Samhälle Krönika
Så blev popkulturen en politisk maktstrategi
I Annie Lööfs och Ebba Buschs sociala medier växer politiken samman med populärkulturens uttryckssätt. Det är en smart maktstrategi, för få är beredda att ifrågasätta sina stora idoler, skriver Margareta Barabash.
När Johann Wolfgang von Goethe 1774 debuterade med Den unge Werthers lidanden uppstod ett intressant fenomen. Unga män började klä sig i gula byxor och blå rock, och dikta om olycklig kärlek. Allt för att efterlikna romanens huvudkaraktär. I tusentals drev de runt på gatorna i Preussen, Bayern och Sachsen, omtöcknade av det storslagna lidandet. Somliga gick så långt att de tog livet av sig – eftersom den unge Werther gör precis likadant.
Om romanen skrivits i dag hade vi antagligen refererat till skaran lidelsefulla ynglingar som Goethes fanbase. Beteendet är nämligen identiskt med vad vi finner i dagens populärkulturella sammanhang.
Pojkbandet One Direction var oerhört stora under det tidiga 2010-talet. En av sångarna hade en uppstoppad duva vid namn Kevin, som han ibland lekte runt med i bandets videodagbok. Kevin var från början ett internt skämt bandmedlemmarna sinsemellan, men deras följare plockade snabbt upp det och gjorde det till en symbol inom sin fandom. Det kunde exempelvis innebära att de ropade ”Titta, där är Kevin!” när de såg en duva flyga förbi.
Beteendet skapade ett normerande mönster inom gruppen och stärkte den gemensamma identiteten, men framför allt kunde fansen knyta närmare band till popstjärnorna, eftersom det gulliga skämtet fick dem att framstå som mer mänskliga.
Det skiljer 250 år mellan den unge Werther och One Direction, men kontentan är densamma. När du hyser starka känslor för ett band eller en tv-serie söker du dig gärna till andra som känner likadant. Du blir en del av en grupp som i sin tur anammar vissa normerande beteenden – en fandom.
Denna psykologiska effekt är som klippt och skuren för partipolitisk strategi.
Syftet är att framställa politikern som en idol, men också som en nära vän.
Fandomisering är ett fenomen som innebär en sammanblandning mellan politik och populärkultur. I praktiken går det ut på att ta vissa beteendemönster som utgör identiteten i en fandom och implementera dem i en politisk kontext. Syftet är att framställa politikern som en idol, men också som en nära vän. Den mest älskvärda artisten eller skådisen har ju, som bekant, markkontakt.
Vilket för oss in på Centerpartiet. Närmare bestämt, partiledaren Annie Lööfs Youtube-kanal.
Annie Lööf videobloggar på partistämman och funderar högt på vilka frågor hon kommer få på presskonferensen, med munnen full av banan. Annie Lööf äter sushi och svarar på frågor om psykisk ohälsa, som hennes tittare ställt på Instagram. Annie Lööf reagerar på sig själv i partiledardebatter och skrattar åt att hon en gång råkade bränna en del av luggen med plattången. Hon är en människa – precis som du och jag! Men hon är likväl en häftig Youtuber, en sådan som man följer och gör till förebild.
Läs också:
Ett annat exempel på fandomisering inom svensk politik är Ebba Busch. På hennes officiella Instagram lär vi oss inte bara att hon är partiledare för Kristdemokraterna, utan även ”mamma till Birger 6 och Elise 4, och matte till boxern Bella och katten Cattis”. Hon varvar allvarliga pressbilder och djupsinniga texter om att ”våldet måste upphöra” med mysiga barnutflykter och joggingrundor utmed vetefält.
Genom att utnyttja fenomen från populärkulturen blir politikern en idol som utgör navet i ett större identitetssammanhang.
Väljaren får två versioner av samma produkt. Busch är både en inspirerande stark kvinna och en bullbakande mor med bägge fötterna på jorden. Skenheligt? Möjligtvis. Men hennes inlägg får tusentals gillningar.
Genom att utnyttja fenomen från populärkulturen blir politikern en idol som utgör navet i ett större identitetssammanhang. Att vara centerpartist eller kristdemokrat blir en livsstil. Möjligtvis till och med en religion. En sådan är inte alltid lätt att lämna.
I det digitaliserade landskapet, där gränsen mellan det privata och det offentliga sedan länge är utsuddad, har väljarna all anledning att vara på sin vakt. I bästa fall ägnar sig partiledarna åt omedveten fandomisering och då skapar de förvirring kring deras egentliga roll i offentligheten. I värsta fall är det ett medvetet grepp, och då är det enbart en cynisk maktstrategi. En politiker som betraktas som en idol eller en kompis kommer ha lättare för att komma undan med lögner och maktmissbruk.
One Directions – och Goethes – fans växte upp. Kan partisterna göra detsamma?