Risk för entreprenörsflykt

Minnesorden var många när Hans Rausing gick bort i augusti. De berättade bland annat om de tuffa åren då Hans, tillsammans med sin bror och far, kämpade för att hålla liv i Tetra Pak. När läget var som värst tvingades familjen sälja sitt ägande i förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing och Östanå pappersbruk för att få fram kapital. Det var först med lanseringen av Tetra Brik, den fyrkantiga förpackningen vi i dag förknippar med Tetra Pak, som familjen ställdes på stadig grund.

Den fyrkantiga formen var smidigare än den tidigare triangelformade kartongen, men vad som framför allt var revolutionerade var den antiseptiska karaktären hos Tetra Brik. Från att bara hållit några dagar utanför kylskåp fick nu mjölk en hållbarhet på flera veckor, vilket möjliggjorde mjölkdistribution även i utvecklingsländer. Detta tog Hans tillvara på under sina mer än trettio år som vd på Tetra Pak, då han ledde en internationell expansion med stor framgång.

Om allt detta kunde man läsa i minnesorden. Betydligt tystare var det om det faktum att Hans Rausing, en av Sveriges främsta entreprenörer, dog i London, en stad han bott i sedan 1980-talet. Rausings utlandsflytt var en del av en omfattande entreprenörsflykt som ägde rum under 1900-talets sista decennier, som skakade Sverige och som riskerar att upprepas. Den var en av flera anledningar till att Sverige rasade från sin forna topplacering i OECD:s välståndsliga.

Om inte Sverige lyckas undvika att begå samma misstag igen kommer det att vara förödande för det svenska välståndet.

En massiv flykt av kapital och entreprenörer

Många känner till att några av Sveriges mest namnkunniga företagare och företag lämnade landet under 1970- och 80-talet, såsom familjen Rausing. Mindre känt är omfattningen av denna utflyttning. Veckans Affärer gjorde redan 1984 en djupgående granskning som visade att 1 109 individer fått tillstånd att föra ut miljonbelopp ur Sverige mellan 1974 och 1984. Det är anmärkningsvärt mycket, givet att en miljon kronor 1974 motsvarar ungefär sex miljoner i dag. I summor uppgick denna överföring till ett dåvarande värde om hisnande 6,7 miljarder kronor, bara mellan 1974 och 1984.

I den lista över världens dollarmiljardärer år 1989, som kan kallas för superentreprenörer eftersom de byggt sin förmögenhet genom eget entreprenörskap, som tidskriften Forbes sammanställde är kapitalflykten tydlig. Av de fyra svenskar som finns med, Ingvar Kamprad, Fredrik Lundberg och Hans och Gad Rausing, är det bara Lundberg som låtit sitt företag stanna i Sverige, även om han själv flyttat till Schweiz. Efter att industrialiseringen tog fart i Sverige under 1800-talet hade många stora och framgångsrika företag grundats just här, och nu flydde de allra främsta av dessa företag och deras ägare Sverige. Frukten av hundra år av ett gott näringslivsklimat gick till spillo under några decennier.

Skattepolitiken och löntagarfonderna drev iväg familjföretagen

Att vara familjeföretagare under 1970- och 80-talet var tufft. Den som ville lämna sitt företag till sina barn, med bibehållet värde, behövde åstadkomma snudd på mirakel. För att täcka arvsskatten, höga marginalskatter och inflation krävdes en årlig avkastning på eget kapital motsvarande 20 procent. Efter denna otroliga framgång hade något värde alltså inte skapats, utan det var bara skatterna som betalats. Om företaget gjorde en nyemission för att ta in kapital blev beskattningen ännu hårdare. Då hade en årlig avkastning om 34 procent krävts. Dessa osannolikt höga siffror har tagits fram i doktorsavhandlingen Kapitalemigration, som skrivits av Hans Lindqvist.

Att den aggressiva skattepolitiken jagade ut kapital och entreprenörer är uppenbart.

Fanns det sedan inte tillräckligt med kapital hopsparat vid företagarens död skulle en försäljning krävas för att betala arvskatten. Eller som Fredrik Lundberg träffsäkert uttryckte det: ”Om jag får en tegelsten i huvudet och avlider förlorar jag företaget.” Då var ändå inte Lundbergs företag det värst drabbade av skatterna, vilket vi återkommer till senare.

Det är uppenbart att ett familjeföretag hade mycket att vinna på att undkomma de höga svenska skatterna. En familjeförmögenhet som stannade i Sverige kunde förvänta sig en negativ årlig realavkastning, medan realavkastning i Schweiz skulle bli positiv. Hans Lindqvist visar att en familjeförmögenhet skulle minska även i Frankrike och Storbritannien, som också de hade höga skatter, men inte lika mycket som i Sverige.

Det var alltså inte bara nivån i sig som var problemet, utan att skatterna i Sverige var mycket högre än i jämförbara länder. Detta noterades även av den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt:

Det är förstås orealistiskt att tro att vi skulle kunna konkurrera med skatteparadisen, men möjligen måste vi fundera på metoder att utjämna skillnaden mellan Sverige och andra västeuropeiska välfärdsstater.

Att den aggressiva skattepolitiken jagade ut kapital och entreprenörer är uppenbart. Men det är viktigt att förstå att den till sin karaktär var ojämn och hade oproportionerlig effekt. Skattebördan var lättare för fastighetsbolag och företag med institutionella eller utländska ägare och de med staten som ägare. För familjeföretagare och enskilda entreprenörer, som i dag framhävs som särskilt viktiga för jobbskapande och ekonomisk utveckling, var skatterna betydligt tyngre. Detta kan förklara varför fastighetsägaren Fredrik Lundberg var den ende av de svenska superentreprenörerna som inte flyttade ut sitt företag.

Utöver skatterna verkade entreprenörerna i skuggan av hotet om socialisering. LO-ekonomen Rudolf Meidner hade år 1975 presenterat en utredning om löntagarfonder, som skulle innebära ett gradvis överförande av ägandet till löntagarfonderna. Ingenstans i världen hade detta system prövats och det bar med sig många obesvarade frågor. För entreprenörerna fanns det dock inte så många frågor att ställa, det var tydligt att förslaget hotade deras existens. Ett hårdnackat motstånd inleddes och kulminerade i en stor demonstration mot fonderna den fjärde oktober 1981.

Till följd av den stora kritiken mot förslaget förlorade Socialdemokraterna valen 1976 och 1979, och när de väl fick makten efter valet 1982 lyckades de enbart införa en urvattnad version av löntagarfondssystemet. Dessa fonder hade inte en positiv inverkan på företagsklimatet, men för många företagare var det nog ändå en lättnad att de var så långt ifrån ursprungsförslaget.

Så lyder den vanliga historieskrivningen om denna episod. Men genom att titta på den med utgångspunkt i entreprenörsflykten påminns vi om entreprenörernas karaktär. En entreprenör intresserar sig för framtiden och försöker hela tiden bedöma vad som kommer att ske. Ett hot om socialisering kan därför vara lika verkligt som själva socialiseringen. Och så var det med löntagarfonderna.

Att den slutgiltiga varianten var mindre omfattande förändrade inte det faktum att det ursprungliga förslaget diskuterades intensivt under flera år, vilket verkade avskräckande på Sveriges entreprenörer. För familjen Rausing var det till exempel inte så mycket skatterna som hotet om löntagarfonderna som motiverade emigrationen. Det definitiva beslutet togs efter ett samtal mellan Rudolf Meidner och Hans Rausing, där Meidner berättade om sin uppfattning att familjeföretag inte borde få finnas i Sverige. Fastän inga löntagarfonder hade införts då flyttade Tetra Pak sitt huvudkontor till Schweiz redan 1981.

Nödvändiga reformer pausar utflyttningen

Den stora utflyttningen av entreprenörer chockade många och bidrog till att ett flertal reformer genomfördes över en lång tid, med syfte att förbättra företagsklimatet i Sverige. Bland annat blev det inte längre möjligt för entreprenörer att råka ut för hundraprocentiga marginalskatter, vilket tidigare hade varit fallet. Dessutom utformades skattesystemet så att det blev jämnare och inte gynnade eller drabbade speciella former av entreprenörskap. År 2005 avskaffades också arvs- och gåvoskatten.

Med återgången till en sundare ekonomisk politik återvände också några entreprenörer, bland annat tidigare nämnde Fredrik Lundberg och H&M:s Stefan Persson.

Läs också: Den sanna sagan om Pomperipossa i Monismanien

Risken för ny entreprenörsflykt

Mycket har onekligen förbättrats sedan 1970- och 80-talet. Men ännu finns rester som ställer till det för entreprenörer och får dem att fundera på att flytta. Det krävs strategiska reformer för att komma till rätta med det, reformer som även skulle kunna locka tillbaka ännu fler av de entreprenörer som redan flyttat ut.

Blotta hotet om skadlig politik kan utlösa en entreprenörsflykt.

En studie som nationalekonomen Johan Lidefelt gjorde för Svenskt Näringsliv jämförde ägarbeskattningen i olika länder. Med en progressiv högsta nivå om 55 procent för utdelningar överträffar Sverige alla andra länder i studien. Samma högsta nivå på 55 procent gäller för kapitalvinster, vilket även det är högre än i alla jämförda länder. Här kan det vara skäl att minnas det Kjell-Olof Feldt sa om att Sverige inte kommer att kunna konkurrera med lågskatteparadis, men att vi i alla fall kan utjämna skillnaderna med jämförbara länder.

Ett annat problem har uppstått i samband med januariavtalet. I regeringspartiernas överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna ingick ett avskaffande av värnskatten, vilket kan förväntas främja tillväxten. Men redan en månad efter överenskommelsen gick finansminister Magdalena Andersson ut och talade om att skattepolitikens inriktning kunde bli en annan.

Även om löftet om avskaffad värnskatt skulle uppfyllas ville hon att detta skulle kompenseras med andra skatter, såsom ett återinförande av fastighetsskatten och arvs- och gåvoskatten, samt möjligtvis även höjda kapitalskatter. Som vi lärde oss från genomgången av löntagarfondsdiskussionen kan blotta hotet om skadlig politik utlösa en entreprenörsflykt. Ett faktiskt införande skulle naturligtvis öka den risken.

Förväntningar fungerar givetvis även åt andra hållet. Genom bara några strategiska skattesänkningar skulle en signal om bättre företagsklimat skickas, vilket kan locka entreprenörer till Sverige och ge den svenska ekonomin en skjuts.

Det finns starka skäl att tro att Sverige då skulle kunna nå högre än plats tolv i OECD:s välståndsliga. Sett till andelen av befolkningen som är sysselsatt i kunskapsintensiva jobb, så kallade brain business jobs, är Sverige ledande i EU. Just det som så ofta omtalas som viktigt är Sverige alltså redan främst i EU på. Landets kunskapsjobb är dessutom spridda över ett flertal olika sektorer, såsom ICT, avancerade tjänster och kreativa yrken. Vidare tar Sverige pallplats i många olika rankingar över innovationsförmåga, som Global Innovation Index där Sverige kommer trea. I European Innovation Scoreboard, som tas fram av Europeiska kommissionen, rankas Sverige som bäst.

Potentialen för ekonomisk tillväxt är alltså god. Det gäller bara att välja en ekonomisk politik som inte hämmar företagande och driver entreprenörerna ur landet.

Läs också: De besvärliga människornas betydelse