Den 1 januari 2023 tar Sverige över som ordförande i EU:s ministerråd. Prioriteringar som den förra regeringen i konsultation med de andra partierna har fastslagit handlar bland andra om ökad säkerhet, konkurrenskraft och unionens grundläggande värderingar. De flesta svenska partier har i retoriken också slutit upp bakom tanken om ett smalare EU. I praktiken har Sverige dock varit sämre på att värna om principerna när konkreta åtgärder ska lotsas genom EU:s beslutsprocesser. Denna gång är strävan att hålla en fast kurs viktigare än någonsin.

EU:s förmåga att värna demokrati och uthärda hot förutsätter en robust ekonomi. För att stå emot auktoritära regimers ekonomiska påtryckningar måste EU kunna hävda sig med en industriell styrka som samtidigt möter klimatutmaningen och de konsekvenser som krig, sanktioner, energiutpressning och statsterrorism för med sig.

Vår säkerhetspolitiska uthållighet och försvarsförmåga står och faller med kapaciteten att producera, och ha råd att importera, allt från sjukvårdsutrustning till vapen och livsmedel. Ett EU med ekonomiska muskler och en inre marknad som fungerar blir i det perspektivet en avgörande strategisk faktor både för vår ekonomiska utveckling och för vårt oberoende. 

Förtroende för demokrati inom EU och i världen hänger därför på att EU lyckas uppvisa resultat.

EU-ländernas robusthet måste därför prioriteras under svenskt ordförandeskap. De ekonomiska vinster av EU-medlemskapet har för svensk del visserligen blivit betydligt större än väntat enligt de uppföljningar som gjorts. Framöver överskuggas dessa dock av ett pressande behov att värna demokratin.  Enbart 8 procent av världens befolkning lever i fullvärdiga demokratier, många av dessa inom EU. Tillit till styrelseskick byggs enligt övertygande forskning av att offentliga institutioner levererar. Förtroende för demokrati inom EU och i världen hänger därför på att EU lyckas uppvisa resultat.

Det gör EU hittills fläckvis. EU:s konkurrenspolitik är ett föredöme i världen, men sedan misslyckas tillväxtpolitiken i övrigt. Tillväxtprogrammet Lissabonstrategin och dess efterföljare har hittills inte vänt EU:s svaga tillväxt, ofta för att opportunistiska slagord tränger undan resultatfokus.

Ursula von der Leyen påstod till exempel nyligen att klimatsatsningar i sig garanterar tillväxt: ”The European Green Deal is our new growth strategy.” Detta står i direkt i strid med forskningslitteraturen och vad EU-kommissionen själv räknar fram. Tvärtom måste högre klimatambitioner normalt betalas och kräver således mer ambitiösa tillväxtpolitiska reformer.

I EU:s vitbok från 2017 utmålade Jean-Claude Junker en framtidsvision under rubriken ”doing less more efficiently”, att göra färre saker men bättre. Där förordades ett upptrappat EU-arbete inom säkerhet, innovation, handel, klimatpolitik och digitalisering. Samtidigt skulle EU dra sig tillbaka från områden där man haft mindre framgång, till exempel regional utveckling, hälso- och sjukvårdsfrågor, arbets- och socialpolitik – såvida de inte direkt berör den inre marknadens funktion. EU bör inte slösa energi på att försöka förbättra vad länderna ändå själva gör, utan bör fokusera på vad som annars inte görs alls.

En svensk regering som vill driva på för ett mer resultatinriktat EU naturligtvis också gå före med gott exempel på hemmaplan.

I praktiken har svenska regeringar ofta valt den motsatta linjen. Till exempel drev den förra regeringen på EU:s yviga sociala pelare – och blev sedan tagen på sängen när EU med den som grund vill lagstifta fram en minimilön i strid med den svenska modellen. Därutöver bör en svensk regering som vill driva på för ett mer resultatinriktat EU naturligtvis också gå före med gott exempel på hemmaplan.

I vissa avseenden har EU nyligen tagit viktiga steg mot resultatkrav. En del EU-länder blockerar villkor om demokrati, rättsstatlighet, och korruption. År 2020 antogs därför den så kallade villkorsmekanismen, som innebär att utbetalningar från EU-budgeten kan stoppas om ett land inte respekterar rättsstaten. EU-kommissionen föreslog i september att 80 miljarder kronor i EU-stöd till Ungern ska utbetalas först om och när landet skärper reglerna för korruption, upphandling och intressekonflikter, utöver 16 miljarder av utbetalningar från återhämtningsfonden som redan hållits inne.

Att ställa krav på rättstatlighet och demokrati är särskilt viktigt eftersom även större EU-länder som Italien är i farozonen att gå samma väg som Ungern och Polen. För ett EU som blir ekonomiskt och politiskt robust borde Sverige arbeta för att utbetalningar villkoras på resultat också i EU:s andra verksamheter. Följande fem punkter utgör en vision om hur det skulle kunna gå till. 

1. Inför en övergripande princip att enbart betala för resultat.  EU-byråkratin försöker med föga framgång kontrollera utbetalningar. Det misslyckas därför att många stödprojekt är svårutvärderade och det är normalt omöjligt att få tillbaka pengar i efterhand. EU-medel bör främst slussas till projekt där betalning kan ske för synliga resultat. 

2. Byt mer innovationsstöd från anslag till betalning för resultat. Många studier visar att traditionellt anslagsfinansierad universitetsforskning står för en mycket liten andel av viktiga innovationer. I stället har betalning för resultat i form av framgångsrika Grand Challenge priser oftare visat sig ge genombrott till låg kostnad. I USA har metoden använts i stor skala. De framgångsrika techbolagen har till exempel haft stor draghjälp av innovationerna som kommit fram den vägen.

3. Regionalpolitik – enbart till det som fungerar. Ungefär en tredjedel av EU-medel satsas på regionalpolitik. Flera studier finner dock att enbart den delen som finns i den så kallade Sammanhållningsfonden fungerar. Den finansierar främst infrastruktur i fattigare EU-länder. Förklaringen tycks just vara att infrastrukturprojekt i form av en järnväg eller en vattenreningsanläggning lätt kan verifieras. De andra delarna av regionalpolitiken bör slopas för att lämna mer pengar till klimatpolitiken.

4. Resultatinriktad klimatpolitik. EU ansvarar för det framgångsrika systemet för utsläppsrättigheter. Därtill vill dock EU i den så kallade ”Green Deal Investment Plan” mobilisera investeringar på över en biljon euro under 10 år. Risken är stor att pengarna slösas på projekt i befintlig teknik som skulle genomförts i alla fall. EU själv illustrerar med modernisering av elsystem, fjärrvärme och solpaneler – investeringar som ändå görs.

Ett exempel som är särskilt relevant för Sverige är EU-kommissionens förslag om avskogning. Konkret innebär förslaget att de svenska skogsföretagen måste bevisa att de produkter som släpps ut på marknaden är avskogningsfria. Direktivet slår således mot skogsnäringen trots att avskogning i princip helt handlar om att skog omvandlas till jordbruksmark eller tas i anspråk för bebyggelse och kommunikationer. Samtidigt skapas mycket krånglig administration, och det blir ett direkt ingrepp i det svenska självbestämmandet i skogsfrågor. Definitionerna är extremt otydliga och kan hindra banker från att låna till skogsnäringen. Uttag av svensk skogsråvara riskerar att halveras.

EU-insatser bör evidensprövas och förbehållas åtgärder som kan ge väsentliga resultat.

Den sortens otydliga, byråkratiska åtgärder bör Sverige försöka att stoppa utifrån principen om att EU-insatser bör evidensprövas och förbehållas åtgärder som kan ge väsentliga resultat. EU bör till exempel satsa på de ”gamechangers” som IPCC anser helt nödvändiga som till exempel koldioxidlagring, CCS, och en storskalig ökning av elproduktion för industriomställning. EU har idag ingen genomtänkt strategi eller policyinstrument för någondera. Ett resultatinriktat EU bör satsa stort på forskning och utveckling av klimatvänliga teknologier, inte minst CCS och införa en ekonomisk mekanism för dess införande. Den kan till exempel bestå av en koldioxidpremie till dem som fångar in växthusgaser och återför dem till jorden. 

5. Vrid jordbrukspolitiken från inkomststöd till klimatnytta. Fyrtio procent av EU:s utgifter går till jordbruket med obefintligt resultatfokus. Större delen av detta, åtminstone arealstöden, skulle i stället kunna omvandlas till en omvänd koldioxidskatt. En subvention till den som odlar biobränsle och ser till att koldioxiden återförs till marken bör ligga på samma nivå som koldioxidskatten. Därmed skulle bönder få betalt för produktion genom att sälja biomassa till energibolag som utvinner värme och el och sedan sköter koldioxidlagringen. 

Hur väl EU lyckas kommer att avgöra hur världens folk värderar demokratiska och rättssäkra styrelseskick. Därför bör Sverige som ordförande avstå från att delegera fler fluffiga uppdrag till EU, och i stället driva på för en smalare, vassare, resultatinriktad union.

Omslagsfoto föreställande en cykelväg som delfinansierats med stöd från EU:s regionalfond: Ina Fassbender/EU-kommissionen