Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

REPLIK: Klimatlagen visar att Miljöpartiet behövs mer än någonsin

Klimatlagen är menlös och funkar som one-liner i partiledardebatter, men knappast mer, skrev Fredrik Hultman efter att Klimatpolitiska rådet kritiserat regeringens klimatpolitik. Just därför måste klimatpolitiken intensifieras ytterligare, menar Erik Wahlström, Grön Ungdom, i en replik, som får svar direkt av Hultman.

Foto: Markus Winkler Unsplash

Land ska med lag byggas, brukar det heta. Frågan är om lagar också kan leda till att land inte bara byggs, utan också bevaras. 2017 kom sju av riksdagens åtta partier överens om någonting historiskt — ett klimatpolitiskt ramverk beståendes av en klimatlag, ett klimatpolitisk råd och inte minst målet om att Sverige ska ha noll nettoutsläpp år 2045. Tillsammans lade det tredelade ramverket grunden för en omfattande grön omställning i Sverige.

Denna historiska framgång hindrar dock inte Fredrik Hultman från att kalla både klimatlagen och dess upphovsman Miljöpartiet för helt menlösa. Man skulle kunna tro att en lag som garanterar långsiktighet och effektivitet i klimatpolitiken skulle gå hem hos en MUF-aktiv timbroit, men icke. Istället skräder Hultman inte orden i sitt försök att visa hur både Miljöpartiet och klimatlagen saknar syfte. I virustider är ogrundade påståenden inte ovanliga, men detta tar ändå priset.

Det är sant att Miljöpartiet länge arbetat för ett omfattande klimatpolitiskt ramverk. Redan 2012 efterlyste dåvarande språkrör Åsa Romson ett ramverk som likt budgetreglerna skulle sätta upp tydliga strukturer för hur det klimatpolitiska arbetet skulle föras. Genom tydligt politiskt ansvar, obligatoriska uppföljningar i budgeten samt opartiska utvärderingar skulle klimatet, likt den ekonomiska politiken, grundas i god hushållning av resurser och tydliga överenskomna spelregler.

Det var knappast Miljöpartiet som såg till att det inte fanns några juridiska medel att ta till om klimatlagen inte efterföljs

I dag har vi ett sådant ramverk, och det ska vi vara stolta över. För att näringslivet ska kunna ställa om och att Sverige ska kunna bidra med hållbara lösningar till resten av världen krävs att politiken åtminstone i grunden står för en gemensam vision. Detta finns i och med klimatramverket inte bara befäst i praxis, utan i lag.

Trots allt detta är lagen, likt så många andra, inte perfekt. Hultman lyfter exempelvis Lagrådets kritik om att klimatlagen saknar verktyg för att införa sanktioner mot den regering som struntar i den, samt att en politisk majoritet kan rösta bort den. Emedan detta stämmer gäller det även för alla andra lagar som påverkar budgetarbetet, inte minst budgetlagen som innehåller alltifrån utgiftstak till överskottsmål. Det var knappast Miljöpartiet som såg till att det inte fanns några juridiska medel att ta till om klimatlagen inte efterföljs — det får stå för andra partier.

Att säkra den politiska majoriteten är anledningen till att diskussionerna inför klimatramverket fördes så brett som möjligt, vilket resulterade i att sju av riksdagen åtta partier till slut stod bakom det. Givetvis är det möjligt att dessa ändrar sig, men det skulle kräva en politisk tvärvändning värre än den u-sväng som den socialdemokratiska migrationspolitiken tog 2015.

Det är självklart anmärkningsvärt att Klimatpolitiska rådet bedömer att regeringens klimatpolitik inte håller måttet. Detta är dock inte ett tecken på att klimatlagen och dess ramverk inte fungerar, utan på att Sveriges klimatpolitik, trots att den rankas som bäst i världen, inte duger. Det är beviset på att klimatpolitiken måste utvecklas och intensifieras ytterligare. Därför behövs både klimatlagen och Miljöpartiet.

Svar från Fredrik Hultman:

Erik Wahlström verkar ha missförstått min text. Min huvudsakliga poäng är att klimatlagen är en felanvändning av lagstiftning som instrument. Allting som åstadkommits genom klimatlagen skulle ha kunnat åstadkommas utan lagstiftning. För att citera Lagrådets yttrande om lagförslaget:

I remissen förklaras inte på vilket sätt lagen ska vara rättsligt bindande. Det föreskrivs inga sanktioner eller andra rättsverkningar av att regeringen underlåter att fullgöra sina åligganden enligt lagen. Något rättsligt ansvar i egentlig mening synes alltså inte vara avsett. Under föredragningen har förklarats att det blir fråga om att pröva regeringens handlande i politisk ordning. En sådan prövning förekommer dock på alla politikområden. Hur detta ska gå till är redan reglerat; någon särskild lag behövs inte för det ändamålet.

Med andra ord: den politiska uppföljningen Wahlström lyfter fanns redan innan. Klimatlagen är en papperstiger. En historisk papperstiger, och en bra one-liner i debatter. Men knappast mer än en papperstiger. Det saknas stöd för att den, såsom Wahlström påstår, garanterar långsiktighet i klimatpolitiken i och med att vilken regering som helst kan avvika från den utan rättsföljd. Den behöver inte ens upphävas.

Jag må vara en MUF-aktiv ”timbroit”, men det säger ingenting om sakfrågan. Om jag däremot hade varit miljöpartist skulle jag ha varit genuint bekymrad över hur uddlös klimatlagen är. Som påpekades i min ursprungliga artikel har en liknande kritik framförts av Birger Schlaug, som varken kan anklagas för att vara MUF-aktiv eller timbroit.

Nu är jag ju dock inte miljöpartist, så jag är inte bekymrad. Mest är jag skadeglad.

Fredrik Hultman har arbetat som projektledare för Frihetlig konservatism på Timbro och även skrivit rapporter om arbetskraftsinvandring