinuiteten från 60-talsvänsterns försvar för Mao och Pol Pot till dagens Hamasapologeter.
Vid en utfrågning i den amerikanska kongressen i december kunde rektorerna för Harvard, MIT och Pennsylvania inte svara på frågan om uppmaningar till folkmord på judar bröt mot universitetens uppförandekod. I kölvattnet av den kontroversen avgick nyligen Harvards rektor Claudine Gay, som också har anklagats för plagiat.
Oförmågan att ta avstånd från antisemitism är särskilt anmärkningsvärd med tanke på att antirasismen annars står högt på agendan. Som Nina Solomin påpekade i Fokus kunde man inte få en bättre illustration på de moderna raskritiska teorierna: ”När allt sorteras in i förtryckare och offer, vit och svart, mäktig och maktlös, hamnar judarna i kategorin mäktig vit förtryckare.”
Detta synsätt brukar förknippas med woke, ett begrepp som enligt Nationalencyklopedin vann insteg i medierna omkring år 2016. Men det har en längre äldre historia. I Sverige fick liknande idéer ett genombrott på 1960-talet.
Herbert Tingsten kan beskrivas som den ledande politiske skribenten på 1950-talet. Under mellankrigstiden hade han upplevt demokratins kris och den eskalerande antisemitismen i Europa och skrivit böcker om nazism och fascism. Som Dagens Nyheters chefredaktör 1946–1959 skärpte han tidningens linje gentemot Sovjetunionen. I sin första ledare, ”Folkstyrelse och frihet”, kritiserade han en demokratidefinition som kunde inkludera också länder utan åsiktsfrihet. ”Det tema som ledaren behandlar – den absoluta motsättningen mellan demokrati och diktatur – skulle Tingsten återkomma till många gånger, ja, detta tema skulle bli själva basen för hans opinionsinflytande”, skriver historikern Alf W. Johansson i en biografi.
Tingstens världsbild utmanades på 1960-talet av författare som Göran Palm och Jan Myrdal. I sin uppmärksammade bok En orättvis betraktelse (1966) menade Palm att det inte finns några demokratier i världen, det finns bara bra och dåliga diktaturer. Huvudexemplet på en bra diktatur var Kina. Genom vurmen för Maos Kina och andra regimer i tredje världen kom 60-talsvänstern att skilja sig från en äldre generation av kommunister, som hade hyllat Sovjetunionen.
I En orättvis betraktelse argumenterar Palm för att nazismens, fascismens och kommunismens brott har fått för mycket uppmärksamhet: ”Säger vi inte ständigt till oss själva och varandra: glöm inte Moskvaprocesserna, glöm inte Guernica, glöm inte Tjeckoslovakien och Grekland, glöm inte Belsen och Buchenwald, Auschwitz och Treblinka, glöm inte Ungern 1956? […] När inte en gigantisk Churchillserie spelas upp i TV domineras därför radions seriösa avdelning av andra världskrigets (europeiska) händelser, och när inte tidskrifterna ägnar specialnummer åt stalinismen och den spanska diktaturen genomströvar dagstidningarna för hundrade gången Warszawagettot eller analyserar Eichmanns personlighet.”
Uppfattningen att nazismen inte var värre än kolonialismen är gemensam för stora delar av 1960-talsvänstern.
Problemet med att ägna för mycket utrymme åt kommunism och fascism är, enligt Palm, att det leder till västerländsk självgodhet. Vi är inte nazister eller stalinister, och ondskan placeras därmed där vi inte själva befinner oss. Palm ville i stället fokusera på kolonialismen.
Uppfattningen att nazismen inte var värre än kolonialismen är gemensam för bland andra Palm, Myrdal, Olof Lagercrantz och Sven Lindqvist. ”Det finns folk som tror att mordet på judarna var unikt i sin ondska. Det är ett stort misstag […] Vår vita kristna civilisation har haft folkmordet som praxis i femhundra år”, sade Lagercrantz i en intervju 1986. Lindqvist uttryckte sig på ett likartat sätt i sin bok Utrota varenda jävel (1992): ”Auschwitz var den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade.”
Efter sexdagarskriget 1967 kom dessa idéer att få genomslag i den svenska Mellanösterndebatten. För Herbert Tingsten var försvaret av Israel en hjärtesak. I juni 1967 hölls en propalestinsk demonstration i Stockholm med Jan Myrdal och Göran Palm som talare. Myrdal förklarade att sexdagarskriget var ett ”helt vanligt erövringskrig. Ett krig för olja, jord och makt.” Israel var ett redskap för Wall Street och ”den internationella monopolkapitalismen”.
År 1969 utkom första numret av tidskriften Palestinsk front. Medverkande var Göran Palm och Staffan Beckman. Också Jan Guillou och Marina Stagh var profilerade medarbetare. Tidskriften existerade fram till 1981 och krävde hela tiden den judiska statens upplösning. Liberalerna Per Ahlmark, Ernst Klein och Thomas Hammarberg argumenterade däremot i boken Det hatade Israel (1970) för att en palestinsk stat skulle skapas bredvid Israel.
Staffan Beckman publicerade dessutom 1969 boken Palestina och Israel, som inleds med orden: ”Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir alltmer motbjudande för varje år. Det finns ögonblick då jag äcklas över mig själv och mitt skära skinn så till den grad att jag inte står ut med att vara bland afrikaner eller asiater. Jag representerar världens överklass, jag är en psykisk och ekonomisk förtryckare.”
Beckman utnyttjade också antisemitiska stereotyper i sina angrepp på sionismen.
Att västfientliga idéer fick ett så starkt genomslag i svensk debatt hängde bland annat samman med att Olof Lagercrantz blivit chefredaktör för Dagens Nyheter.
Att västfientliga idéer fick ett så starkt genomslag i svensk debatt hängde bland annat samman med att Olof Lagercrantz hade efterträtt Tingsten som chefredaktör för Dagens Nyheter. År 1970 reste han till Kina och skrev ett antal artiklar där han hyllade Mao och kulturrevolutionen. En artikel behandlar systemet med snabbutbildade så kallade barfotaläkare, och Lagercrantz ger där uttryck för en långtgående kulturrelativism. Han medger att de kinesiska läkarna gör grava medicinska felbedömningar, och hans första reaktion är skeptisk. Men sedan skäms han över sin fördomsfulla inställning: ”Att här komma till Kina med våra fördomar och vårt högmod är opåkallat. Ödmjukt lyssnande synes mig mera på sin plats.”
I samma anda anklagade Staffan Beckman västvärlden för ”psykisk imperialism”. Den hade, enligt honom, i stor utsträckning ersatt den traditionella imperialismen. Den psykiska imperialismen innebär att man värderar vissa kulturer och samhällen högre än andra. Länder med stor läskunnighet, hög levnadsstandard, demokrati och kristendom värderas högst. Länder med hög analfabetism, diktatur, feodalism och islam värderas lägst.
Efter att Lagercrantz hade pensionerats från Dagens Nyheter 1975 kom han att radikaliseras ytterligare. I sin studie över Joseph Conrad, Färd med Mörkrets hjärta (1987), skriver han: ”Den vita rasens högmod och den vita färgens gynnade ställning i politik och kultur har förvridit våra huvuden och förgiftat vårt blod till den grad att omedvetna förolämpningar mot det som är svart eller brunt inte går att förhindra. När en gång vår makt inte längre håller sanningen tillbaka kommer en storm av välförtjänt hat mot oss att bryta lös.”
Både Beckman och Lagercrantz ansåg alltså att det är berättigat att hata individer, inte på grund av vad de har gjort utan på grund av deras hudfärg eller ”ras”.
Mycket har naturligtvis hänt i världen sedan 1960- och 1970-talet, vänstern har tvingats till omprövningar. I dag försvarar få Mao eller Pol Pot. Men det finns en kontinuitet i de maktanalyser som alltid utmynnar i att västvärlden befinner sig i överläge och därför måste bekämpas.
Vi har sett det i oförmågan att hantera den ökande antisemitismen i Sverige, liksom i debatterna om Jyllands-Postens och Lars Vilks Muhammedteckningar, där många hade svårt att ta ställning för yttrandefriheten. Till och med efter Vilks död i oktober 2021 påstod Moderna museets överintendent Gitte Ørskou att hans Muhammedteckning grundar sig på en ”hatisk och kränkande ikonografi”.
Även debatten om Rysslands ökande aggressivitet har färgats av en vilja att skuldbelägga väst. Den 23 februari 2022, dagen före Rysslands invasion av Ukraina, hade Aftonbladet en artikel av sociologiprofessorn och Leninpristagaren Göran Therborn. Therborn anklagade västvärlden för krigshets: ”Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag.”
David Andersson är aktuell med boken Med skuldkänslan som drivkraft. Om svenska Israelvänner och västfiender utgiven på Timbro förlag. Boken finns att köpa här. Rabattkoden ISRAEL20 ger dig som Smedjanläsare 20 procents rabatt.