Riksbanken missade teknikutvecklingen

Den tjugoåttonde april offentliggjorde Riksbanken penningpolitiska åtgärder för att lindra lågkonjunkturen, bland annat fortsatt köp av stats- och bostadsobligationer. De beslutade även att lämna reporäntan oförändrad på noll procent. Men varför lämnar vi en högkonjunktur med nollränta?

En delförklaring är inflationen. En tidigare utmaning för penningpolitiken var nämligen att nå ett uppsatt inflationsmål på två procent. Det tog lång tid och räntebanan blev gång på gång uppskjuten. Det har konsekvenser för möjligheten att bedriva räntepolitik idag. Så varför steg inte inflationen som planerat? Kan strukturförändringar i ekonomin vara en delförklaring?

Låg inflation – konjunktur eller struktur?

Under 2015 var inflationen och penningpolitiken i ett helt annat läge än idag. Det fanns fortfarande osäkerhet kring om inflationen skulle ta fart och därefter nå stabila nivåer.

I Riksbankens penningpolitiska rapport från februari 2015 pekar man på att inflationen inte nådde ut på ett tillfredsställande sätt. Orsakerna är såklart många och komplexa. Rapporten lyfter exempelvis geopolitiska förändringar och hushållens ökade skulder.

Primärt härleds den låga inflationen till att närområdet haft en långsam återhämtning efter finanskrisen 2008. Men rapporten lyfter också andra faktorer. Kapitlet “Digitalisering och inflationen” är särskilt intressant. Här resoneras kring om digitalisering kan vara en delförklaring till den tidigare svaga inflationsutvecklingen.

Riksbanken pekar ut flera tänkbara förändringar, som tillsammans bedöms dämpa kostnader och därmed inflationen, vilket gör det svårare att nå inflationsmålet:

• Det har skett en permanent prissänkning på informations- och kommunikationsteknik.

• Digitalisering leder till generellt högre produktivitet.

• Ökad digitalisering har varit en förutsättning för den kraftiga expansion av e- handel som skett. E-handel ökar konkurrensen och leder till lägre prispåslag på produkter.

• I takt med att robotiseringens och datoriseringens andel i produktionen ökar dämpas kostnadsutvecklingen. Resultatet blir att digitalisering delvis ersätter mänsklig arbetskraft, vilket kan leda till oväntat låg inflationen.

Svårt att skatta teknikutvecklingen

Den tekniska utvecklingen gör det med andra ord svårare att fånga in prisförändringar och att jämföra inflation över tid. Tittar man på konsumentprisindex (KPI) från Statistiska centralbyrån (SCB), statistik som sedan ligger till grund för Riksbankens penningpolitik, är det tydligt att digitaliseringen har effekt. Produkter inom informations- och kommunikationsteknik minskade nämligen i pris med 0,38 procent per år mellan åren 2006 och 2014. En trend som, med uppehåll för delar av 2017, hållit i sig fram till 2019.

Även produkter som konsumenter betraktar som banala, exempelvis smarttelefoner eller bärbara datorer, har förbättrats avsevärt i kvalitet och prestanda. Samtidigt har priset som konsumenten betalar blivit lägre, vilket resulterar i oväntat låg inflation. Förändringar som är svåra att skatta i KPI.

Hur har då SCB tagit hänsyn till en teknik- och prisförändring som skett parallellt, för att undvika ett alltför trubbigt KPI på grund av tapp i prisökning?

Enheten för prisstatistik, redogör via mejl, för hur myndigheten arbetar med den här typen av jämförelser:

”När det gäller teknikutvecklingen för mobiltelefoner, tillämpar man den så kallad MCR-metoden. Den går ut på att jämföra enbart de mobiltelefoner som finns både under aktuell och föregående månad. Månadsförändringen räknas ut och kedjas sedan till index.”

Således en överlappning som förutsätter att valda ”teknikenheter” faktiskt återfinns i de produkter som jämförs under perioden. I de fall när kvalitetsförbättring utgörs av helt nya funktioner eller ny teknik, blir jämförelser återigen trubbiga. Utformningen av skattningsmetod är komplex och har varit föremål för intern utvärdering, men även debatterad externt.

Framtida låginflationsklimat tycks vänta

Att isolera en enskild faktor för att förstå inflationens skakiga väg upp till dagens nivåer, är naturligtvis svårt. Generellt låg inflation, prispress och en arbetsmarknad med färre anslutna till centrala löneavtal, är trender som återfinns i flera andra västländer.

Sannolikt kommer informationsteknologiska produkter att fortsätta förbättras och fler tjänster att digitaliseras i framtiden. Nuvarande åtgärder för att minska spridning av covid-19 visar även hur fler produkter och tjänster kan digitaliseras och att ytterligare ökning av e-handel är möjlig. Båda faktorerna bidrar till svagare inflation.

Den ”dolda” inflationen spiller över på andra produkter och tjänster än idag. Produkter och tjänster som påverkas av digitalisering utan att i grunden vara tekniska. För ingen tror väl att vi kommer att byta ut våra Netflix-abonnemang mot medlemskap hos en fysisk DVD-uthyrare eller att färre klädesplagg kommer köpas via internet i framtiden.

En stabil och förutsägbar inflation är viktig för att kunna planera ekonomiska beslut och är basen för fungerande pris- och lönebildning. En förtroendefråga alltså. Vilket uppmärksammades med en förändring 2017 av det fasta inflationsmålet på 2 procent, till ett målintervall, på en till tre procent. För signalera att penningpolitiken inte i detalj kan styra inflationen och att en viss variation är normal.

Tidigare åtgärder för att få upp inflationen till två procent innefattade inte alltid den snabba digitala utvecklingen och teknikprodukternas kvalitetsförbättring. Konsekvenser vi får leva med idag, när Riksbanken har sämre möjligheter att möta lågkonjunkturen med reporäntan som verktyg.

Det tidigare fasta inflationsmålet existerade i drygt 10 år innan en övergång till ett målintervall skedde. Hur länge det nya målet står sig i en lågkonjunktur där inflationen tycks vara svår att skaka liv i återstår att se. En ny tid för penningpolitiken väntar.