Alice Teodorescu Måwe: S behöver städa i de egna leden

För Socialdemokraterna har det länge varit en självklarhet att fiska röster i invandrartäta områden. I takt med att den infödda arbetarklassen i allt högre grad kapat banden med partiet har personer med utomeuropeisk bakgrund, inte sällan bosatta i storstädernas miljonprogramsområden, blivit en allt viktigare väljarbas. Men i fjolårets val lade en inte obetydlig andel av invånarna i vissa av dessa förorter sin röst på det etnoseparatistiska, relativt nystartade partiet Nyans. Partiet leds av en före detta centerpartist vid namn Mikail Yüksel som inte drar sig för att uttala sig på ett mycket osmakligt vis när han propagerar för en slags institutionaliserad separatism. 

I dagarna, efter de vedervärdiga attackerna av oskyldiga civila israeler som det jublats åt runt om i Sverige och i andra delar av västvärlden, skrev Yüksel på X (tidigare Twitter) att ”Partiet Nyans är ett kompromisslöst Palestinavänligt parti. Så enkelt är det. Försök bara smälta det. Jag kan bjuda på turkiskt mineralvatten om ni har svårt med det.”

Partiet Nyans vill komma åt Socialdemokraternas invandrade väljarbas och skyr inga medel i att marknadsföra sig som en röst för de som geografiskt bor i Sverige, men som mentalt fortsatt befinner sig någon annanstans. Denna grupp, vars utanförskap snarare ökar ju längre de bor här, har vuxit i takt med att inflödet av nya migranter ökat och de parallella samhällena cementerats. Gruppen blir därför en viktig maktfaktor vars röster kan avgöra val. För vänstern är de centrala för att kunna återfå makten, för Nyans är de centrala för att kunna ta sig in i de beslutande församlingarna och då kunna spela en vågmästarroll.

Önskan att vinna väljare med bakgrund i Mellanöstern kan vara en central förklaring till den socialdemokratiska undfallenheten gentemot antisemitism.

Det är ingen särskild långsökt tanke att detta förhållande är en central förklaring till den socialdemokratiska undfallenheten gentemot antisemitism såväl som till tveksamma kopplingar till allehanda terrorstämplade organisationer. Minns bara skandalerna inom SSU Skåne som löpande briserat, bland annat när ungdomsförbundet i Malmö år 2019 skanderade ”Krossa sionismen” i första maj-tåget.

Eller, för att ta ett nyare exempel, turerna kring den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj som Magdalena Andersson i söndagens partiledardebatt bedyrade hade ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas. Samme El-Haj som i skrivande stund figurerar i förgrunden på ett fotografi taget vid en manifestation där deltagarna bredvid honom poserar med Hamasflaggor. Samme El-Haj som, trots avrådan från partiet, i våras valde att medverka vid en Palestinakonferens där ordföranden pekats ut som ledarfigur för Hamas. Samme El-Haj som i dagarna lämnade in två riksdagsmotioner om relationen mellan Israel och Palestina. 

I den ena motionen lyfter El-Haj den så kallade ”Nakbadagen” som han kräver ska uppmärksammas i Sverige. ”’Den stora katastrofen’, var flykten och fördrivningen av invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel under 1948 års arab-israeliska krig /…/ För många av världens över tolv miljoner palestinier upplevs staten Israels tillkomst och historia som ett kontinuerligt pågående övergrepp mot palestinierna”, skriver han vidare. 

Den andra motionen, som förordar en tvåstatslösning, har också signerats av flera partikamrater, däribland de före detta statsråden, Annika Strandhäll och Peter Hultqvist. Den före detta försvarsministern Peter Hultqvist mottog i februari år 2015 ett ”Order of Merit” av Palestinas president Mahmoud Abbas som vid tillfället besökte Sverige för att uttrycka sin tacksamhet gentemot den svenska regeringen som då, som första landet i Europa, hade beslutat att erkänna den Palestinska staten. Hultqvist prisade för sina ”exceptionella insatser och hängivenhet för den palestinska saken”.

I en intervju med anledning av statsbesöket förklarade Hultqvist att han var övertygad om att Palestina ”ärligt och uppriktigt vill verka för fred med Israel” liksom att ”Jag fick 40 egna minuter med Abbas. Han är fast besluten om att verka för fred. Han har en mycket svår uppgift att driva hela Palestina till det, men han är för fred och för en målmedveten och starkare demokratisk utveckling i Palestina.” 

Samme Abbas som vägrade fördöma de terrorhandlingar som Hamas iscensatte under den gångna helgen – kidnappningar, tortyr, avrättningar som det alltså också har jublats över i Sverige.

***

Socialdemokraterna i allmänhet, och partiledare Magdalena Andersson i synnerhet, drar sig inte för att i tid och otid varna för det hot som Sverigedemokraterna påstås utgör mot den svenska demokratin. Det är på tiden att partiet, en gång för alla, städar upp i de egna leden och utesluter Jamal El-Haj. Men minst lika viktigt är att partiet genomlyser vad i partikulturen som skapar ambivalensen gentemot den antisemitism som bland annat resulterat i att den judiska befolkningen i hög grad lämnat det S-märkta Malmö. Att avstå, av rädsla för att förlora väljare i invandrartäta områden, vore en skandal. 

Regeringen, å sin sida, bör genast dra tillbaka erkännandet av Palestina, liksom det svenska biståndet. Den svenska ambassaden bör flyttas till Jerusalem. Varför Moderaterna, med utrikesminister Tobias Billström i spetsen, motsätter sig dessa åtgärder, som Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står bakom, förblir ett mysterium. 

Det är dags att Sverige slutar gulla med krafter – här som där – som använder terror, hot och våld för att kuva sina medmänniskor. I detta borde riksdagens alla partier stå enade.