Samhälle Krönika
S har redan förlorat valet
Socialdemokraterna torgför nu politik de bara för ett par år sedan skulle kallat för rasistisk om den kommit från höger. C och MP:s svala reaktioner visar att den spelade oron över en högerregering bara är tomma ord, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Det brukliga, när ett uppstickarparti med ett fåtal profilfrågor på dagordningen tar sig in i riksdagen, är att övriga partier tar upp konkurrensen om problembilden med nykomlingen. Så var det med Miljöpartiet och så var det med Feministiskt Initiativ; plötsligt skulle alla partier rädda klimatet och arbeta för kvinnors rättigheter.
Så var det emellertid inte med Sverigedemokraterna och deras fokus på migration. Snarare var strategin länge den motsatta. Ända sedan SD kom in i riksdagen för tolv år sedan har framför allt Socialdemokraterna framgångsrikt använt partiet, men också andra partiers försök till seriösa diskussioner kring migration och integration, som cynisk skrämselpropaganda. Det socialdemokratiska maktinnehavet under de två gångna mandatperioderna har vilat på hotet om SD:s potentiella inflytande över svensk politik. Alliansens splittring och slutliga sammanbrott är det yttersta resultatet av det.
När vi nu närmar oss valrörelsens mer intensiva skede har hotet om konsekvensen av de borgerliga partiernas normaliserade relation och samarbete med SD utgjort kärnan i Socialdemokraternas valstrategi. Samarbetet mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna har hittills uteslutande grundat sig i den gemensamma, mer eller mindre genuina, aversionen mot SD. En aversion som till allt större del vilar på den uppenbara insikten om att ett organiserat samarbete mellan högern och SD innebär slutet för Socialdemokraternas möjligheter att styra landet.
Mer av Alice Teodorescu Måwe:
Utifrån detta perspektiv blir integrationsminister Anders Ygemans (S) utspel om möjligheten att införa ett kriterium för hur stor andel människor med utländsk bakgrund som får bo i ett utsatt område särskilt intressant. Ygeman ser i intervjun framför sig att andelen boende med utomnordisk bakgrund skulle kunna vara ett av fem kriterier i klassificeringen av ett utsatt område. ”Jag tror att det är dåligt att ha områden där majoriteten har utomnordiskt ursprung”, konstaterar Ygeman som vore det mest naturliga i världen (DN 31/7).
Intressanta är också reaktionerna från de rödgröna bundsförvanterna, vars kritik inte lät vänta på sig: ”En väldigt farlig och beklaglig väg”, ansåg Centerpartiets Jonny Cato. ”Ygeman håller på med signalpolitik och splittringspolitik”, konstaterade Vänsterpartiets Tony Haddou. ”Det är ganska horribelt! Jag tycker att det är oerhört att en socialdemokratisk minister går ut och föreslår att vi ska bedriva politik baserat på etnicitet”, förklarade Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi – som vanligtvis inte brukar bekymra sig över varken styrelsekvotering eller skolbussning av barn av just integrationsskäl.
När C, MP och V tillfrågas om Ygemans utspel skulle försvåra ett framtida samarbete med S är det ingen som kategoriskt säger nej.
Den djupa splittringen mellan de rödgröna samarbetspartierna efter Ygemans utspel – en splittring som för övrigt också ses inom andra områden som Nato och energipolitiken – är inte främst intressant för att den ånyo belyser den skakiga grund som Magdalena Anderssons regeringsalternativ vilar på. Inte ens illustrationen av Socialdemokraternas instrumentella syn på individen och hennes val – av bostadsområde eller av skola för den delen – är särskilt överraskande.
Nej, det mest anmärkningsvärda i turerna kring Ygemans testballong är det som senare följer. Ty när de tre partierna tillfrågas om Ygemans utspel skulle försvåra ett framtida samarbete med S är det ingen som kategoriskt säger nej. Detta trots den stora indignationen över förslaget som sådant, och trots den upprördhet som hade varit fallet om förslaget kommit från, säg, Ulf Kristersson (M).
Vänsterpartiet lyfter istället fram att deras inflytande skulle föra Socialdemokraterna bort från ”signalpolitiken”, Centerpartiet framhåller att: ”Det är som allt annat, man får ge och ta, diskutera och samtala”. Stenevi å sin sida konstaterar visserligen att hennes parti aldrig kommer att stå bakom politik som ”baseras på var människor är födda” men tillägger att: ”vi har löst svåra frågor tillsammans med S förr.” No big deal, med andra ord.
Detta, i sammanhanget, ljumma bemötande är det anmärkningsvärda. Hur ingenting egentligen betyder någonting. Hur talet om värderingar och anständighet, om oppositionen som ett hot mot den svenska stabiliteten och demokratin, i realiteten mest är ord utan substans. Det som utmålas som en genuin rädsla visar sig mest handla om politiskt spel och ett outsinligt maktbegär.
Definitionen av rasism tycks vara att man formulerade en integrationspolitisk åtgärd före Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har tillsammans med övriga vänsterpartier ägnat drygt ett decennium åt att brännmärka och rasistanklaga meningsmotståndare som velat diskutera sakpolitik långt mycket mindre inskränkande än den som nu formuleras av en socialdemokratisk minister. Man har förnekat, förlöjligat, förhalat, för att sedan, slutligen, förespråka det som andra partier föreslagit. Detta har gjorts, ogenerat och skamlöst, på område efter område. Under tiden har samhällsproblemen fördjupats.
Detta är det anmärkningsvärda: hur politiken reducerats till en arena för kappvändande, poserande och PR, där ”narrativen” dominerar framför sakinnehållet, där skiljelinjen mellan det acceptabla och det oacceptabla är relativt beroende på avsändare, där definitionen av rasism tycks vara att man formulerade en integrationspolitisk åtgärd före Socialdemokraterna.
Det sägs att val vinns på valdagen, men det stämmer inte. Val förloras långt tidigare än så. I år förlorade Socialdemokraterna valet i månadsskiftet juli/augusti.